vad tycker du om dina bonus barn??

Väldigt intressant tråd. Gissar på att det håller sig på samma punkt som det börjat så har man det svart på vitt sen.

Min man sitter i soffan här bredvid mig och vill svara;

Att ÄLSKAR sitt bonus barn som han vore hans egen.

Min man har inga barn sedan tidigare. Å vi lär tydligen inte få några gemensamma heller. Trots hjälp!!!!

Skrivs många trådar i ämnet så fler måste väll känna nått??

Nu har jag inga själv, men det skulle vara intressant att veta om känslorna för barnet har något att göra med samarbetet med ens partners ex.

Min tro är ju tyvärr att det i de fall där man har ett bra samarbete utan en massa svartsjuka och bråk är man mer benägen att tycka om barnet. Om man bråkar mycket och/eller det finns svartsjuka med i bilden så tar man ut det på barnet...

Känner ingenting för mitt bonusbarn. Träffar aldrig han heller för den delen och har inte gjort de på 3år.

Skulle vilja tillägga att det ofta inte är bonusbarnen som man inte tycker om eller som det inte fungerar med utan deras mammor. Mamman i detta fallet sätter ständigt käppar i hjulet för vårt umgånge med barnen. Nu är det semester och våra veckor men vi har fortfarande inte sett röken av barnen för att deras mamma planerat annat på våra veckor. Barnen har fått åka till kompisar på andra orter och vet inte om att vi egentligen skulle ha dem.

När vi nu pratat med dem..visste de inte att de egentligen skulle vara här... Ja, kan bara säga att det är bedrövligt hur föräldrar kan använda barnen för att "straffa" varandra.

Älskar mina bonusar i massor är så glad att de finns i mitt liv. Kan ju påpeka att min sambo känner samma för mina töser

Borde kanske ha lagt den i känsliga rummet så även dom med känslor kunnat komentera

Jag har inga biologiska barn, men jag älskar mina bonusbarn som om de vore mina egna.

Okej. Men då missförstod jag inte så mkt för som jag skrev så svarade jag att jag har inga kännslor för min bonus.
Men jag tycker att även om man riskerar att bli påhoppad så vågar jag stå för vad jag känner.Pratar mkt med min pappas fru (min bonusmamma) om hur hon kände det när vi var små och hon hade oss för vi är i samma sits känns det som. Hon gillade inte oss heller, men nu när vi är stora så säger hon att hon kan uppskatta oss mer.

Älskar starkt.

Älskar vet jag inte..
Min bonus är ju 19 år och har inte bott hos oss på länge. Men han och hans flickvän är ofta här och hälsar på.
Jag tycker mkt om både honom och hans flickvän. Jag tycker att bonusens mamma är jättetrevlig och en ypperlig mamma. Så därför har jag aldrig försökt ta på mig en roll som extramamma eftersom han har två mkt kompetenta närvarande föräldrar. Ser mig mer som en extra resurs, en vän, en (förhoppningsvis) bra vuxen förebild.

Det är så lätt att svänga sig med ord. Och jag vill inte värdera min egen son mot min bonus-son. Men om allt skulle ställas till sin spets så tror jag nog att min instinkt som mamma gör att jag väljer min egen son. Och jag hoppas innerligt att jag aldrig behöver komma till den punkten att jag behöver välja.

Men så här när livet fungerar som vanligt ( inget livsavgörande val som ska tas) Så ställer jag naturligtvis upp lika mkt på båda.