Jag VILL INTE gå på begravningen!!!

Man sörjer varker mer eller mindre om man går på en begravning eller ej.
Gör det som känns bäst för dig och inte för någon annan

Nej du måste självklart inte gå. När du orkar kan du besöka graven själv i lugn och ro. kansek ett kort hem till vännens familj där du förkalrar varför?

tänk noga på det bara, så att du inte kommer att ångra i efterhand att du missat ett sista farväl eller ngt sådant.

det kan säkert kännas som en sorts avslut också, där det kan vara riktigt förlösande att gråta ur sig ordentligt, sedan kanske man kan börja se framåt på ett annat sätt..?

DU VÄLJER SJÄLV

Vad vill du???

Din vän finns inte här längre, om du väljer att ta farväl av henne själv eller gemensamt med andra människor på en begravning är bara ditt beslut och det är det ingen som kan eller ska bry sig om.

Varför är det så viktigt för dig vad andra tycker är det kommer till något så privat som din sorg?

Jag kan inte tänka mig att de tror att du inte bryr dig, JAG skulle nog tänka att personen i fråga inte orkar med en begravning utan gör sitt sorgearbete på egen hand.

Det är såå svårt att vara stark i en sån situation, men det är du som väljer och försök att göra det klart för "alla som säger att du måste gå". Jag fick hjälp och stöd av en sköterska när min mormor ville tvinga mig att gå in o titta på min döda mamma, jag ville inte för jag kände att hon inte fanns där.. men även där var det så att alla tyckte att jag skulle.. jag ska inte något som jag inte vill.

Sorg är personligt och privat och jag förstår att det sista minnet du vill ha av din vän inte är en kista.
stå på dig.. kramar

vill du inte så tycker inte jag tt du ska gå!

Orkar man inte så gör man inte..jag vet att skulle min mormor gå bort så skulle jag nog inte heller gå för det skulle va för jobbigt..min familj skull förstå o det gör nog de ochså.

Du gör som du orkar sen får de ndra tro vad de vill...det är DU som måste orka

Uppenbarligen finns det bara ett rätt sätt att sörja på. Reagerar man lite annorlunda eller väljer att hantera döden på ett annat sätt så blir folk alltifrån förvirrade till förbannade.

Men ifall du absolut inte vill gå, gör inte det. Låt omgivningen tro vad de dill. Du och din vän vet var du står ändå.

Ja jag känner att skulle jag gå skulle det inte vara för min egen skull utan för alla andras. För jag vet att han bryr sig ju liksom inte. Han finns ju inte längre..
Han vet att jag är ledsen ändå..
Och eftersom han var ung och jag kommer från en liten ort så kommer kyrkan vara knökfull och det inte saken bättre.

Pappa säger att jag borde gå för jag behöver det där avslutet men jag känner att jag redan har avslutat det på nåt sätt och går hällre på graven sen..
Och mamma säger att bryr man sig så går man och jag vill inte att folk ska ha uppfattnigen om att jag inte bryr mig..

jag tycker du ska säga till din mamma att om du bryr dig eller inte visar du väl inte genom att gå till kyrkan. När det är unga människor och små samhällen så går ofta hela bygden till kyrkan vare sig de kände den döde eller ej, varför ska man behöva skylta med sin sorg?

Ditt liv, Din sorg, Dina val.

Bättre ångra det man gjort, än att ångra det man aldrig gjorde..

Man behöver inte gå om man inte vill, det känner man själv. Dessutom kan man ta sitt avslut på andra sätt.

Det finns alltid folk som anser sig ha rätt att avgöra ifal man sörjer/inte sörjer och ifall man gör det på "rätt" sätt. Lyssna till ditt eget hjärta. För min del har de begravningar jag har varit på inte alls varit så jobbiga som jag hade föreställt mig innan. Men jag har full förståelse för dem som inte vill gå.

jag kände precis som du, ville inte ha sista bilden av kistan som minne. men på något sätt så var det så skönt att gå dit, för man fick verkligen vara ledsen, leva ut sin sorg, och sen efteråt kändes det så mycket bättre! Jag tyckte också att jag sörjt färdigt, men så var det inte....

Men om du inte alls känner för det, så ska man inte göra det..

Som Sassyy sa; Ditt liv, Din ssorg, dina val....

Kram på dej! Och lycka till...

Du måste inte alls gå!

Din vän vet att du sörjer ändå.
Du kan tända ett ljus hemma och ha vännen i åtanke.
Tala med vännens föräldrar och förklara för dom varför du inte orkar.
Det behöver ingen annan än ni veta.
Låt dom andra tycka vad dom vill!

Stor kram från mig

Jag tror att din pappa har alldeles rätt, även om det känns jättejobbigt så är det nog det bästa för dig att få göra ett ordentligt avsked. Jag gick inte på en av mina bästa vänners begraving för att jag var nyförlöst och jag ångrar det än idag. När det gäller mig så var det ingen som inte förstod eftersom det var 60 mil resväg och mitt barn endast var en vecka så jag behövde inte ha den pressen på mig.

Att din mamma bryr sig mer om vad andra ska säga tycker jag att du ska strunta i. Jag tycker att du ska försöka att inte tänka på att du kanske gör bort dig i kyrkan men att bryta ihop. Bryter du ihop så är det precis rätt plats att göra det på och INGEN skulle se ner på dig för den skull. När jag var 16 dog min älskade morfar och jag gallskrek i kyrkan. Alla trodde att jag tog det så bra eftersom jag inte grät eller så, men som sagt i kyrkan kom alltihop. Det var faktiskt väldigt skönt så har i efterhand att få ut så mycket smärta på en gång.

Hej!
Ska du gå ska du gå för att du vill gå.
Annars har du all rätt i världen att låta bli.
Du kan mycket väl stanna hemma och minnas din vän som han var istället för att ha en kista som sista minnet.

När min mormor dog. Vi var och följde kistan från sjukhus till kyrkogården.
Där var en minnes stund, någon läste ur bibeln osv.
När det blev dags att öppna kistan så gick jag ut för att jag ville minnas min mormor sittandes med sin virkning och sina ostkrokar.. Inte kall och död i en kista.

Tack för alla svar!

Har iaf bestämt mig för att inte gå. Vet inte om jag kommer ångra det eller inte. Men nu har jag gjort detta val för det känns bäst för mig.
Pratade med några kompisar hemmifrån som inte heller skulle gå. Dom kännde precis likadant.

Han kommer ju finnas i mina tankar hela tiden och då vill jag inte se kistan utan jag vill se han när han levde och var glad...

Fan jag vet känslan! Min mamma gick bort för 4 månader sedan, alla sa att det va så bra att se henne död... Jag fattar fortfarande inte varför det ska va bra, för jag mår dåligt av den bilden i huvet, vill enbart minnas henne levande, gråter av att skriva om det...

Som alla andra har skrivit finns andra sätt att ta avslut. Begravningen hade jag inte lika stort problem med. Men man ska gå efter vad man känner! Alla sörjer och känner olika!

Begravningar är verkligen tunga och jag vet inte om det direkt underlättar för någon som sörjer riktigt djupt. Sista farväl kan man bara säga medan personen lever. 
Om man gråtit floder i 2 veckor så kan man verkligen bryta ihop på begravningen och det vill ju ingen se. 
Jag har sagt till min partner att jag ej kommer gå på hans begravning om han dör först. 
Han finns i mitt minne och jag vill inte minns honom i en kall kyrka som sista minne. 

Du måste absolut ingenting. Vill du inte gå så går du inte. Finns många som inte klarar av begravningar. Man kan ta adjö på annat sätt. Förövrigt så är det absolut inget fel i att inte vilja gå på en begravning, även om det är ens bästa väns begravning. 

Såg inte att tråden var över tio år gammal