Sosserator08

Äldre 24 Jun 02:32

48 svar

Visst är det skillnad på "bonus"barn och biobarn

Självklart är det skillnad på "bonus"barn och biologiska barn.
Mitt barn, andras ungar.
Självklart håller jag mitt eget barn högre än någon annans, hur skulle det annars se ut?
Mitt barn ska ha det så bra som möjligt, beträffande "bonusen" så är det upp till dennes förälder att ordna det så bra de kan i allt virrvarr av varannanveckasboendekaos de skapat.
Jag låter inte mitt liv styras av någon som är här varannan vecka, jag och mitt barn är här heltid och "bonusen" får anpassa sig.
Sambon visste om min inställning likväl att jag visste om hennes och vi beslöt oss att flytta ihop och har gjort det i flera år och vi har inga problem med det, verkar inte som om barnen tar skada av det heller, hon och jag tar hand om vårat barn och hon tar hand om sitt.

Varför är det sådant ramaskri när någon talar sanning?
Klart det är skillnad på barn och barn.

tea1982

Äldre 25 Jun 14:13

#31

Anonym (Bonusmamma) skrev 2008-06-25 13:50:16 följande:

Du missförstod mig nog där. Självklart får de kärlek och ömhet av mig. Vi har jättekul och de kommer på fredag och är här i helgen. Självklart så gör jag vad som är bäst för barnen. Jag gör ingen skillnad på mina och sambons barn. Jag tror nog att jag är mer engagerad i min sambos barn än vad han själv är. Vi chattar och pratar i telefonen varje dag. Vi har ett väldigt bra förhållande. Men mamman blir svartsjuk och pratar illa om mig till barnen. Det är inte så kul. Det är egentligen en lång historia. Barnen var mycket små, 1,5 och 3 år när vi träffades och de börjar närma sig tonåren nu. Det har varit många turer hit och dit med mamman.

Nej, sånt är givetvis tråkigt och jag missförstod dig inte - jag såg att du skrev att du gullar med barnen. Jättebra tycker jag. Just pga du verkar normal i din relation med bonusbarnen ansåg jag att jag kunde diskutera ett par grejer med dig, det blir liksom inte samma hetsiga psyk-svar av en normal människa.

Men jag ser ditt svar ofta, överallt i bonustrådar, att man inte "vill eller ska ta över efter en biomamma" och har alltid varit nyfiken på hur man själv kan känna att man börjar ta över en sån roll, annat än om man har barnet hos sig 100% av tiden...? Så det är inget emot dig personligen, jag har all respekt för dig, men eftersom även du skrev den meningen tyckte jag att det var läge att stilla min nyfikenhet.

tea1982

Äldre 25 Jun 14:13

#32

tea1982 skrev 2008-06-25 14:13:01 följande:

Nej, sånt är givetvis tråkigt och jag missförstod dig inte - jag såg att du skrev att du gullar med barnen. Jättebra tycker jag. Just pga du verkar normal i din relation med bonusbarnen ansåg jag att jag kunde diskutera ett par grejer med dig, det blir liksom inte samma hetsiga psyk-svar av en normal människa. Men jag ser ditt svar ofta, överallt i bonustrådar, att man inte "vill eller ska ta över efter en biomamma" och har alltid varit nyfiken på hur man själv kan känna att man börjar ta över en sån roll, annat än om man har barnet hos sig 100% av tiden...? Så det är inget emot dig personligen, jag har all respekt för dig, men eftersom även du skrev den meningen tyckte jag att det var läge att stilla min nyfikenhet.

Menar inte att DU skriver just den meningen i många bonustrådar, utan just den meningen som du skrev dyker upp, av mången avsändare..

Anonym

Äldre 25 Jun 15:04

#33

För att "sanningen" kan vara ful. Då blir det ramaskri.

Anonym

Äldre 25 Jun 15:16

#34

Om någons s k "sanning" går ut över ett barns väl och ve... då är det ett problem!

Den avsky som TS i flera trådar utrycker över sin sambos barn är knappast sund för barnet (oavsett om TS tycker att han visar den eller ej)...

Bedhead

Äldre 25 Jun 15:19

#35

Jag ger TS rätt i att man kan känna olika för biologiska barn och icke-biologiska. Däremot bör man väl inte behandla dem olika. TS och andra som gör det bör hålla i minnet att när skiten träffar fläkten och det ställs ultimatum kommer er partner att välja sitt barn framför er.

MajaMaria79

Äldre 25 Jun 15:23

#36

Men handen på hjärtat, känner ni lika mycket för alla kompisar era barn har på dagis? Tror ni att dagispersonalen känner samma sak för era barn som för sina egna?

Jag tror att man kan älska sina bonusar väldigt mycket och behandla dem precis som sina egna. Men långt inne i hjärtat så är det väl något särskilt med ens egna? Annars skulle ju inte föräldrar riktigt behövas om det går bra med vem som helst.

Jag har själv 2 bonusar som jag verkligen gillar, engagerar mig i och älskar att vara med. Men om 1,5 vecka så kommer mitt första biologiska. Och jag inblillar mig att mitt hjärta ska spritta till lite extra då. Är det så fel?

Sosserator08

Äldre 25 Jun 16:54

#37

MajaMaria79 skrev 2008-06-25 15:23:08 följande:

Men handen på hjärtat, känner ni lika mycket för alla kompisar era barn har på dagis? Tror ni att dagispersonalen känner samma sak för era barn som för sina egna?Jag tror att man kan älska sina bonusar väldigt mycket och behandla dem precis som sina egna. Men långt inne i hjärtat så är det väl något särskilt med ens egna? Annars skulle ju inte föräldrar riktigt behövas om det går bra med vem som helst. Jag har själv 2 bonusar som jag verkligen gillar, engagerar mig i och älskar att vara med. Men om 1,5 vecka så kommer mitt första biologiska. Och jag inblillar mig att mitt hjärta ska spritta till lite extra då. Är det så fel?

Klart det inte är fel, ditt barn är ju en avbild av dig och pappan, ett val ni gjort med den man du valt att dela en utav dina största och starkaste upplevelser med.
Klart ditt barn betyder mer än någon annan för dig, du har fött ditt barn, det är ditt kött och blod!
Om man kan älska någon annans barn på samma sätt, kan då inte barnet känna att h*n inte är något särskilt, h*n är bara ett barn i mängden som enligt många på FL ska älskas lika mycket av alla?
Mitt barn är mer speciellt för mig, precis som "bonusens" pappa älskar sitt barn mer än mitt, det är väl inget konstigt med det?

Konstigt hade det varit ifall mitt ex förra man, pappan till barnet som är här varannan vecka hade sagt att han älskar mitt barn?
Hur sjukt hade inte det varit???!!!

kicka84

Äldre 25 Jun 17:29

#38

Ett barn som inte älskas, lär sig inte heller älska...

Fyfan rent ut sagt till er alla som tror att barnet inte känner av ngt alls,
barn är väldigt duktiga på att känna när saker inte är rätt...

måste fråga, varför i helvete sätter ni i en relation där barn finns sedan innan
om ni nu inte tar dom till er? och vafan är det för föräldrar som låter sitt barn komma i klämm på detta vis?

om jag burit på mig de känslor ni gör genemot mina bonusbarn
så hoppas jag då att gubben min kastar ut mig illa kvickt!

ts som skriver att han gör allt med sin bonus, leker å mycket mer, utan att barnet vet om vad han egentligen noll för denne...hua hua säger jag bara.
barn vet å förstår mkt mer än vi själva tror...
är bara dig själv du lurar i slutändan om att "allt ska se bra ut" ,
och när den dagen kommer har du inte bara dragit ner dig själv i fördärvet utan även ett oskyldigt barn.

ta hand om dom ni har, dagen kommer då det är för sent....

Anonym (jag)

Äldre 25 Jun 17:42

#39

Mina bonusar skulle aldrig klarat av om jag hade behandlat dem som mitt barn... Jag är ganska hårt mot mitt barn, regler, läxor, inga smutskläder på golvet, hjälpa till hemma med städningen osv. Jag anser att barnet kommer att ha nytta av det i framtiden. Bonusarnas pappa tycker inte att det är nödvändig om det gäller hans barn och det är inte tillåtet att säga till dem att de ska städa, plocka undan osv.
Jag särbehandlar barnen och när mitt barn frågar varför, säger jag: de har sin mamma, hon är ansvarig för att säga till dem, inte jag. Bonusarna älskar vara hos oss och vägrar åka till mamma.

Sosserator08

Äldre 25 Jun 17:58

#40

Anonym (jag) skrev 2008-06-25 17:42:05 följande:

Mina bonusar skulle aldrig klarat av om jag hade behandlat dem som mitt barn... Jag är ganska hårt mot mitt barn, regler, läxor, inga smutskläder på golvet, hjälpa till hemma med städningen osv. Jag anser att barnet kommer att ha nytta av det i framtiden. Bonusarnas pappa tycker inte att det är nödvändig om det gäller hans barn och det är inte tillåtet att säga till dem att de ska städa, plocka undan osv. Jag särbehandlar barnen och när mitt barn frågar varför, säger jag: de har sin mamma, hon är ansvarig för att säga till dem, inte jag. Bonusarna älskar vara hos oss och vägrar åka till mamma.

Se där ja!
Men DET tycker nog folk är okej.
Konstigt det där med särbehandling, är det inte?

Anonym

Äldre 25 Jun 18:02

#41

Vill bara skriva att jag håller med Ts. Mina barn är mina barn men självklart bryr man sig om bonusbarnet oxå.

Anonym (jag)

Äldre 25 Jun 18:15

#42

Skillnaden mellan bonusar och vårt gemensamt barn: om min man dör kommer jag inte få att träffa bonusar mer. Deras mamma kommer att fixa det så att jag måste flytta från huset (de ärver hälften). Vårt gemensamt barn kommer att bo med mig resten av mitt liv.

Tygtiiger

Äldre 25 Jun 23:47

#43

Anonym (jag) skrev 2008-06-25 17:42:05 följande:

Mina bonusar skulle aldrig klarat av om jag hade behandlat dem som mitt barn... Jag är ganska hårt mot mitt barn, regler, läxor, inga smutskläder på golvet, hjälpa till hemma med städningen osv. Jag anser att barnet kommer att ha nytta av det i framtiden. Bonusarnas pappa tycker inte att det är nödvändig om det gäller hans barn och det är inte tillåtet att säga till dem att de ska städa, plocka undan osv. Jag särbehandlar barnen och när mitt barn frågar varför, säger jag: de har sin mamma, hon är ansvarig för att säga till dem, inte jag. Bonusarna älskar vara hos oss och vägrar åka till mamma.

Huga, förstår inte hur ni kan leva så. Det hade tagit hus i helvete (bokstabligt talat) i min "gamla" familj om det gjorts sådan skillnad på mig och bonussyskon - från BÅDA håll!

Respekt, rättvisa, schyssta regler. Det var det krav på. Men inte kärlek!

Rosmarie

Äldre 25 Jun 23:51

#44

Tur att ni pratade om det innan ni flyttade ihop, jag hade kickat ut dig direkt om du pratade så om mitt barn men iof vet sj inte hur jag sj reagerat...

Lakrits

Äldre 26 Jun 14:24

#45

Det finns få ämnen som skapar sån stor debatt inne på fl, som frågan om man älskar eller inte älskar sina bonusbarn.. Det hade varit intressant att starta en tråd för bonusbarnen.. Älskar du eller älskar du inte din bonusförälder?? undra vad barnen hade skrivit*funderar*
Jag anser att alla får tycka och känna som dom vill, huvudsaken är väl att alla barn blir bemötta med respekt och omtänksamhet..
Men det är min åsikt!

Calles matte

Äldre 29 Jun 23:00

#46

Tygtiiger skrev 2008-06-25 13:32:17 följande:

Det är en jäkla skillnad på bioföräldrar och bonusföräldrar i barnets ögon, också. Jag har skilda föräldrar och så småningom flyttade min mamma ihop med en ny man och hans barn. Det absolut största skälet till att det fungerade så bra som det gjorde var att vi aldrig behövde låtsas att vi var syskon, att vi älskade varandra eller att våra respektive bonusföräldrar kände lika mycket för sina bonusbarn som för sina biologiska barn. Däremot var det uttalat att vi skulle behandla varandra med respekt och vänlighet och att alla skulle hålla sig till samma regler - ingen särbehandling, alltså. Det, och att våra föräldrar lät det ta tid, de var tillsammans i flera år innan de flyttade ihop. Tack vare ovanstående så fungerade vår styvfamilj bättre än många andras, och jag älskar inte mina styvsyskon men jag tycker mycket om dem och är fäst vid dem! Och min styvfar fick chansen att vara just det, han behövde aldrig försöka fylla ut någon papparoll och därför kunde han bli en annan manlig förebild. Men om man avskyr sin partners barn eller är totalt ointresserad av dem, eller särbehandlar sina egna barn med andra regler och förmåner, då ska man vara särbo istället. Och då är det den biologiska förälderns skyldighet att se till det om den andra parten är för korkad.

Jag tror det ligger väldigt mycket i det du beskriver. Man MÅSTE inte som bonus kliva in och älska alla och t ex spela "mamma" till 100%, tvärtom kan det i många fall vara bättre att (få) hålla sig lite på sin kant och låta de biologiska föräldrarna vara föräldrar åt sina barn i fred. Barn behöver inte mer än en mamma och en pappa, utan det som krävs av övriga inblandade är att de visar respekt och hänsyn och att ingen särbehandlas på grund av vilka blodsband som finns och inte finns.

Många här ser allting väldigt svart eller vitt. Antingen älskar man sina bonusbarn och behandlar dem som sina egna eller så hatar man dem. I verkligheten är det inte så enkelt, det finns många sätt att hantera bonusfamiljssituationen och inte bara ett (att alla älskar alla som i en kärnfamilj) är det enda rätta.

Hope2008

Äldre 30 Jun 13:24

#47

Jag håller med Calles matte här. Man blir ytterligare en vuxen i barnets liv, men man behöver/bör inte ta en föräldraroll (om barnet redan har närvarande biologiska föräldrar).

Jag tror dock på respektfyllda förhållanden oavsett om man är släkt eller ej. Regler ska följas och vuxna måste agera vuxna och föregå med gott exempel.

(Ett skräckexempel på ett märkligt vuxenagerande är när en före detta kollega till mig hade träffat en man som hade en treårig dotter. Dottern hade ibland mardrömmar och var jätteledsen och ville då komma in och sova hos sin pappa. Detta kunde min kollega inte acceptera utan tyckte dottern var "äcklig" som invaderade deras säng. Sängen var enligt henne en romantisk plats och där hörde inte ungen hemma. Tragiskt! Visst kunde pappan gå in till barnet, men attityden från flickvännen anser jag är horribel och högst omogen. Det förhållandet varade inte så länge.)

Min sambo har ett mycket nära förhållande till min dotter. Han har varit med oss sedan hon var två år gammal. Hon tyr sig med saker till honom som jag tror att hon inte vill prata med mig eller hennes pappa om. Jag märker på henne att hon är väldigt rädd för att "välja sida" och göra den andra föräldern ledsen och då kanske min sambo, som mer "neutral" vuxen blir en bra samtalspartner i känsliga frågor.

Förr i tiden fanns det nästan alltid ett flertal vuxna människor i ett barns liv när man bodde trångt och flera generationer tillsammans. Varför inte bara se ytterligare vuxna människor som resurspersoner i barnets liv?

Man behöver väl inte krångla till det mer än så? Olika benämningar som bonus-, plast- eller styv- kanske krånglar till saker mer än nödvändigt och skapar orimliga förväntningar på både vuxna och barn.

Impertiff

Äldre 2 Jul 01:25

#48

Har inte läst alla inlägg. Men skillnad på barn och barn har vi inte här hemma. Mer än att lilljtejen (3 år) har lite andra "regler" än 12 och 14-åringen.
Vi är en familj och hjälper varandra. Storasyskonen bråkar lite i perioder, men är ändå fantastiskt hjälpsamma.
Och lillasyster skulle inte klara sig utan dem!
Visst har det varit lite turbulent ibland, men inte för att vi är en så kallad styvfamilj utan för att barnen växer och då också "problemen".
Jag kan ärligen säga att jag till fullo tar till mig styvbarnen i mitt liv!
Och vad Hope2008 skriver om benämningar så frågade stora tjejen maken en gång om dottern var hennes halvsyster.
Ja - svarade han eftersom det rent biologiskt är sant.
Hon sa då att "näe, hon är min syster"!

Det ser jag som ett bevis för att vi är en familj!

Visst är det skillnad på "bonus"barn och biobarn

INNEHÅLL