Så himla rädd för förlossningen...

Vet att det kanske är klen tröst: Men det är inte alls som man tror. Man kan inte veta innan eller ens få en uppfattning av att se en förlossning. Jag var också livrädd, men det gick jättebra! När det väl är igång tänker man inte så himla mycket, man är liksom helt upptagen med att föda barn

Klarade mig med lustgas och det var helt ok, hade utan att tveka tagit EDA om det behövts, men den tanken slog aldrig mig. Hade tur med en relativt lätt förlossning.

Det jag egentligen vill ha sagt är att du inte kan veta hur du kommer att uppleva din förlossning, och det finns bra bedövningsalternativ om du behöver det. Se till att komma i kontakt med aurora

Okey, då förstår jag, satt o fundera länge länge!

Jag har också varit så himla rädd för förslosningar. Ända sen jag var "liten" typ. Men nu när man är inne i sin graviditet (är i v23) så har man nästan blivit peppad på något sätt, även om oron/rädslan finns kvar till viss del. Jag försöker tänka positivt, att varje värk är något positivt (vilket det också är iofs) som för en närmare sitt barn. Kontakta Aurora så kan dom ju hjälpa dig med din rädsla. Det är så skönt att det finns sån hjälp att få!
Ha det bra och grattis bebisen i magen!! :)

jag gick på stödsamtal inför min första förlossning. Det var jobbigt men nödvändigt. Vi diskuterade fram VAD jag var rädd för inför förlossningen (sjukhusmiljön och stickrädd) så vi tillsammans kunde bearbeta det innan förlossningen.
Jag gick även en profylaxkurs för att förbereda mig, helt super. Jag hade en låååång förlossning (32 timmar) men den var helt som jag ville ha den, förutom tiden men det kan man ju inte styra.
Jag kände att jag hade full koll på allt, var den som kontrollerade varje situation och det kändes som jag klarade ALLT!
Lycka till!

När man har haft värkar ett tag vill man bara att barnet ska komma ut...

Vill du ha huvudvärk i ett år eller bryta handen en dag.
hahaha vilken knäpp liknelse men så är det..

Man vill bara vidare liksom och du KLARAR det!!!!

Ett nålstick är inget i den situationen.

Jag skulle rekommendera föda naturligt för då vet du att du är FANTASTISK! och du klarar något av det svåraste och finaste som finns!!

Have faith sister!!!

Jag var inte så rädd för första förlossningen men nu me nr 2 börjar jag bli lite orolig. Vad jag brukar peppe mig själv me är att så många kvinnor i så många olika situationer och i alla tider har klarat av detta så inte f*n ska jag va sämmre :)
Under min första förlossning ville jag ha ryggmärgsbedövning. Han la den 4 gånger men den tog tyvärr inte på mig. Men det gjorde inte ont. Det var obehagligt men inte smärtsamt.
Du är rädd för att spricka jag fick sy ett stygn så jag har väll inte så mkt erfarenhet men jag tror inte du tänker på det så då utan man är så inne i det man håller på med.
Att föda är en sån otrolig kick man e så stolt över sig själv att det är helt otroligt. Smärtan går inte att beskriva visst gör det ont men på ett sätt man aldrig har upplevt innan. O så fort barnet är ute är allt annat som bortblåst. När jag födde min son var det den mest fantastiska upplevelse i mitt liv jag kännde mig så stark så primitiv. Tid och rum existerade inte jag blev hel fokuserad och efteråt kännde jag det som att kom igen vi gör en unge till så jag får göra om detta snarast möjligt :)
Nu börjar jag ju som sagt att bli nervös men det e bara naturligt. Lovar belöningen är stor när man gör detta.
Lycka till

ville bara säga att när tiden väl är inne, kommer du vahelt uppe i det som händer att ja tror självaste rädslan kommer hamna lite i skymm undan... i början när man visste att idag är det på G! så fick ja adrenalin kick å bara flamsa å skratta å fatta knappt att ja skulle ha barn,detta hjälpte såklart oxå alla tankar runt om kring..

nu var inte ja rädd för förlossningen mer än för saxen(om man måste klippas) vilket jag slapp..men när ja va där,uppe i krystande å allt så tänkte ja inte så mkt..man är koncentrerad på andningen å stänger av allt annat å bara koncentrerar sig på vad BM säger..när lillan hade kommit ut insåg ja att ja gjort allt utan bedövning,så uppe va ja i det hela att ja glömde att ja kunde tagit till det...

lyckatill!

Hej!

Kan inte tänka mig att någon kan vara räddare än vad jag var, jag låg hemma & grät i 9 månader. Alla i min närhet sa snälla snäll prata med din barnmorska om att du är så rädd, men jag sa nu har jag satt mig i denna situation för att jag vill ha barn och det spelar ingen roll vad någon säger eller gör som kan göra att jag blir mindre rädd. Ännu räddare vart jag dom sista 2 veckorna då jag gick över.... Jag var helt förstörd.
Precis som du så hade jag svårt att tänka på det positiva!!!
När det väl satte igång så blev jag livrädd, men ju fler värkar jag fick ju modigare blev jag, då tänkte jag efter varje värk. nu är det en värk mindre & en värk närmare mitt barn! Jag började tänka på vad det skulle bli pojke, flicka vem den skulle vara lik osovidare. Helt plötsligt så hade jag glömt bort att jag igentligen var livrädd!!! Det är en helt underbar upplevelse som jag aldrig mot något skulle vilja byta ut!!! Tänk att jag har klarat av att föda barn!!!! Även fast det gör jävlig ont så är det värt varenda minut. Vet inte om detta kan få det att kännas bättre men jag vet att du kommer att klara av det för jag lovar att jag kände precis som du! Hör på det här: Jag lovade mig att skulle jag klara av att föda så skulle jag aldrig att vara så dum som skulle göra om det igen.... Gissa 2 ggr vem så är gravid igen, lika rädd igen men ser ändå fram emot förlossningen på något konstigt sätt!!!

Många kramar till dig & lycka till!!!

Inför första förlossningen tror jag nog att de flesta är mer eller mindre rädda. Se till att få prata med någon från aurora så du får utlopp för dina känslor.

Jag var också orolig inför min första förlossning men då man väl var där så hamnar man i sin egen lilla värld. Mina tankar under förlossningen handlade nog mest om nästa värk och att snart äntligen få träffa bebisen. Det blev en rätt långdragen historia och jag hann testa på flera olika smärtlindringar. Innan var jag rädd för att få EDA eftersom jag inte riktigt gillar tanken på en nål i ryggen... i slutänden så tog jag ändå EDA och upplevde det som himmelriket. Tror jag blev stucken 4 gånger av totalt två narkosläkare innan de lyckades få det rätt men trots det så tycker jag inte att det gjorde speciellt ont.

Ett sätt som jag peppade mig själv på innan förlossningen var att läsa ROLIGA förlossningsberättelser, inte några skräcksenarion. Här är en länk till en tråd här på fl där man kan hitta många roliga berättelser att skratta åt: www.familjeliv.se/Forum-2-13/m32429270.html

Mumma 80 skrev 2008-05-15 16:04:11 följande:

Ringde Aurora igår, fick inte tag på dem, lämnade namn och nr till dem, de ringde upp mig idag... berättade vad jag var rädd för, men hann inte säga så mkt. de sa att de inte har tid för mig, okej, så taskigt lät det inte, men hon sa att de faktiskt inte hade tid, de var helt upptagna här och sen skulle de ha semester också.. :(

Hon sa där emot att jag kunde skriva upp vad jag var rädd för och sedan prata med min bm om de, men det känns inte som samma sak. Vart lite ledsen då jag fick reda på att de inte fanns tid, men hoppas att allt kommer att gå bra ändå.

jag var oxå livrädd.. men när dom väl satte igång mig gick det ju inte backa ur heller och jag var så hög på lustgas att jag kände inte ens när dom satte i EDA:n.. dom gör det ju i ryggen å jag såg aldrig ens nålen.

Lustgas och EDA:n var mina bästa vänner och gjorde förlossningen genomlidlig.. men det var riktigt jobbigt och jag ska inte ljuga för dig.. (vissa kanske tycker att jag är dum som är helt ärlig mot dig) det gör j*vligt ont att föda sen.. men jag har riktigt låg smärtröskel så det kanske är därför.

Men sen när hon väl var ute så är det faktiskt helt sant att all smärta försvinner.. trodde verkligen inte på det förut men när man varit med om det så är det helt sant! å man får sig ju en liten skatt sen som gör att det är helt värt det, tycker jag iaf.

Jag har sagt till alla jag känner som är rädda för att föda att om jag klarar det så klarar alla andra av det

Hej hej!

Är i v.35 o är livrädd,tänker jag på förlossningen börjar jag gråta o får panikkänslor,går hos aurora,men,det har inte hjälpt,visst,ska göra en förlossningsplan med mina tankar o rädslor o beove nedteckande,men,litar inte på vården,litar ine helelr på att mixbon kommer kara av o va stöd för mig. Är liksom livrädd o förlora greppet o att bebben ska sakdas el.vara skadad o att jag el.bebben ska dö. Usch,fatatr itne alls hur jag ska klara mi igenom det,vet att tusenmiljonersmiljaderskvinnor kalrar av det men,hmm,de är inte som jag...Förmodligen påverkas jag negativit över hur min livssitution för övrigt ser ut också,känns inte som jag har den trygghet som behövs o det självförtroendet för o klara av o ta hand om bebben se´n. Är livrädd för o hamna i förlossningsdepression o inte kunna ta till mig bebben,ser itne heller fram emot o ha ont,blöda i veckor kombinerat med onda bröst o allerig i samband med sällskap av vilda skräniga styvtonåringar....På nåt vis måste bebben ut,om det så blir planert snitt el.vag,vet ej,är numera även livrädd för snitt..