vi har en extremt förtidigt född tjej som har/haft fullt utvecklad ätstörning sedan födelsen. Mycket kräkningar första 4-5 åren, tills vi fick hjälp i Spanien.
Vi fick många goda råd från Norge och hon tog sin första tugga av mat förra sommaren då var hon 7 år.
sedan fick vi hjälp i Dubai å Nu är hon 8 år å äter rätt mycket vanlig mat, samt dricker sondnäring 2 ggr dag.
(bästa experterna finns på ett sjukhus i österike, dock fick vi reda på det så pass sent så det kändes inte så aktuellt att sätta så mycket pengar på det för vår del)
I sverige har vi varit till alla möjliga som kallar sig specialister, även folkebernadottehemmet (som skall vara sveriges ledande) å jag säger bara släng er i väggen, det finns ingen kunskap i sverige så hoppas inte på det!
alltså har man inte själv försökt med allt man kan så finns det ingen hjälp, däremot verkar det som de flesta föräldrarna inte orkar göra allt det kan å då är det klart att har man inte testat mycket så kan vem som hellst komma med några råd..
Jag förstår att man i vissa lägen måste sondmata, det hade även vi absolut behövt göra om vi tex hade haft fler barn då hade inte tiden räckt. Men vi gjorde ALLT som fanns i vår makt dygnet runt, skedmatade några droppar sondnäring osv.. Trotsade läkarna som bara ville ge sond eller op knapp för att de sa att vi inte orkade! Nu efteråt säger det att det självklart är bättre att få det via munnen men att de aldrig sett föräldrar som orkat kämpa så... Det gör mig förbannad, i min värld gör man allt för sitt barn! (vi hade sond hemma så att vi kunde sätta in det snabbt om hon blev slö eller dyl, men vi behövde aldrig göra det).
Vi känner heller inte till nått barn som haft problem i den grad som vår dotter hade å som börjat att äta tidigare vanligt eller haft bättre hälsa under åren de knap-sond matats, utan det har förvisso varit lättare för föräldrarna (enl dem, en stor lättnad med knapp-sond) men.. jaa det är hur man tänker å vad man är beredd att göra.
Nu menar jag inte på något sätt med detta mot någon speciell här alls, Jag vet hur jobbigt det är! jag förstår att många väljer en annan väg än vi.
Jag vill bara berätta hur vi gjort, å framför allt GÖR DE DU KÄNNER ÄR BÄST FÖR BARNET I LÄGDEN! STÅ PÅ DIG!
Adni: du känner ditt barn bäst, du kan hitta info å råd på så många ställen tex här av andra i samma situation, du kan bedömma å tänka själv!
Tänker du prata eller info dr för varje lilla sak du skall testa så be att få komma till ett matlag fortast möjligt, för annars kommer tiden bara att gå utan att du får gjort nått alls! å ju längre tid det tar ju svårare blir det!
vad har du testat hittils? olika sitt/ligg ställningar, kopp matning? skedmatning? olika tidsintervaller? stimulera gommen? (mjölk med tops? finger?), nappflaska med olika sorters nappar, sondnäring eller bara bröstmjölk? påminna att suga genom "klämma" vid mungiporna, lyfta armarna? äter bättre vissa tider? (typ när barnet sover? halvsover? vaknar? varit vaken en stund) är barnet känslig vid munnen, mungiporna, runt munnen (man kan tex ge en sked med välling å hälla just vid mungipan så barnet stänger munnen pgav adet å sväljer.. eller dyl måste testa olika sätt), hur ofta försöker ni, kan man försöka oftare? vi steg upp alltid om barnet vaknade å det kunde gå ner 10-20 ml, alltid nått)fastare föda hade du inte testat, men gör det.
Har ni pratat om/krävt PH mätning? röntgen? halsmandlar, poluper?
Nu är ts barn så litet än så det finns inte så jätte mycket att göra, men om det inte blivit ganska bra runt 1-1½ års ålder så sök riktig hjälp å ta riktigt allvarligt på saken då.
Från 1 år finns det fler sondnäringar osv, barnet börjar vara större å förstå, man kan avleda på annat sätt mm, mm..
Barn som inte äter lite vanlig mat före 2 års ålder har mycket svårare att lära sig att äta.
Bara några tankar från oss, även om det kanske sticker i ögonen på någon så är det inte meningen att såra!