Bearbeta barnens första tid i livet...

förstår dig, födde mitt andra barn i v25+5 den 2januari i år,
efter 3månader på sjukhus så fick vi äntligen komma hem...
allt gick som sagt bra, men dottern har haft hjärnblödningar och hennes framtid är oviss...vet inte alls hur hon kommer påverkas motoriskt mm...och om hon kommer påverkas...
alla säger att "det kommer gå bra"... men själv är jag livrädd att hon inte alls kommer bli som alla andra...ingen tycks vilja prata om det, så jag bearbetar det nu själv.
blir också livrädd när jag inser att vi kunnat mista henne...trots att jag har henne hos mig idag...hon lever och mår bra!

tar nog lång tid att komma över allt, och vi behöver nog alla bearbeta saker och ting efter att ha vart med om en sådan sak...

Jag tror omgivningen är så rädda för att trampa i klaveret. Man vet inte hur rak man ska vara.
Inge sa till mig rakt ut;- DIna barn kan dö. Det är stor risk för det nu.
Alla duttade.
Jag vet inte vilket som är bäst. Kanske är det lättare om man blir duttad med.
Men att ha någon med total förståelse - en blandning mellan kurator och barnläkare och vän...

Det är nog en svår balansgång det där. Jag hade en jättebra barnmorska som var helt... perfekt. På specialistmödravården. Hon tyckte inte jag var knäpp som pratade om begravning och för tidig förlossning, men sade samtidigt att "det blir en lång gravid sommar det här..." (jag var beräknad i september, men Hannah föddes i början av juli efter sjukskrivning sen april nån gång, prematurbloggen.wordpress.com/2008/02/06/vi-gick-till-vecka-30/ ). Ett verkligt superstöd!

Och så hade jag ju mina prematurföräldrakompisar eftersom jag fått barn för tidigt förut. Jätteskönt att slippa "dutt" tyckte jag!