Att gå in i ett förhållande med en 3-barns far?

Se till att träffa barnen, lära känna dom. Ha en mys kväll tillsammans, spela spel och äta tacos... :) Låt dom få ställa frågor. Var dig själv, helt enkelt... det kommer du längst på! Ta det steg för steg och se vart det leder till! När det gäller mamman så tycker jag att du ska strunta i henne, kan inte hon bete sig som en vuxen människa och acceptera att du finns i deras liv, så är det väl hon ska skämmas över hur hon beter sig.

Hoppas allt går bra!

Har inte tid att skriva något långt, men låt det verkligen ta tid innan du flyttar in och så om det är så att biomamman talat om att hon inte tänker samarbeta... Famlijelivs styvfamiljsforum är proppfullt av bonusmammor som är så less på biomammor som inte kan acceptera dem, och tyvärr gör det ibland också att barnen hamnar i kläm.
Det är svårt att som barnlös ge sig in i ett förhållande där det redan finns barn, det är svårare att hitta sin plats i en redan existerande familj än tillsammans med en ensam partner (generellt). Om ni sedan blir motarbetade av hans ex så är det inte lättare. Att leva i ständig konflikt med sin mans barns mor är otroligt jobbigt, oavsett ifall du ställer dig utanför eller inte. Du blir ändå jäkligt påverkad av allt.

Jag menar inte att låta som att det är dödsdömt, det går absolut att få det att fungera ändå. Men när du på förhand vet att hon inte kommer acceptera dig så gå varsamt fram och känn efter under tiden om det är ett liv du kan tänka dig för lång tid framåt eller om det kommer bli för påfrestande.
Lycka till!

Ett alternativ är att bara träffas på hans barnfria veckor och helger. På så vis får du en chans att lära känna pappan innan ni blandar in barnen. Om yngsta barnet bara är 1 år så har de kanske inte varit isär så länge. Kanske behöver mamman mer tid att ställa om sig till sin nya tillvaro innan hon kan hantera fler samarbetspartners.

När jag träffade min sambo visste jag att han hade två barn sedan tidigare men jag ser absolut inte detta som hinder.
Barnen har olika mammor ( barnen är 8 & 1 år)
1åringens mamma har det varit struligt med men det är något man
får hanskas med då en situation uppstår.
är du kär tycker jag inte du ska ta avstånd ,
följ hjärtat , det gjorde jag .

Vi väntar en liten i november och är lyckliga som tusan tillsammans:D

Jag har också träffat en med tre barn. Jag trodde att jag skulle vara jätte rädd. Men med så underbara barn och en underbar pojkvän. Fanns det inget att vara rädd för. Gå efter magkänslan!

Lycka till!

Jag har varit tillsammans med en kille som hade ett barn.. Jag kommer aldrig mer sätta mig i de situationen.. Nu är jag sambo med en kille som inte har barn sedan tidigare, hade han haft det hade jag aldrig blivit intresserad av honom..

Efter ett par förhållanden med män som hade barn sedan tidigare bestämde jag mig för att "ALDRIG MER" utsätta mig för det. Träffade min nuvarande sambo som var gift och hade tre barn, blev gravid och nu bor vi tillsammans och väntar ett andra gemensamma barn. Det är inte smärtfritt och om du tvekar INNAN är det kanske inte värt resan, men är du kär så...

Låt bara inte er kärlek skynda på alla processer som ni ska igenom! Tänk på ALLA inblandade som ska vänja sig vid situationen...för en så enkel fortsättning som möjligt. Gör ont som fan att vänta, men värt det i slutändan när vardagen ska fungera.

Nog med råd från mig...
(känner mig som en besserwisser...sorry, inte så jag menar.)

Sååå...vad jag också vill poängtera är; strunta i att introducera dig i hans barns liv till att börja med! De är så små!
Man kan faktiskt ha en toppenbra relation utan att bo ihop! Jag bodde själv tills vår son var nästan ett år...

träffade min man för 7år sen o då hade han också 3barn. 4,5,8år gamla då. Idag är vi gifta o har 2gemnsamma barn. Men jag kan lova att vägen hit har vart tuff till o från men nu i efterhand så har det vart värt allt besvär. Va dig själv o berätta hur du känner om allt om du bestämmer dig för ett förhållande

Tänk dig för ordentligt!

Jag har en mysig bonusson med en underbar mamma som gillar att jag finns i sonens liv. Men det kan ändå vara jobbigt ibland!

Så om det är tre barn och dessutom små som har en mamma som uttalat att hon inte vill samarbeta så gör dig den tjänsten och strunta i det!

Säger samma sak, har en bonusson och två egna barn (med bonusens pappa) och det är svårt att få total rättvisa och svårt att känna att bonusen mår bra. På något sätt så dras man alltid med lite skuldkänslor och problematik av typen "våra små barn får dela rum så att han inte känner sig undanskuffad så får han eget rum men det blir ändå dumt när det rummet är tomt varannan vecka".

Det är ju inte säkert att ni får barn coh då är ju orättvisan mot barnen lättare att hantera eftersom det blir samma sak för alla men du kommer att känna (har varit i din situation tidigare) att du får stå tillbaka för barnens skull vilket är naturligt (och värt det) när man är förälder själv men irriterande när man itne har barn. Att åka till lådbilslandet istället för frankrike på semester, att äta falukorv med barnen istället för thaimat, att ha egen tid coh få den avbruten av barn som ringer och vill träffa pappa, att alltid ha ett barn sovande i sängen mellan en, att smyga när man har sex etc.

För mig var det definitivt en omställning att vara styvmamma utan egna barn och det höll inte heller men nu när jag är styvmamma med egna barn så är det mycket lättare. Man lever s a s föräldraliv i alla fall. Det kostar nog på med komplicerade ex också tyvärr.

Tycker ändå att man skall göra vad man "måste" - vill du ha honom så kör men det är klokt att vara lite beredd på att det är en lite dyrare kärlek en den egoistiska barnlösa (när det är självvalt givetvis..)

Hej!  Jag lever i ett förhållande med 3 bonusbarn.

Det funkar ganska bra i dag efter 6 år, men det har inte alltid varigt lätt och kan fortfarande va kämpigt.

Barnen va 8, 6 och 2 år när vi träffades och jag hade en son på 2 år.

Nu är vi gifta sedan 4 år och har 2 gemensamma barn på 5år och en på 3 månader.

Älskar du honom och han dig så tror jag ni tar er igenom eventuella problem. Kör på

Lycka till

Tack för alla svar!

Jag träffar honom fortfarande men vi har inte inlett något än, vill känna efter noga innan både han och jg bestämmer oss. Han tror inte det blir några större problem men jag är ändå lite rädd.
Tack igen
//mia