Lite gnäll (ang forskningen kring att bli prematurförälder)

Får man stämma in i gnällandet? Gör dessutom ett tillägg...

för tidigt född-->knäpp vårdsituation + Försäkringskassans vansinniga system-->betydande stress och psykisk ohälsa

När sonen föddes och jag ringde FK, så började damen jag hamnade hos med att beklaga att jag tillhörde FK i xx-län, eftersom det på grund av min tillhörighet troligen skulle ta uppemot två månader att få ersättning. Jaha, sa jag, vad ska jag leva på då? Luft?
För mig var det droppen som gjorde att jag satte mig i ett hörn och stortjöt.

Stäm in för all del, the more the merrier Eller nåt.

Jag har tänkt och tänkt och tänkt idag. Och jag kan bara inte släppa det här.

Forskningen kring prematurföräldrars upplevelse tar alltså inte ens själva vården i beaktande? Jag känner mig matt och knäsvag vid tanken! I min disciplin, kemiteknik, är det självklart att det jag gör påverkar processen som sker. Jag kan inte beskriva ?vad som händer? utan att samtidigt beskriva ?vad jag gör?. Men i prematurforskning verkar ett av huvudantagandena vara att det i huvudsak är barnets för tidiga födelse som orsakar föräldrarnas reaktioner. Tanken att själva vården inte bara bidrar utan står för en stor del av stressen är ganska sällsynt förekommande.

?Vad kan vi göra för att hjälpa föräldrarna i den här situationen?? är för all del en lovvärd fråga, men det vore intressantare att fråga ?Hur kan vi ändra den här situationen så att den passar levande människor som försöker bli föräldrar till ett barn??. I stället för ?Hur kan vi stödja föräldrarna?? vore det trevligt med ?Vad är det som gör att föräldrarna behöver stöd??, ?Vad gör vi som bidrar till dessa reaktionsmönster?? och ?Vilka stressorer kan vi ta bort eller förminska??.

Neonatalvården är en ung disciplin, inget snack om saken. Det finns många problem som kommer från dess historia och som tyvärr lever kvar i idéer och föreställningar som sitter i väggarna. För att bedriva en modern, familjeinriktad vård behöver neonatalavdelningar frigöra sig från sin historia, glömma ?hur vi alltid har gjort? och tänka ?Hur borde det här vara, med tanke på vad vi vet och antar kring barn och familjer??. Det handlar inte om att måla om idébygget eller ens totalrenovera, hela synsättet måste rivas och byggas upp igen från grunden. Först då kan vi få bukt med idéerna kring att ?barnet har det bäst ostört i sin säng?, ?föräldrarna ska inte behöva ta ansvar för det är för jobbigt för dem att behöva ha hand om sitt barn?, ?pappor är lite fumligare än mammor med små barn, och eftersom de inte vet lika mycket är det säkrast att uppfostra dem ordentligt?, ?sitta med sitt barn är sånt man gör när man inte har nåt annat för sig?, ?det spelar ingen roll hur ofta eller sällan man pumpar? eller ?så länge ett barn inte ammas behöver mamman inte finnas på avdelningen (och eftersom pappan inte ammar kan han gott hålla sig borta han med!)?.

Man vet t ex sedan länge att mammor upplever separation från sitt nyfödda barn som något ohyggligt stressande. Läggs det mer krut på känguruvård för det? Nja, fläckvis över vårt avlånga land blir väl svaret. Man vet sedan länge att föräldragrupper på avdelningen bidrar till att sänka stressen och öka välbefinnandet hos föräldrarna. Läggs det mer krut på samarbetet med föräldraföreningarna för det? Den frågan vill jag inte ens försöka besvara, resultatet blir alltför nedslående.

Missförstå mig rätt. Det görs många fantastiska saker inom neonatalvården. Det finns många eldsjälar och många änglar. Men systemfelen är alltför många och alltför grava för att kunna bortses från. När föräldrar till helt friska barn kommer hem fullständigt traumatiserade efter en kort och problemfri vårdperiod, då är det inte läge att fråga sig ?Hur kan vi stödja??, då är det läge att fråga sig ?Vad gör vi för fel????. Och sen, när man har granskat sig själv i spegeln tillräckligt noga, är det dags att snabbt som ögat kavla upp ärmarna och påbörja nybygget!

Fick en dotter i v.33+1.
upplevde vårdtiden som väldigt stressande och jobbig.
fick ingen att prata med, inte om förlossningen,inte om tiden på neo.

Nu 15 månader senare mår jag fortfarande dåligt och ska börja träffa en psykolog. har fått diagnosen utmattningsdepression och kan inte jobba.

Fler som jag?

Fick min pojke i v. 33+6, och har också funderat lite på varför jag upplevde det som så jobbigt trots att mitt barn var relativt stort och friskt för att vara prematurt.

Har uppfattat att många föräldrar till barn som är födda tidigt - men inte väldigt tidigt - inte riktigt tillåts att må dåligt. Barnen behöver ju bara växa till sig lite och det finns fullt av andra föräldrar som har det mycket värre (och det är ju aldeles riktigt förståss). Problemet blir bara att känslorna av chock över att få barn sex veckor innan det var tänkt och oro över den där lilla sparven som måste ligga under lampor, sondmatas och som andra tar så bra hand om, de känslorna måste man ju bearbeta på något sätt... och det tillåts man inte riktigt göra - det gjorde inte jag i alla fall. Jag erbjöds ingen samtalshjälp och inte speciellt mycket information.
Om detta hade varit pga tidsbrist hos personalen så hade jag förstått det lättare - vissa resurser var tex bara tillgängliga för föräldrar med väldigt tidiga barn och självklart ska de som kommer att spendera månader på neonatal ha fördelar framför oss som var där tre veckor - men mycket av tiden hade personalen inget speciellt att göra. Det var som att de inte förstod att även jag med min stora(2,2 kg) friska pojke kunde behöva lite stöd och någon att prata med. Det enda som fokuserades på var hur mycket jag lyckats pumpa och hur mycket som skulle tas ur mjölkbanken... blev lite reducerad till en kossa kändes det tyvärr som :)

Jag förstår inte att det inte är standard att erbjuda föräldrar till prematura barn samtalshjälp - i den här situationen är det ju inte så lätt att be om hjälp alltid.
Precis som du Doris6 så skulle jag behöva prata med någon om både förlossningen och tiden på neo. Om jag blir gravid igen så ska jag se till att få göra det har jag bestämt - annars kommer det nog att bli för jobbigt med oron över att det ska hända igen.

Min tjej var också hyfsat stor, 2 kg och mådde bra hela tiden.
Kände också dock att jag fastnade i ett ständigt pumpande, sondmatande, oro, personal som sa olika, hur ska man amma? den ena sa si, den andra sa så..

vi stannade också 3 veckor, och personalen var underbara mot min dotter och även mot oss,men känner som sagt en stor sorg över separationen efter förlossningen, känns som om jag svek henne, hon var nyfödd men istället för att ligga och mysa med oss blev det en plastbalja med övervakning.

Jag känner också liksom hannahaj att man inte riktigt tillåts att känna oro och må dåligt när man fått ett så pass stort barn. Men känslorna är ändå överväldigande och allt händer snabbt.

önskar så att nån hade sett att man behövde prata och tagit sig tid. just då hade jag ju bara min dotter i tankarna och sköt undan alla tankar på mig själv.

Jag blir så ledsen för er skull hörrni! Jag har tyvärr hört alltför många föräldrar som berättar ungefär samma historia. Och jag tror att med ett måttligt för tidigt fött barn blir det komplicerat på ett särskilt sätt, barnet är egentligen inte jättesjukt men själv är man ju i total chock! Och eftersom barnet mår "bra" i vårdpersonalens ögon får man kanske inte det stöd man skulle behöva.

Du har så rätt så rätt tinaw. Så rätt, så rätt. Önskar du kunde dela med dej av dina tankar till i alla fall någon neoavdelning i sverige. Tror det skulle behövas.

Samtalsstöd är jättebra och erbjuds på många neonatalavdelningar, men det ska inte erbjudas, det ska vara obligatoriskt. Man är inte i stånd till att fatta ett vettigt beslut, man tränger undan onda tankar och stångar sig vidare framåt. Särskilt inte de föräldrar som fått sena prematurer. "Inte ska väl jag behöva samtalshjälp, mitt barn mår ju bra, det behöver bara bli lite piggare/starkare". Fast det behöver vi, i alla fall nästan alla, men vi vet inte om det förrens efteråt.