Hej allihopa!
Förra hösten fick jag reda på att jag lider av POF. I mitten av februari i år åkte jag och min man till AVA-kliniken i Åbo för vår första äggdonation.
Jag tyckte, precis som flera andra, att medicineringen med Progesteron och Progynon, inte var så jobbig. Det som var värst var nog de två efterföljande veckorna av väntan för att få göra gravtestet.
Under den här perioden pratade nämligen ALLA om "tankens kraft" och uppmanade mig att tänka positivt att så till den milda grad att det fick motsatt verkan och gjorde mig livrädd för att att bli stressad, rädd eller ledsen. För om positivt tänkande skulle öka chanserna för barn, skulle då negativt tänkande minska risken? Men, efter två veckors framtidspanik med skräckbilder av misslyckade ÄD, köer, väntetider och ekonomisk kris, visade testet positivt (hurra!) och so far, so good, nu är jag inne på vecka 7.
Vad vill jag säga med den här lilla självbiografin? Jo, mitt tips handlar inte så mycket om vitaminer och mediciner, utan snarare om att förbereda dig på att du kanske kommer att bli lite stressad och orolig. Både före, efter och under ÄD. Men tillåt dig att bli det i så fall. ÄD är en påfrestande process, men det är ju också en helt otrolig möjlighet! Jag rekommenderar det å det varmaste.