Min hjälte!

Jag åkte in till sjukhuset en sväng igår (det var min tur att ha hand om föräldrafikat för inlagda föräldrar, en aktivitet som 33:ans prematurförening, 33ans.egetforum.se , ordnar ett par gånger i månaden). Många av favoritsköterskorna var där, och Hannah tittade sig glatt och ivrigt omkring när hon hörde de välbekanta rösterna. "Hon har blivit så STOOOR!", "Men vem är det som har växt på sig här då?" och "Vad var det hon vägde nu igen?" ekade det från alla håll. "Sex-och-en-halv-månad, sex-och-ett-halvt-kilo, 1390 gram!" hasplade jag ur mig så många gånger att jag tappade räkningen.

Även jag blev glad. Men inte odelat. Som jag gick fram genom korridorerna smög sig bekanta känslor av instängdhet och egentligen-sjukhusets-barn upp på mig och följde efter mig som en osynlig skugga, som en kvardröjande doft av svåra dagar. Jag kom på mig själv med att återigen börja se dessa salar och rum som mitt ofrivilliga hem. Det var skönt att åka därifrån, att gå ut i den vanliga, verkliga världen och återigen få bekräftat att vi faktiskt har flyttat nu. Därifrån. Hem.

Blir man någonsin fri?" undrade jag när jag satt bakom ratten. Kanske inte. Kanske är jag som prematurförälder dömd till livstid, en livstid av undran och oro. Minnet av det pyttelilla barnet sjunker visserligen undan något så när, men oron består. Tankarna på hur det skulle ha varit och hur det i stället blev. Så plågsamt, tydligt fel. Barn ska inte födas för tidigt.

Jag stannade förbi affären på vägen hem. När vi kom in i värmen och omgavs av surrandet av lördagsstressade människor fylldes jag plötsligt av en överväldigande triumfkänsla. "Ni kanske inte kan se nån skillnad.", tänkte jag. "Helt säkert vet ni inte vad vi har gått igenom, och även om ni visste skulle ni inte förstå det helt. Men det här barnet, som sitter här och tittar på er, hon är ingen vanlig bebis. Hon är en hjälte. Hon är en överlevare av stora mått! Även om hon har ärr kvar på kroppen så har såren läkt och hon är äntligen fri! Och hon är min nu, bara min."

Jag berättade för min man att Hannah är en hjälte. "Ja", sade han "och det är du också.". Kanske är det så.