Hur gör ni när ni inte riktigt orkar med gravida vänner?

En del är det svårare att umgås med. Så de har vi liksom glidit ifrån. Har ett par väldigt nära vänner som vet om våran situation. De umgås vi med. Men inte så ofta. Men vi träffas när vi känner att vi klarar av det. Men visst var det jobbigt när de var gravida och när bäbisarna var nyfödda. Många åter många tårar har rullat ner från våra kinder. Men nu hoppas vi på att nästa år är vårat år.qq

Tack Camilla1974, ibland udrar man ju om man kanske ar overkanslig... Min man kanner tex inte pa samma satt.

Lycka till! Hoppas oxa att 2008 blir ert och varat ar!

Jag har blivit mer och mer ärlig om mitt/vårt dilemma efter utredningen i våras och då vår besvikelse blivit mer och mer påtaglig. Innan gick det bättre att umgås lite då och då.

Jag är helt öppen med att ibland är det bara väldigt tufft att umgås. Jag orkar inte med barn öht och jag orkar inte med barnprat. Kan de respektera det så går det bättre men en del som gång på gång envisas med att fråga oss om barn och bara prata barn när vi är där, de träffar vi vääldigt sällan.

Jag umgås bara med barnfamiljer just nu i små doser, helt efter dagsformen och umgås mer med mina "barnfria" vänner. Till en början kände jag mig krass som gjorde så men efter lite eftertanke och samtal med terapeuten jag går hos så är det bara sunt det jag gör, här och nu, för det är det jag behöver. Distans så långt det går då ens tankar ofta är kring barn eller inte. Min man klarar av det bättre utåt sett men själv gråter jag gärna en skvätt efteråt om vi varit på långbesök för det blir så påtagligt och jag kämpar verkligen med mig själv de stunderna.

Tack for era svar. Kanns skont att veta att man inte ar ensam. De flesta vet om var situation oxa men det hjalper inte alltid. Blir mest fel nar folk forsoker skydda en... Har inte sa valdigt manga vanner kvar utan barn... Och man saknar ju sina andra vanner som det gor for ont att umgas med som forut. Det kanns valdigt orattvist ibland.

Lilly 77 - jag gor som du, jag drar mig undan och slutar umgas med dem som har barn. Kanner mig taskigt men jag orkar inte med det. I somras nar en av mina basta kompisar berattade for mig pa telefon att hon var gravid sa borjade jag grata nar jag lagt pa luren. Skamdes jattemycket for att jag inte kunde vara glad for hennes skull och vet ju att det inte har nagot med mig och mina chanser att bli gravid men det gor som du sager sa ont.

Jag kan bli tarogd och ledsen bara jag gar i parken och sen en barnvagn och jag vet inte ens vilka manniskorna ar!

Skont att veta att det finns fler som kanner samma!

Lycka till!

Värsta av allt var nu i augusti när ett par som är vänner slängde ur sig. Vi ska ha ett tredje barn i mars. Men det var ett misstag men vi ska ej ta bort det. Hur kunde säga så till oss??? När de vet hur det är för oss. Då blev jag väldigt ledsen och stängde in mig i våran husvagn. Frågan är om jag kommer klara av att träffa dem i sommar? Vi campar alltid tillsammans med flera familjer i midsommar samt kräftskiva i augusti.

Absolut. Det är väl inte att de berättar utan hur de väljer att berätta.

Jag tror - som många av er redan nämnt - att det är bara att försöka acceptera att vi känner som vi känner, att ge sig själv tillåtelse att "välja bort" ett visst umgänge under vissa perioder. Jag kan känna en oerhörd skuld, tänka att jag borde glädjas, men det är så svårt. Jag önskar ingen att behöva gå igenom detta, men jag blir bara så avundsjuk... Varför just vi? Ingen av oss har valt detta och vi kan heller inte välja hur vi reagerar. Personligen tycker jag det är som jobbigast precis när någon berättar om sin graviditet, när det gått ett tag blir det lite enklare. Jag har helt krasst gjort så att jag "valt ut" (låter hemskt...) vilka av mina gravida vänner som betyder mest för mig och dessa försöker jag hitta sätt att orka umgås med. Andra väljer jag bort att umgås med periodvis. Det mitt sätt att överleva.

Haller med dig Need att det ar som jobbigast precis nar man hor om en ny van som blivit gravid. Och sen forstass nar babyn har kommit. I hostast slutade jag istort sett helt umgas med nagra kompisar som alla har barn for jag inte orkade med att traffa barnen och hora allt prat om barn.

Hej på er!

Känner så väl igen mig...
Man måste inte vara glad åt andras graviditeter! Jag var nästan arg på de som blev gravida när vi hade det som tuffast. Och jag nästan hoppades att barnen skulle vara fula eller ha kolik. Sanslöst och elakt, jag vet, men hjärnan gör inte alltid som man vill.

Låt bli att umgås med dem som gör att det känns tufft, ni har nog med er egen sorg och era egna tankar. Umgås med dem som ger er styrka och glädje!

Så småningom blir det er tur också - men livet är inte rättvist och det tar längre tid för vissa.

Kram från en IVF-mamma

Tack alla for era svar! Kanns bra att veta att man inte ar ensam och att det faktiskt kan vara ok och rent nodvandigt att gora det som kanns bast for en sjalv.

Kanns bara sa otroligt sorgligt att jag inte kan vara mig sjalv och verkligen uppleva graviditeterna med mina vanner som jag hade kunnat for nagra ar sen... Men det gor alldeles for ont.

Tack alla for era svar, jag hoppas att 2008 blir ett jattebra ar for oss allihop!