Glad över min egen familj! (uppskattar andra adopterades med biobarn kommentarer)
Nu är jag gravid i vecka 17 och tänker mycket på ursprung och min uppväxt. Detta är mitt andra barn och jag kände likadant med min förstfödde. Jag tänkte mycket på barndomen och kände mig ofta mycket ledsen. Denna gång känner jag mig lite mer kavat men tänker ändå mycket på min barndom och saknaden av en, för mig, riktig familj bakåt i historien.
När jag fick min son var jag så lycklig över att ha en "egen familj". Jag gick totalt upp i mitt föräldraskap och jag har lagt all tid och energi på min son. Jag slutade till o med att arbeta(mitt eget val)! Jag blev välsignad med det mest underbara barn. Jag får höra att han är så trygg i sig själv, en bra kompis på dagis och mycket omtyckt! Jag är så stolt men tänker att det nog ligger i hans personlighet. Han är liksom lättsam och oskuldsfull i sig själv.
När han sover saknar jag honom och känner en sån innerlig kärlek för honom. Ibland kan jag gråta av glädje över att få ha ett eget barn som är så underbart. Jag känner en sån innerlig tacksamhet att få vara hans mamma och del av hans kött och blod. Det är så viktigt för mig att få ha en egen familj, eget blod. Jag undrar om det är fler adopterade föräldrar som känner så?
Nu är jag så lycklig över att få ännu ett barn. Det ska bli fantastiskt att få ett syskon till min son. Det ska bli fantastiskt att få se ännu en familjemedlem och hur den kommer att se ut och vara. Undrar om han liknar mig eller min man? Hur blir karaktären. Och hur det barnet än blir så är det helt och hållet mitt eget och min mans. Det känns så stort och så viktigt för mig!