Glad över min egen familj! (uppskattar andra adopterades med biobarn kommentarer)

Jag förstår hur du känner och tänker, även om jag inte alls är i din situation. Jag har tre egna barn som jag älskar över allt på jorden. Kan känna samma lycka och tacksamhet som du, fastän de snart är vuxna alla tre! Samtidigt vet jag av erfarenhet att man kan älska "andras" barn. I mitt arbete som jourhem tar jag emot småbarn under kortare perioder (det kan vara 3-4 månader upp till ett par års tid) och jag kan ärligt säga att ett par av dem har jag älskat av hela mitt hjärta!
Jag tror, (har flera adopterade kompisar som berättat...) att ju lyckligare barndom man haft i sin adoptivfamilj, ju mindre viktigt blir ens biologiska ursprung. Därmed inte sagt att det INTE är viktigt, men att man lättare kan förlika sig med situationen om man lever och har levt ett lyckligt liv efter adoptionen.
Lycka till med din lilla familj!

I teorin skulle jag vilja ha tre barn som du men det är jobbigt att vara gravid och tiden efter är ganska tuff.

Jag funderar ofta på hur de blir när de blir stora och hur jag ska handla för att gagna vår relation i längden. De är ju så viktiga för mig och jag vill göra det bästa för mina barn i alla lägen. Det är tur att man själv växer med uppgiften som förälder!

Nu ska jag ut och springa i höstrusket!

Jag är inte själv adopterad, men blir ledsen över att du verkar haft en så ledsam barndom som gett dig de här föreställningarna om att "eget blod" mm är lika med trygghet och kärlek? För visst är ett adopterat barn ett EGET barn! Det spelar ingen roll vilken blodgrupp ett barn har, och försäldraskapet sitter inte i anletsdrag och gener, som du verkar ha haft oturen att uppfatta?

Jag tror att många adoptivföräldrar här på forumet, känner exakt samma tacksamhet som du, när de ser på sina fantastiska barn. Det är deras barn!

Min babylycka har ingenting med adoptivfamiljer att göra. Det finns öht ingen polemik däri. Jag tänker inte ens bemöta dina kommentarer.

TS: Men så kan du väl inte svara? Folk försöker svara och diskutera och du blir bara otrevlig?

TS: Av vilken anledning kanner du att dina adoptivfamilj inte var en "riktig familj" ? Vad ar det i din barndom som gor att du blir ledsen nar du tanker pa det? Varfor ar det sa viktigt att ha barn som ar av ditt eget "kott och blod"?

Du behover naturligtvis inte svara om du inte vill, men eftersom det ar du sjalv som uttrycker det sa i din tradstart verkar det relevant for hur du kanner infor att sjalv bli mamma.

Vad fint du skriver TS, PRECIS så där känner jag också! Precis, identiskt! Det enda som skiljer är att jag inte är adopterad och att min son och inte heller hans väntande syskon är av mitt kött och blod rent fysiskt. I övrigt känner jag igen sorgsenheten över sin egen barndom och den förunderliga, överväldigande lyckan att nu ha en egen, stabil och underbar familj.

Ethi! Det är ju faktiskt ingen skillnad mellan dig och mig! Vi är ju likadana. Biologiska barn och en egen familj. Haft en svår barndom och hittat hem. Ja jag är tacksam över min egen familj verkligen!

Ni får tycka och tro vad ni vill. Jag vet ingenting om er och jag vill inte ha ngn diskussion med adoptivföräldrar, det är andra vuxna adopterade som inte adopterar barn jag villmöta. Ni adoptivföräldrar har era aspekter. Jag är inte intresserad.

Ni talar om oförskämdheter. Ni går till personangrepp vilket inte hör hemma här och jag kan inte ta åt mig eftersom ni inte känner mig.

Ämnet var från början min elaka svärmor och ännu har ingen bemött det ämnet utan bråkat om en massa annat skit. Trist och jag tycker som jag sagt innan att tråden spårat och jag bemöter inget mer här.

Blev visst fel, ämnet är lyckan över att ha egna biologiska barn som adopterad, inte svärmor (den andra tråden som verkar väckt förtret hos adoptivföräldrarna).

Vad fint du skriver TS. Jag känner igen mig till viss del. När jag fick min dotter började jag leva. Jag vet, det låter patetiskt, men det är sanningen. Som jag skrev i din andra tråd om svärmodern, så var det första gången som jag förstod vad villkorslös kärlek var, både att ge och få.

Min barndom vill jag behålla för mig själv, men en sak som jag inte upplevde när jag var liten var att någon sa att jag var lik den och den. Och det är ju inte så konstigt för jag är ju verkligen inte lik mina adoptivföräldrar, vare sig till utseendet eller till sättet. Jag saknade den samhörigheten för man jämför sig ju med sina föräldrar. Och nu när jag fått barn märker jag även hur andra tycker om att jämföra. Frågor och uttalanden som : Vem är hon lik? Oj, va lik hon är dig! Hon är precis som du i sättet. etc. haglar ju över en.

Och jag märker på mig själv hur stolt jag blir när någon säger att min dotter är lik mig! Precis som för dig så är det en oerhörd speciell känsla att faktiskt vara lik någon utseendemässigt, personligheten, genetiskt och allt annat. Innan trodde jag inte att det var så betydelsefullt. Men för mig är det verkligen det. Och jag vet inte om det har att göra med min uppväxt och att jag är adopterad eller inte. Det bara ÄR så.

Instämmer fullkomligt i det att få EGNA barn var oerhört viktigt för mig. Hade en förhållandevis normal barndom i min a-fam.
Mobbad i skolan för att vara svartskalle - enda avvikande tillsammans med två flickor som var invandrare på hela skolan.
Blod är mycket tjockare än vatten - den dag jag fick min förstfödda i famnen går inte att beskriva med vanliga ord om ni förstår.....
Hon var MIN på riktigt, den enda jag visste jag var släkt med på riktigt på den tiden.
Jag vet att jag förstår känslan du har run girl o. sussipussis också tror jag. Det där med att vara lik någon skall inte underskattas, jag vet numera hur lik jag är min riktiga mamma
(min stora flicka 10år då tog fel när mina släktingar visade kort på henne o. sade att det måste vara mamma på bilden) är även väldigt lik min bror t. både utseende o. sätt till bådas glädje förståss. Att skaffa en egen familj o. att leta reda på min biologiska fam. är de viktigaste sakerna jag gjort i livet o. det är jagstolt över o. skäms inte för att säga det!
Kram på er!

Sussipussi och Emcjoh: Jag lär mig mkt av er. Du har rätt Sussipussi man ska hålla sin barndom för sig själv och det ska jag göra i fortsättningen.

Precis som Sussipussi säger spelar det ingen roll när man har sitt barn. Är jag lycklig pga att jag är adopterad, haft en svår barndom etc? Det blir struntsamma, jag har ju fått det underbara barnet och med det ett blodsband som spelar roll, ialla fall för mig. Oavsett. Så känner jag också. Mina barn är mina och min makes. Blod är viktigt för mig också. (Jag håller inte alls med Astrid Trotzig) Det ställs säkert mer till sin spets när man är adopterad.

Emcjoh, jag känner också för första gången i mitt liv att jag vill göra återbesök till mitt ursprungsland och jag tror som du att det är viktigt och det ska du verkligen inte skämmas över sammantaget med att du är glad över att din dotter och du ser likadana ut!!

Vad vill du då med ett diskussionsforum? Du slänger ut dig klyshor som eget kött och blod är det viktigaste mm, HÄR i själva adoptionsforumet?

Självklart har vi andra rätt att reagera på det du skriver! Du behöver inte vara ohövlig. Jag tycker bara synd om dig som tror att en biologiska barn är förutsättningen för en trygg och kärleksfull uppväxt. Barn är barn. Det spelar ingen roll vems livmoder det legat i. Föräldraskapet börjar utanför. Kött, blod, eller vad nu sjutton du vill, till trots!

Kan för överigt berätta att jag är fullkommligt biologisk, hela jag, men har haft en otrygg uppväxt ändå! Så det krävs nog lite mer av dig TS, än att bara yngla av dig, för att bli en bra förälder!