Karriär kontra barn

Jag har samma problem som TS. Har aldrig velat ha barn och var helt bergsäker på att jag aldrig skulle skaffa några.
Men sen träffade jag rätt man och så blev det som det blev.

Nu tycker jag att mitt barn är det bästa jag gjort i hela mitt liv. Och nu känner jag att jag gärna vill ha en eller två till. Då jag inte vill ha fler blöjbarn samtidigt så kommer vi låta det gå 3 år kanske innan vi provar igen. Då är jag 37 och vem vet om det kommer funka. Kan absolut känna att 25 egentligen hade varit en perfekt ålder att skaffa barn.
Men å andra sidan hade jag inte haft det liv jag har idag om jag gjort det.

Här ( Portugal ) är mammaledigheten rätt kort så att det skulle inkräkta på arbetet är inget större problem.

Jag bodde tidigare utomlands (österrike) och tycker att det verkar som att man skaffar barn senare i sverige än där iaf

Där håller jag faktiskt inte riktigt med dig, fast allt sånt här är ju så olika från person till person så det knappt går att disskutera. Men iaf, jag är en relativt ung mamma på 25 år och har 4 barn. Och sen jag fick barnen, kanse inte direkt efter första men det har vuxit fram, så VET jag att detta är meningen med mitt liv, barnen, vår familj. Tycker det har blivit så hysteriskt att man MÅSTE plugga och "bli nåt", men det finns så många givande jobb som inte är lika krävande som absolut går att kombinera med familj. Man jobbar ju för att tjäna pengar, inte för att det är det viktigaste i livet.
Och de allra flesta jag känner med barn och många av dom i min bekantskapskrets är i min ålder, håller med mig.  
Och när min pappa dog för ett år sen så insåg jag en sak till, att jag får leva med mina barn så mycket längre än dom som har fått sina barn 15 år senare än mig. Om jag dör när jag är 60 år så är min äldsta dotter 40år, om jag skulle leva tills jag är hundra så har jag många generationer efter mig som jag har fått uppleva. Och det tror jag att jag kommer att värdesätta när jag sitter där på ålderdomshemmet!

Håller med!

Allt annat blir litet när man får barn.
Jag vill leva med mina barn så länge det går. Tycker även därför att det är trist att jag inte började vid 25 (som känns som den ålder som hade varit optimal för mig)

Jag vill ge mina föräldrar chansen att vara pigga och relativt unga när de får barnbarn. Ge dem chansen att uppleva barnbarnen på riktigt.

Visst kan alla dö i en olycka imorgon. Men statistiskt sett får man ju leva längre med barnen ju tidigare man får dom.

Jag vill ge mitt barn glädjen att få ha syskon

Du har så rätt så du anar inte,
min pappa dog i en olycka i fjol och jag är evigt tacksam att han ändå hann träffa alla mina barn, även om dom yngsta var små.  Men de större barnen kommer ju ihåg honom och påminner mig om honom och jag har foton på honom och barnen, sånt är så ovärdeligt att saker som pengar och karriär bleknar i jämförelse...

Precis det tycker jag med. Och det var det jag ville förmedla med denna tråd :)

Jag hade velat fatta det redan vid 25 år istf nu (ine5 för att jag hade brytt mig om att nån i nån tråd sa det:)...och dessutom gäller det ju inte alla, en del tycker ju annorlunda så klart)

Vill bara tacka TS för denna tråd..

Många här verkar skriva att 25 hade varit optimala åldern att skaffa barn.
Jag hade först tänkt satsa på karriär och allt, men det har med tiden ändrats. Så om senast 2 år kommer jag och min sambo att försöka skaffa barn, vi kommer då vara runt 25 när första barnet kommer.

Så tack så mycket för denna tråd TS, nu känner jag bara ännu mer vilket bra val jag och sambon har gjort som inte kommer satsa på karriär fullt ut.

Men det kanske inte går att fatta förrän man har barn, eller åtminstone har börjat längta efter barn. Jag kan förstå att du nu önskar att du hade börjat tidigare, men var glad åt att du iaf insett det nu och inte om ytterligare 5-10år, för nu hinner du ju få ett par till som du önskar!!

Shit vad kul om tråden påverkat lite iaf :)
Jag önskar som sagt att jag fått det rådet då, och lyssnat på det...

Hoppas ditt val blir lika rätt för dig som det känns för mig :)

Karriären finns alltid kvar, fertilitetetn inte.
Så du behöver ju inte skippa karriären helt för det. Man kan påbörja den. Låta den ligga på sparlåga ngr småbarnsår och sen kasta sig in i den igen.

Jag jobbar i ett karriäryrke. Och det avbrott barn innebär, det kommer ju även om man som jag är dum och väntar med barnen. Avbrott blir det ju oavsett ålder

Anonym (tack) skrev 2007-10-17 12:12:23 följande:

Ja det är grym tur. Mitt livs största tur :)

TS - ju mer jag tänker igenom det desto lättare blir det faktiskt.

Har dessutom tänkt att starta eget (2 olika företag kan det komma att bli) och det ena kan jag faktiskt starta upp hemifrån, och går det bra innebär det bara ännu mer tid med barnen.

Så kanske det till och med blir så att jag kombinerar karriär och barn, eller så koncentrerar jag mig på barnen. Det får framtiden utvisa.

Hursomhelst vill jag inte vara äldre än 25 när första barnet föds (om allt går som det ska vill säga). Jag känner verkligen det nu.

Jag kan säga att 25 inte vore den optimala åldern för att skaffa barn, den har inte kommit än, men jag misstänker den är runt 35.

Tack för tips!

Jag ska gå på magkänslan och skaffa barn när JAG vill inte när det passar karriären.

Jag kanske tillochmed skaffar mig erfarenheter och utvecklas som flerbarnsmamma vilket gör att jag får en annan snurr på karriären än innan

Går jag och öängtar efter att bli gravid så försvinner ju engagemanget på jobbet så då kan det ju kvitta.

Här ska göras barn

Angående att en del tror att livet blivit bättre om de skaffat barn tidigare alternativt senare - man fattar beslut efter den situation man befinner sig i. Jag hade kanske väntat med barn om jag vetat att det var så mycket jobb att bygga nytt hus eller kanske hade jag väntat med barn om jag vetat att ett stort projekt väntade på jobbet - men inget av detta visste jag ju innan alltså kan jag inte ångra mina beslut.

Detsamma gäller väl för de flesta andra beslut oxå - man bestämmer sig att vänta för att det är det bästa beslutet just då.

Hej! Jag är en av dom som skaffat barn relativt ungt (24 vid första barnet och väntar mitt andra nu, är 25) och jag kände och känner så att även om jag hade väntat med barn så hade det blivit avbrott i karriären, och jag ville ha barn ganska tidigt. Som en sak, min farfar är nu 67 och pigg och fräsch. Men man vet aldrig vad som händer, min farmor dog när min son var 2 månader, så glad att hon hann träffa honom och att han har sin gammelfarfar kvar i livet och länge till om inget händer.
Karriär har man alltid tid för senare i livet (som jag ser det), men kan hända saker så man inte kan få barn.
Kul att allt iallafall gick bra för dig TS och att du fick en liten knodd

Jag tycker att jag gjorde helt rätt val. Jag fick mina tre barn under tiden jag pluggade på högskolan, gjorde ett års studieuppehåll per barn. Nu när jag närmar mig 40 så har min karriär verkligen tagit fart. Då är det skönt att barnen är tonåringar (den sista är snart tonåring) och klarar sig själva om jag behöver jobba över någon kväll. Samtidigt ser jag mina jämnåriga kollegor som kämpar med karriärer samtidigt som de har riktigt små barn med dagis och en massa VABande. De har det betydligt tuffare än jag att få ihop vardagen.

För mig var det alltså helt rätt val att först få barn och låta karriären småputtra medans de var små, för att nu när de är större låta karriären blomma ut.

Anonym (mellan) skrev 2007-10-17 08:32:06 följande:

Som andra redan har sagt: Familjen har du kvar, jobb kommer och går. Om du uppoffrar dig och väntar med nästa barn tills projektet är klart, tror du att företaget kommer ihåg det om fem år? Kommer du själv att komma ihåg det/ångra det?

Precis som en del sagt. Karriät kan man göra sen, eller både före och efter barnen kommer + i viss mån även när man har små barn.

Ingen på jobbet kommer någonsin tacka någon för att den gett sina fertila år till arbetet

Tack för tråden. 

Jag är i skrivande stund gravid i v.10. Även om det var planerat så räknade vi inte att det skulle gå så fort. 

Jag är just nu 26 år - 27 till BF. Jag kände mig ärligt lite udda när jag faktiskt insåg att jag blev gravid. till BF har jag jobbat efter examen i 3 år. Jag är utbildad civilingenjör. Jobbat kontorsjobb i 4 år och köpte min brf med ett extra rum redan som 24 åring. 
Men jag hade ändå skuldkänslor - Jag är i början av min karriär. Jag gjorde en 15% i ökning av lön på bara 2 år som yrkesverksam. Jag är ju duktig på mitt jobb! 

Sen kom livet ikapp. min pappa fick cancer. 2 år senare och som 51 år begravdes han från sin hjärntumör. Min pappa som var så frisk i övrigt... där och då fick livet en ny färg. Vad är det jag egentligen vill få ut utav livet? 

Att bli chef? och stressiga dagar? tjäna 100k i månaden? 

partners på mitt företag jobbar så inåthelvete mycket... Jag fick trots allt ett bra liv med mina föräldrar som inte var rika rika?. 

Och där bestämde jag mig för att behålla barnet - jag kommer att vara yrkesverksam i 40 år framåt. Men livet händer här och nu.