Ung Bonusmamma, har massa frågor!

Mycket beror nog på hur mycket din sambo låter dig "bestämma". Jag tror det kommer med tiden, för först i början ligger man lågt, men min sambo sa till mig att säga till hans son. Men det var svårt i början. Men nu har vi bott ihop i snart 1,5år och har hans son varannan vecka plus att vi nu har en gemensam son på snart 5mån. Och jag har min bonus på 4 år hemma hos mig på kvällarna när sambon jobbar kväll (det valde vi tillsammans för att bonusen inte skulle vara på dagis för mycket)

Men om jag ville ha bonusen mer på dagis det störde inte min sambo! men han är glad över att jag vill ta ansvar för även hans son. Men hade min sambo varit att han tar illa vid sig att jag "bestämmer" så hade det nog varit ett problem.

Men man måste verkligen tänka efter vad man säger ibland, för det kan lätt vändas mot att man vill sitt eget barn bättre än bonusen! fast man kanske inte menar så. Jag tror att det är lite känsligare om man vet att bonusen gjort något "dumt" och man kanske nämner det. Än om det vore ens eget kött och blod. Så man får tänka över en stund innan man yttrar sig, tyvärr.

Men idag så kommer jag oftast med förslag vad kan vi göra. Och min sambo får säga vad han tycker! och sen kommer vi fram till något. Men nu är det så att han är lika gammal som jag och var inte riktigt inne i papparollen när jag kom in i bilden! och jag har fått han att ta mer ansvar som en pappa.

Kommer ihåg att han sa att han inte kände sig som en pappa utan att han hade en liten kompis! men när jag frågar honom idag så känner han att han är en pappa. Och han tackar mig för att jag har fått han till att blivit en mer familjefar.

Men han har aldrig tagit illa vid att jag säger till hans son, t.e.x om han hoppar i soffan så säger jag nej du får inte hoppa i soffan. Men det är så att jag får säga till 3 ggr innan han lyssnar, men han gör det tillslut. Och ibland har hänt att min sambo har kommit in i det hela och säger till honom själv och då har jag sagt till min sambo att han får vänta ut. Att jag vill gärna säga till honom tills han lyssnar! ocg idag gör han oftast det.

Men ansvaret växer mer och mer automatiskt man ska inte försöka mer än vad man är. Låt det komma till dig! det är då man gör det som bäst. Men om du är funersam så sätt dig ner med din sambo och hör vad han tycker. Hur mycket ansvar ska du ta? När ska du säga till? utan att han tar illa vid sig. Men sen ska du även säga vad du känner. Så det inte blir några missuppfattningar.

Hej
Jag har två bonus barn i åldrarna 9 och 12. Själv var jag också 18 när jag träffade min sambo så vi är väl nästan i samma sits =)

Ena dagen är det underbart att vara bonusförälder, i nästa undrar man vad man gett sig in på.

Det viktigaste för dig är att se dom som en självklarhet. Du har valt att bli sambo med din kille, men också samtidigt hans barn. Jag ser dom som en självklarhet i mitt liv. Barnen bor här lite som dom vill, min sambo vill inte tvinga dom att vara ena veckan här och den andra där, utan dom får göra som dom själv känner. Nu bor vi inte alls långt från mamman. Och självklart finns det många nackdelar med det, typ att kläder och skolsaker kanske finns hos mamman på morgonen. Men vi har haft det så här i snart tre år så barnen har sakta men säkert lärt sig.
Ja till det jag ville komma till, min sambo jobbar borta på veckorna just nu och självklart får hans barn komma hit och vara här när dom känner för det. Detta är deras hem och jag kan inte bara kasta ut dom för att deras pappa inte är här. Jag har valt att bli sambo med min kille och samtidigt tagit hans barn till mig.
Men många i byn jag bor i tycker det är konstigt att jag låter dom vara här när han inte är här. Det är ju hans barn och inte mina, varför ska jag måsta sköta dom då? Och jag tycker det är förskräckligt att man tänker så!!
Det är inte konstigt att barnen kommer i kläm i skilsmässor om man tänker så.

Sen har vi en jätte bra sammanhållning med barnens mamma och hennes nya karl, vi brukar vara där och grilla och dom brukar komma hit och se film. Dom är våra närmaste vänner och det är jätte viktigt för barnen. Det är också konstigt i mångas ögon, men för att barnen inte ska komma i kläm så måste man försöka vara vänner så gott det går! Jag pratar ofta med deras mamma om saker som rör barnen och vad som cirkulerar runt dem. Hon kan ringa och berätta att nu har dom varit lite gnälliga där under några dagar och hon tycker dom ska lägga sig tidigare, då lägger jag dom tidigare! Och jag kan ringa och säga samma sak till henne. Men samtidigt så kan jag om jag vill, skicka i säng dom när jag och min sambo känner för det. Vi måste ju inte göra som hon säger men vi försöker ta det till oss. Sen är det viktigt att man försöker ha samma regler där som här. Och det viktigaste att om någon av barnen gjort något dumt här och smiter iväg till den andra föräldern så kan vi ringa till varandra och berätta vad som hänt och så att barnet får ta sitt "straff". Det ska vara samma vilkor hos båda föräldrarna!

Något som du också ska tänka på (något som jag gjorde fel från början) är att du ska inte försöka ändra på hans sätt att uppfostra barnen och deras sätt att leva. Det kanske finns saker du känner att du vill ändra på men du måste ta det mycket försiktigt, kanske ta det med din sambo försiktigt och sen låta han vara med i förändringen, för kommer du där själv och ska förändra saker blir både sambo och barn sur kan jag tänka mig.
Jag lyssnade på andra som berättade hur dom gjorde hemma sen gick jag hem och försökte ändra allt till det, och det går inte! Som sambo till nån som har två barn ska man inte försöka ändra på rutiner och saker för barnen måste känna att någonting är som förr, annars kan dom börja bli sur på dig! och skylla alla negativa förändringar på dig, bara för att du försökt dig på lite.

Du ska inte gå och försöka ändra på någonting nu utan bara läsa igenom det jag skrivit, se om du kan ta till dig något av detta.
De tips jag vill ge dig är att se barnen som en självklarhet, även när du inte känner att du orkar med dom! Inte försöka ändra på så mycket, lär dig istället rutiner och försök bli en del av dom. Om din sambo är vän med barnens mamma, försök förstå och kanske själv försöka bli en vän. Var absolut inte svartsjuk!
Har du mer frågor får du gärna skriva ett mail eller två!!
Jag har så mycket jag vill skriva, men det är redan nu för långt!! =))
Hoppas allt går bra!!
Kramar// Ida

Du har redan fått kloka svar men ville ändå säga att du verkar vara en klok tjej och dina bonusar har tur som har dig!
Lycka till och hoppas är glad att du än så länge sluppit dumma påhopp kringåldersskilnad osv...

kring åldersskillnad menar jag såklart!

Jag var 19 skulle fylla 20 när jag fick mina bonusar...Hade en egen bio på 4 mån och fick grabbarna som var 2 år och 4 mån....

HAr alltid hjäpt till med hennes barn precis som hon har hjälpt mig med ebba....Har alltid varit med och delat ansvaret att hämta kewin på Dagis och är med på föräldramöten och utvecklingssamtal

Men Carola har alltid låtit mig ta den delen av ansvaret som jag har velat ta...Det jag tycker är jobbigast är att jag inte alltid vad som en t.ex. 4åring ska kunna eftersom ebba e lika gammal som hennes minsta...

Om hon tycker att jag är för hård så tar vi det på kvällen när barnen sover....

Hej, jag är bonuspappa åt en tjej på 15 månader.

Hennes pappa lämnade henne när hon var 11 månader!

Jag kan börja tillägga att jag älskar min bonusdotter som om hon vore min egen.
Jag brukar lämna henne och hämta henne vid dagis.
Jag  ger henne mat, frukost och mellan mål.
Jag byter på henne(blöjja), tvättar henne och duschar/badar henne.
Jag brukar ta promenader med henne.
Jag leker med henne.
Jag lägger henne på kvällarna.
Jag säger även till om hon gör fel, men är aldrig elak mot henne.
Köper saker åt henne
Även mycket mer gör jag för min bonusdotter.

Min bonusdotter är 15 månader och heter Jennifer

Här är en till med både åldersskillnad och bonus
Vi betraktar oss som en familj där alla har lika rätt att säga ifrån och där båda vuxna också engagerar sig i pojken. Vi brukar gå till badhuset, läsa saga och lägga pärlplattor bara han och jag.
Däremot frågar min sambo alltid om jag kan vara hemma med pojken om han ska göra något annat. Han tar mig inte för given och kräver inte att jag ska ta ansvar för pojken, även om jag ser det som självklart.

Jag har inte läst svaren som du har fått utan skall bara tala för mig själv. I mitt fall är det 16 år mellan mig och pappan. Jag lärde känna barnen innan de visste något eller rättare sagt innan det var något mellan mig och pappan. Jag kom in i deras hem som en person och inte en som skulle ersätta deras mamma. Visserligen hade de varit skilda i typ 6 år då. 

Hur tycker ni man ska förklara för barn mellan 2-4år att mamma/pappa har träffat nån???

Vi gjorde så att jag var och hälsade på ofta som en kompis. Åkte hem varje kväll. Kom och fikade ibland. Följde med på olika saker. Sen visade vi gradvis att vi var mer än bara vänner, tills lillkillen sa "ni pussas hela tiden, ni verkar typ kära". Och då sa vi att vi var det.
Rätt eller fel, men det fungerade bra för oss.
Då var lillkillen 6 år och har aldrig varit svartsjuk av sig. Kanske för att han aldrig upplevt att jag tagit pappa ifrån honom. I början trodde han nog mest att jag kom för att leka med honom