Mamma mha äggdonation

Hej Shakra,
Härligt att du har lyckats och fått dina drömmar uppfyllda!
Alltså, du sak göra nu 2 ÄD? Var någonstans?
Hur kommer det sig att du vet din donator och hon ställer upp.
Jag är också fråm ST.
Hörs

Hejsan,
grattis till sonen! Visst är det underbart!
Jag och min man har fått våra två små underverk genom äggdonation i Finland. Efter 4 IVF;er blev det ÄD. Först kom dottern 2006 och i år kom sonen (FET). Tätt och intensivt men vi var så ängelägna om att försöka så snart som möjligt igen pga min ålder (då 47 och idag 48).

Donatorn är anonym på livstid vilket vi beklagar eftersom vi är av uppfattningen att barnen bör veta ursprunget.
Idag är det endast mormor, farmor och farfar som vet.
Vi chansade och kontaktade den finska kliniken för eventuellt ett tredje försök men donatorn avböjde - säkert med tanke på den nya lagen.

Så roligt att samma donator ställer upp igen för eran del!
Jag tänker ganska mycket på det här med donatorn - visst finns det med mig hela tiden - fast barnen känns absolut som mina egna förståss - är oerhört tacksam gentemot henne - hur går tankegångarna hos er andra? Min man däremot tänker inte en sekund på detta - märkligt?

Det som jag kanske tänker mer på är åldern - när de är 20 är vi 67. Det gäller att hålla sig i trim och hänga med helt enkelt.

Jag älskar dom så mycket och jag älskar att gå upp om nätterna och stoppa om flickan och mata lillen - snart är det ett minne blott.

Tiden flyger iväg och dagarna passerar med expressfart - det gäller att verkligen ta vara på tiden!

Roligt med den här tråden - ska bli intressant att läsa från andra om hur ni har gjort och hur ni tänker.

amn

Hej amn,
Kul att du har lyckats. Vad är FET för någonting?
Fick du båda barn med ÄD och IVF teknik?
Jag hängde inte direkt hur det gick? 4 IVF misslyckades och sedan 2 ÄD med IVF lyckades?
Något, IVF du rekommenderar framför ICS?
Jag har inte barn och är i samma ålder som du och det känns otroligt kul att se att det går att lyckas.Du inge så mycket hopp och kunskap genom att berätta hur det har gått till.
kram,zija

Hej zija,
ja, vi har 4 misslyckade IVF-försök (i Danmark)bakom oss men min äggkvalité var för dålig.
Bägge barnen blev sen till genom äggdonation och IVF-teknik. Först gjordes äggdonation med 2 återförda embryon sk ET (Emryo Transfer) och det ena resulterade i dottern. Vi fick 5 embryon till frysen.

Nästa gång gjordes FET (Frozen Embryo Transfer)varav precis två klarade sig och ett blev sonen.

Jag kan inte rekommendera någon särskild behandling eftersom alla är så individuella - jag tror helt enkelt att vi hade enorm tur som matchade donatorn otroligt bra - alla tre fungerade ihop rent kemiskt. Donatorns ägg fungerade fint ihop med makens spermier och min kropp tog emot dessa emryon och kunde bära fram två barn.

Om du undrar om något mera kan du väl skriva igen - jag är lite dålig på att lägga ut text och sammanfatta.

amn

Hej igen! Kul att få prata med er som liksom mig lyckats med er ÄD. Om jag förstod det rätt hade du Zija inte ännu prövat men är intresserad. Vi har gått på en klinik i Helsingfors som heter Fertinova. Det var smidigt, vi tog finlandsbåten och fick samtidigt en liten semester varje gång vi åkte. Först försöket misslyckades men det andra försöket gick bra. Det kostar en massa pengar och vore det inte för pengarna skulle jag vi inte tveka att testa igen. Nu har jag kontaktat kliniken som i sin tur kontaktat vår för oss anonyma donator, och hon är intresserad av att ställa upp igen. Det tycker jag låter fantastiskt eftersom vår lille son i så fall skulle kunna få ett "helsyskon". Eftersom donatorerna inte längre kan vara anonyma i Finland i och med en ny lag som trädde i kraft i år, så skulle detta innebära att även vår son skulle kunna veta vem hon är någon gång i framtiden om han vill. Jag har hela tiden tyckt det är bra att inte detta var möjligt eftersom det kanske bara skulle skapa falska förhoppningar hos barnet. Att detta skulle vara någonslags "riktig" mamma någonstans som väntar och längtar... Och så är det ju inte. Hon är en "bara" en donator som sålt sina gener till oss. Och om det inte vore för mig skulle min son aldrig funnits. Jag är oerhört tacksam över hennes varma hjärta men känner inte att hon på något vis är en mamma till min son. Men man vet ju aldrig hur min son kommer att känna. Han kanske blir nyfiken på hur hon ser ut och är och om hon har andra barn som liknar honom etc. Och då tycker jag att det skulle kännas bra att han skulle kunna ta reda på det om han någon gång skulle drivas av en sådan önskan. Men jag hoppas på att han inte blir en sökare till sin karaktär utan lägger sin energi på att njuta av det liv han fått istället för att lägga sitt krut på saker som med stor sannolikhet bara leder till besvikelse.
Det var så roligt att höra av dig amn. Tänk att ni lyckades som ni gjorde. Grattis!! Jag blev så rörs av ditt brev om hur du älskar varje sekund du är med dina små -- det hördes verkligen genom dina ord att det är så du känner. Och det gör jag med. Jag kan ibland inte vänta tills han vaknar så jag får pussa och gulla med honom igen. Är så himla lycklig. Jag har ett barn sedan tidigare som nu är vuxen så jag har varit med om detta en gång tidigare, men då var jag så ung och tog allting för givet. Var mest stressad över att barnet kommit och jag inte hunnit utbilda mig etc. Så den här gången är allt så annorlunda. Jag kommer vara 65 när min lille fyller 20. Jag är inte stressad över att vara en äldre mamma i sig, men känner mig oroad över att jag kan bli sjuk och inte finnas för honom under hans uppväxt. Detta tänkte jag inte alls på innan han kom, men nu när jag har honom och känner alla dessa känslor för honom har denna oro kommit. Jag får som du säger se till att hålla mig i trim och vara så hälsosam som det går. Jag tycker det vore trevligt att träffa dig någon gång. Jag har även fått några svar på min epost och i min gästbok. Just att vi genomgått samma behandling och är 40+ gör att vi har så mycket gemensamt och kan stötta varandra på så många sätt tror jag. Ha det gott så hörs vi! Shakira

Hej,
Jag skulle vilja hänga på. Jag har en liten tjej som är fem månader, själv är jag 47. Vår lilla skatt kom till efter ÄD i Riga. AVA kliniken. Vi hade gärna velat ha ett litet syskon till vår tjej, vi har tre ebryons i frysen, men jag har högt blodtryck och tror inte att jag pallar med en graviditet till. Det känns konstigt att förstöra de embryons som är nedfrusna, men vi lyckas inte hitta något bra alternativ. Hur har ni gjort? Betala för nedfrysning i några år känns också lite onödigt om man aldrig kommer kunna använda dom.
Det känns helt naturligt att ha fått barn på det här sättet. Hon är inte speciellt lik oss, kanske blir hon till och med lite rödlätt, men det är inget som bekymrar oss det minsta. Tvärt om. Det är synd att vår donator är anonym, men problemet kändes större innan hon föddes. Nu är det ju som det är.

HEJ

Hej igen! Jag skulle gärna vilja diskutera frågan:
Hur berättar man för sitt barn om sitt biologiska ursprung, när och hur?
Har fått ett brev från en kvinna i min gästbok och hon har redan från början berättat för "alla" om deras problem att bli gravida så då blev det naturligt för dem att berätta även om deras ÄD. Jag önskar att jag klarat av att göra på samma sätt men jag har alldeles för mycket integritet för att kunna det. Samtidigt när man bor i en storstad som Sthlm för det med sig en hel del naturlig anonymitet. Jag känner att mina kollegor är mina arbetskompissar men inte vänner. Jag tycker om att hålla en viss distans till mina kollegor om mitt privatliv. Likadant ville jag inte berätta för släkt som jag inte träffar så ofta då de inte har mitt förtroende, jag är rädd de snackar dumt om oss (hur kan hon stackars barn som inte får veta något om sin biologiska bakgrund etc). Och så tänker jag att andra par går ju inte heller och berättar hur deras barn kom till i detalj. Men baksidan med att hålla det "hemligt" tycker jag är att då lägger man den "bördan" på barnet. När vi tex hälsar på hos bekanta och släkt som inte vet och det säger saker som - tänk vad lik mamma du är eller tvärtom - och han vet hur det ligger till... vad jobbigt det kanske blir för honom tänker jag. Jag känner mig inte så stressad över dom här funderingarna för det känns så långt framåt i tiden ändå då han är så himla liten ännu men jag skulle ändå vilja landa i ett förhållnigssätt till det hela där jag känner mig bekväm och trygg. De som vet har ibland frågat mig när jag tänker berätta och hur jag ser på det hela och då vill jag gärna kunna komma med ett svar som jag känner jag tror på och känner mig trygg med är det bästa förhållningssättet.

Föresten, du som skrev i min gästbok, jag har inte förstått detta med gästboken, skriver man där för det blir lite mer privat eller vad är syftet eftersom alla ändå kan komma in där och läsa eller hur?

Shakira

Hej Mi5! Vad härlig inställning du har. Just att du tar det hela lite mer lätt vad gäller både donatorns anonymitet och just att det inte längre känns som ett problem. Som du ju säger; "Nu är det som det är". Önskar jag kunde vara så lättsam även om jag klarar av det ibland så är det lite upp och ner med det. Och det där med ditt höga blodtryck, vad jobbigt att inte kunna använda sig av sina frysta embryos. Jag förstår verkligen dig dock - man har ju inte åldern med sig och man vill ju tänka på sin hälsa nu när man har småtting. Är det din mans spermier eller har ni fått dem donerade också? Eftersom du sa att din dotter inte är lik er. Vår son är ganska så lik sin pappa som är den biologiska fadern. Eftersom vi ha en son så känns det inte alls konstigt att han inte är lik mig och hur olik kan man vara varandra egentligen, det finns säkert folk som kommer att tycka att han är jätte lik mig. Min pappa tex kan inte förstå detta med äggdonation och tycker han liknar mig när jag var spädbarn. Vi fick tyvärr inte möjlighet att frysa ned några embryos. Det fanns bara två och dem fick vi tillbaka varav en blev ett guldägg! Därför blir det en hel ny omgång för oss igen. Men jag är inte säker hur det blir min sambo känner sig inte helt säker märker jag så jag ger honom tid att tänka. Jag har dock sagt hur jag känner, att ska det bli ett nytt försök ska det bli nu efter amningen är avslutad när han är ca 6 mån annars så vill jag inte igen för det känns kämpigt att börja jobba igen och sedan bli gravid för att min chef ska hitta vik igen. Bättre att lyckas innan mammaledigheten är över, tänker vara hemma tills nästa sommar. Jag har just fyllt 45 och känner mig därför jätte peppad av dig som ju faktiskt tom är äldre än mig, no offense, hi hi.

Ha det gott, önskar Shakira

Hej igen,
VI har säkert mycket gemensamt vi som fått barn med hjälp av ÄD. Frågor som är svårt att prata om, i synnerhet om man vill vara lite hemlig med sitt barns ursprung. Även om Stockholm är stort ( vi är stockholmare) så är det nog ganska lätt att identifiera oss. Hur löser man det problemet? Jag funderar också på hur och när det är lämpligt för vår lilla tjej att få veta. Man måste ju vara lite äldre för att kunna förstå, det är ju svårt för vem som helst egentligen. Jag håller mig nog till " vi fick hjälp av en doktor, för vi hade lite svårt att få barn", inledningsvis, och sedan får man försöka utveckla historien. Det gäller att göra det lagom stort, det finns ju gener från pappan även om likheterna är rätt så små. Nu är vi ingen kärnfamilj precis, utan det finns många gener i våra ungar, det borde underlätta.

Vi hörs igen.

Hej Mi5 & comp! När det gäller att berätta har jag tänkt det så här: Att när barnet blir i den åldern när de brukar vilja veta "var det kommer från" (när nu det är - kanske 4-5) så ser jag framför mig att vi har honom i knät och berätta precis som det är. Dvs att pappa och mamma åkte stora båten till Finland för mamma behövde låna en äggcell där för mina egna inte kunde klara av att göra bebisar. Efter att den finska doktorn gjort så att äggcellen och pappas spermiecell blivit ett embryo satte han in det i mammas mage och det var du. Jag skulle gärna vilja ha en bilderbok om händelseförloppet. Önskar att det fanns en organisation som man kunde vända sig till som kunde ta fram något sådant. Sedan känns det rätt för mig att det är barnets behov att intigritet som sedan får styra vår öppenhet. Om barnet får en "babblig" personlighet som tycker om att berätta om sig själv och därför gladeligen delar med sig till sin omgivning av hur han kommit till så måste vi stötta det behovet. Men om vi får en mer tystlåten karaktär som inte tycker om att utelämna sig då får det styra. Rädslan med en utåtriktad karaktär är ju då att han åker på smällar i form av negativa reaktioner från andra barn eller tom vuxna. Men i samband med att man berättat för barnet så ska man nog ta kontakt med dagispersonal så de blir upplysta och därmed inte reagerar konstigt om barnet vill prata. Vad tycker ni andra om denna idé? Shakira