Hej
Är en mamma till Nova som snart är 2,5 år
Vi har precis fått veta att hon har SPINAL MUSKEL ATROFI.
Nova började gå när hon var 9½ månader, när hon blev äldre påpekade släkt & vänner att hon gick "konstigt" och det tyckte vi med. På 1½ år´s kontrollen Tyckte BVC sköterskan att det var konstigt hon har ju gått länge. Hon skickade remiss till Ortopeden.
När vi väl kom dit konstaterade de att det inte var något med skelettet utan musklerna, så vi blev skickade till Barn & ungdoms klinik, där de undersökte Nova MM. Vi fick ta ett blod prov och vår doktor berättade att Nova kanske hade SMA, men var inte helt hundra... Så efter vi gjort blodprovet var det bara att vänta...
Efter tre veckor kom en tid till vår doktor och den 1 Aug skulle vi få höra svaret...
:
Vi har fått svaret vi väntade på.... Ett svar som vi antagligen visste om men som vi ändå inte ville höra.
När vi kom in till läkaren sa han nästan direkt efter att han sagt hur söt Nova är att det är Spinal muskel atrofi Det ekade till i mitt öra, ja jag visste det sa jag sen till honom. Jag kände det på mig. Han ritade en bild på Rygg märgen & lite sånt & förklarade så gott han kunde och jag lyssnade så gott jag kunde...
Han sa att det är inte själva musklerna det är fel på men nerverna mellan hjärnan & cellen bryts så signalen går inte fram... Så Nova blir inte sämre utav själva sjukdomen utan hon blir sämre pg.a att hon växer, nerver & celler hinner inte med, de reagerar inte...
Såhär kommer det alltid vara, Nova kommer alltid gå dåligt....
Han sa att Nova har SMA II och även SMA III jaha tänkte vi & undrade! Han förklarade hade det varit SMA I hade hon inte levt men det visste vi ju. Men enligt testerna som de gjorde har Nova SMA II, så egentligen skulle hon inte kunna gå utan bara sitta, men hon kan ju gå så därför har hon också SMA III...
I framtiden kan Nova behöva rullstol eller han sa att hon kommer att behöva rullstol till längre sträckor osv i allafall när hon är utomhus. Det var jobbigt att höra ordet rullstol. Vill verkligen inte det.
Vi var nästan 100% säkra på att hon hade det, men man blir ju ändå ledsen. Och chockad är jag över att hon har SMA II, det visar ju bara vilken kämpe min älskade dotter är som ändå kan gå, fast egentligen kulle hon inte kunna det.
DET SOM HÄNDER NU: Vi är inne i "systemet" och har fått kontakt med habiliteringen. Vi har träffat en psykolog & en kurator 2 gånger. Den 16/10 är det dags för nästa besök, då med Nova´s dr.
Men nä nu har jag berätta lite för er iallafall... Nu har vi en diagnos iallafall. Det känns jobbigt... Och orättvist.
Men man får försöka tänka positivt och det känns bättre nu när jag pratat med andra som har SMA och lever ett "normalt" liv.
Men NOVA är min kämpe & jag älskar henne mest...