Har jag "rätt" att vara rädd...

klart du har rätt att vara rädd.oavsett av vilken anledning du är rädd, så måste bm ta din oro på allvar. jag har aldrig fött, så kan inte prata av egen erfarenhet, men vet att jag redan är rädd och jag är bara i v7. kräv att de lyssnar på dig! lycka till

Ja, problemet är nog att jag inte sagt så mycket om min oro. Jag känner inte att ag har befog nog för den. Jag borde säga som "alla" andra att ut kommer den alltid...

Å, jag funderar på precis samma sätt som dig, har jag rätt att vara räddd? Jag funderar väldigt ofta över om jag har rätt tycka att min förlossning var jobbig. I allmänhet tycker jag också att andras förlossningar verkar ha varit mycket tuffare, och att jag borde skärpa mig och inte vara så löjlig.

Standardsvaret från sjukvården är väl annars att förlossningen var jobbig om man upplevde den som jobbig?

Klart du har rätt att vara rädd, men säkert kommer du känna efter nästa förlossning att "WOW det här är det bästa jag upplevt".
Jag hade en jobbig och chockartad förlossning med mitt första barn, men den sågs också som ganska normal trots komplikationer och blodförlust. Ville inte ha fler barn efteråt, men blev ändå gravid trots preventivmedel. Förträngde förlossningen så gott jag kunde under hela grav och försökte att inte tänka på det. Men när jag väl födde var det fantastiskt och även efteråt var det under kontroll. Vi sade till innan att de hade problem att få mig att sluta blöda, så efter tvåan satte de in starkare medicin direkt och jag blödde inte lika mycket.

Hoppas jag kunde lugna dig lite iaf, även om jag vet att det är svårt att styra sina känslor. Det är lätt att ge råd till andra, men svårare att följa dem själv

Klart du har rätt att vara rädd.
Upplevde du din förlossning som otäck, så var den det för dig, även om den räknas som normal.

Jag tycker du ska gå och prata ordentligt med någon om din rädsla, så du inte behöver vara orolig inför nästa förlossning.

Ingen kan ju tala om för dig om du har rätt att vara rädd eller ej. Har fött 2 barn själv och det 3:e på väg.
Visst, du blödde mycket efter förlossningen, vilket är himla trist att göra, så att man får lågt blodtryck å taskigt blodvärde, men det finns ju egentligen inget som säger att det kommer bli samma sak igen. Man brukar ju säga att ingen förlossning är den andra lik.
Sen så kan det ju faktiskt bli en massa komplikationer med ett snitt med, många tycks ju tro att det inte gör det minsta ont, att man mår tipp topp efteråt. Men det är ju faktiskt en stor operation.
Jag tycker du ska försöka få tag på en aurora barnmorska, som du kan prata med om det du är rädd och orolig för. Det hjälper en hel del människor!
Jag har själv haft bra men rätt långa förlossningar, men utan krångel har de varit i alla fall.
Lycka till!!

Ni anar inte så skönt det känns att höra det ni sagt allihop!

Jag ska prata med min Bm om min rädsla, men jag känner mig fortfarande larvig. Jag fick ju en fin dotter som var helt frisk. Att jag själv mådde pyton 4 månader efter det är väl det som gör mig rädd...

Jag hoppas verkligen att det blir som alla säger, att när man vet hur det var första gången så vet de vad de ska göra andra gången.  Men min känsla är att ingen riktigt kommer att ta mig på allvar.

Om jag mår lika dåligt efter den här förlossningen som vid den förra, hur ska jag då klara av att ta hand om min dotter och familj? Kanske där skon klämmer....

Det hjälper verkligen att skriva av sig här!
Kram på er!

TS; det hade kunnat vara jag som startade den här tråden så mycket känner jag igen mig! Har bf 22/12, mitt andra barn extremt jobbig upplevelse sist. Mitt tips; ta tag i rädslan nu! Jag går till mvcpsykolog och aurora plus att jag ska föda på ett annat sjukhus för det stället jag födde sist ger mig panikångest. Alla dina känslor har du självklart rätt till, tanken är fri! Jag har själv en tendens att tycka att det är så pinsamt att jag inte känns vid mina egna känslor, men jag har verkligen tvingat mig att söka hjälp denna gång. Sist försökte jag bara låtsas som ingenting; ingen bra strategi alls!

Jag gick till en kurator ett par månader efter min förlossning. Hon sa att jag hade rätt att känna vad jag kände och det var en otrolig lättnad.

För mig var inte smärtan det hemska, utan bemötandet från barnmorskorna. Och det skrev de såklart inte in i min journal "Tvingade mamman att föda i gynstol, trots att hon ville föda upprätt" står det inte i min journal...

Jag vill inte läsa förlossningsberättelsen men kan ändå säga att självklart har du rätt att vara rädd och känna att din förlossning var traumatisk! När jag läser min egen förlossningsjournal ser det ju inte så dramatiskt ut som det kändes inom mig. Jag gick också på samtal efter min förra förlossning coh nu går jag både till Aurora-bm och mvc-psykologen inför nästa förlossning (är i v. 33). Det känns otroligt bra, eftersom dom är experter på att lyssna på mig, bekräfta mina känslor OCH samtidigt hjälpa mig att försöka se hur jag ska klara av detta en gång till. Sen har jag också fått löfte om att själv få bestämma om jag vill föda vaginalt eller via snitt utifrån paniken och ångesten som jag känt efter förra förlossningen. Efter några samtal är jag nu äntligen inställd på vaginal förlossning (tycker snitt verkar minst lika läskigt). Be din bm att skriva remiss till Auroramottagningen om det finns nån där du bor. Annars tycker jag att du kanske ska byta bm. I min förra graviditet bytte jag pga flytt och det var det bästa som nånsin kunde hända mig inför min första förlossning!

Angående att må dåligt efter förlossningen, så om du har en partner kan ni ju prata igenom hur ni ska lösa det om det blir så igen. Jag mådde jättedåligt och jag har pratat massor med sambon om hur vi ska göra. Bland annat är vi beredda på ev. sjukskrivning för min del, eller att han är hemma och tar hand om 4-åringen när hon inte kan gå på dagis, att ev. ha kontakt med bvc-psykologen osv. Det har varit jätteskönt för mig att prata mycket om det innan och under graviditeten, för att känna mig trygg.

Jag tror alla är mer eller mindre rädda eller nervösa inför förlossningen. Man vet ju faktiskt inte hur det kommer att gå. Jag tror däremot att man kommer långt med positiva tankar, låter som en klyscha men kvinnokroppen är ju till för att föda barn. Skulle det uppstå problem finns det ju beredskap för det. Barnmorskorna kanske kan bli lite avtrubbade ibland, de jobbar ju med det här varje dag...eller så lever de med vetskapen om att det i de allra flesta fall ändå går bra. Men vi kvinnor är ju olika, viktigt att du får tala ut om din rädsla, tycker jag.

Det är klart att du får vara rädd. Jag vill tipsa om boken "Innan du föder" som jag läste inför min förra förlossning. De fokuserar enormt mycket på den egna kontrollen och behovet av att kunna styra sina handlingar förlossningen igenom. Den tar också upp inre målbilder, dvs att fokusera på barnet och inte smärtan osv.

Jag hade stor hjälp av den och behövde ingen bedövning alls, trots att jag både sprack och blödde mycket. Den här gången hoppas jag att jag kommer att vara lika fokuserad som då. Ska läsa boken igen.

Klart du har rätt till dina känslor. Jag har fött tre barn och var livrädd under alla graviditeterna, speciellt när man visste hur det känndes.Tråkigt att din BM har den inställningen.

Hur går det TS?

Klart du har rätt att va rädd. Även om din förlossning kan tyckas bra o allt så är det ingen annan som vet hur DU känner. Och ingen ska komma o säga att du inte får känna som du gör. Lycka till m nästa förlossning.

Jag upplevde min första förlossning som en fin händelse, var inte särskilt rädd vare sig innan eller efter.

Under min andra graviditet var jag mycket räddare. Först tyckte jag själv att jag var helt knäpp, men jag pratade med flera vänner som hade känt likadant, och nu känner jag att det är helt normalt och befogat att känna rädsla. Vad tusan, en förlossning är ju bland de största och mest omvälvande fysiska och psykiska upplevelser man får vara med om i livet. Man är nog snarare lite tokig om man inte känner den minsta lilla bävan när man vet vad det är man ger sig in i.

För mig hjälpte det att känna att rädslan var helt normal, och jag kunde därför hålla den under kontroll.

Förlossning nr 2 gick jättebra för övrigt. Jag önskar dig detsamma!

en vän till mig väntade i 12 år med att skaffa barn nr två eftersom hon tyckte den första förlossningen var så hemsk. men ingen förlossning är den andra lik och den här gången var hon mycket mer förberedd och hon sa till mig när jag hälsade på henne att om hon hade vetat hur lätt det skulle vara med tvåan hade hon skaffat fler barn långt tidigare! hoppas det blir så för dig också!

Men jag tycker inte att man ska lura sig att nästa förlossning med säkerhet blir lättare! Det gjorde ju jag och det fick mig att må mycket sämre när det inte blev så.

Det är bättre att prata med en aurorabarnmorska och lägga upp strategier för hur man ska ta sig igenom det på bästa sätt även om det inte blir så okomplicerat som alla tycks tro att andra förlossningen blir. Hade jag tänkt så inför andra förlossningen hade jag mått mycket bättre efteråt, även om förlossningen blev jobbig!