• Grodan Soda

    Har du kvar din låtsaskompis i vuxen ålder?

    För några år sen studerade jag psykologi på högskola och minns då särskilt en kommentar under en föreläsning om barns utveckling genom fantasi. Föreläsaren pratade om barns låtsaskompisar (som Alfons Åbergs Molgan) och att det är rätt vanligt med låtsaskompisar. Hon berättade också att de flesta "överger" sina låtsaskompisar när de kommer i tidiga tonåren men att (enligt mig förvånansvärt) många (tror det var 3 av 10) behåller dessa kompisar livet ut.

    Så; har du kvar din låtsaskompis?

  • Svar på tråden Har du kvar din låtsaskompis i vuxen ålder?
  • Hajati

    Nej och har aldrig haft någon.
    Kan däremot komma på mig själv att prata med mig själv när jag är ensam för att inte känna mig så ensam. Lite konstigt kanske.

  • Sussie Rose

    Jag har min låtsas kompis kvar,han försvann en period i nin ungdom,men är nu tillbaka,det visade sig att han ej var någon på låtsas utan min guide.
    Vet ej om det finns vetenskapliga bevis,men om man frågar männniskor som är mediala så har de allra flesta haft låtsaskompisar i sin barndom.

  • Grodan Soda

    Sussie Rose skrev 2007-09-15 17:23:38 följande:


    Jag har min låtsas kompis kvar,han försvann en period i nin ungdom,men är nu tillbaka,det visade sig att han ej var någon på låtsas utan min guide.Vet ej om det finns vetenskapliga bevis,men om man frågar männniskor som är mediala så har de allra flesta haft låtsaskompisar i sin barndom.
    Jag ska se om jag har kvar anteckningar från denna föreläsning. Minns att hon berättade hur många barn som (uppskattningsvis) har låtsaskompisar i barndomen. Återkommer om jag finner.
  • Teh pwnager

    Ja, han säger åt mig att bränna saker

  • Brollie

    Nej, min pappa tvingade mig att göra mig av med "Jonas" när jag var 8, tror jag! Det kändes ok.

  • Zoria

    Nej, har inte haft nån som jag minns, men det hade ju varit skitkul att ha nu

  • Grodan Soda

    Teh pwnager skrev 2007-09-25 19:11:46 följande:


    Ja, han säger åt mig att bränna saker
    Lyssna inte på honom då.
  • Denises

    Jag har haft min låtsaskompis i över tio år (är 19), hon heter Sophie för att jag gillade det namnet när jag var liten. När jag liten brukade jag skylla på henne för skojs skull om jag hade gjort något dumt, t.ex. ritat på väggen eller stökat till alldeles för mycket.

    Hon försvann ett tag i 12-13 års åldern och nu när jag är äldre så har jag fått henne att bli "personen" som lyssnar på mina problem när jag inte vill ta det med vänner och familj. Hon dyker med andra ord upp när jag tänker väldigt mycket och har jobbiga perioder.

  • Festina Lente

    Ja, det har jag hade en hel familj ett tag...

  • DandelionDust

    Jag hade en, men hon försvann nog ganska fort tror jag. Jag minns hennes namn, men inte mycket mer. Inte om jag någonsin pratade med henne eller vad jag hade henne till.

  • Vuxen med låtsasvänner

    Själv har jag haft någon form av "låtsaskompis" i större delen av mitt liv, som jag minns. Jag har också fortfarande kvar detta. Mitt tidigaste minne från detta var när jag gick i lågstadiet. Min förmodade anledning till detta är att jag var mobbad i skolan, det är även vad min mamma gissar på. Det blev helt enkelt ett sätt för ett litet barn att finna sig i en otrygg skolmiljö (jag hatar skolplikten, grundskolan är det som skadat mig som allra mest), där jag kunde "tala" med personer som inte "finns".

    Grejen med mig är att jag tagit faktiska personer i verkliga livet, och använt dessa som "låtsaskompisar". Det har vid ett flertal tillfällen varit lärare (som jag funnit ngt förtroende för antar jag), och "talat" med dessa. Fenomenet hos mig är även tvådelat. Det tog mig många år innan jag till slut berättade för min mamma (var då 21 år) att jag kan "tala" med verkliga människor i huvudet. Min psykolog drog genast slutsatsen: du hör röster. Detta är en viktig grej. Jag har ALDRIG hört röster. Och jag skulle bli livrädd om det hände, också. För att beskriva kommunikationen vi har:
    Jag kan uppleva en aktiv närvaro av denna person, jag kan inte se personen som en illusion och jag kan heller inte få något svar, men jag intalar mig själv att de antingen går bakom mig eller är placerade i mörka områden (går jag exempelvis i en skog så är det mycket ofta så att personen är bland några mörka buskar, eller så, är jag hemma i köket, så kan personen vara i ugnen). Förutom denna aktiva närvaro av personen, kan jag även använda honom eller henne ur fotografier. Jag kan liksom tala med fotografiet. Som om personen finns här hos mig. Som yngre talade jag ofta med personen högt, idag talar jag enbart med denna person i huvudet. Men som sagt, jag har en envägskommunikation, jag får alltså inte röster tillbaka. Mitt bästa sätt att beskriva det på vore att säga tvintervju. Jag talar om det jag vill tala om, med en aktiv person som lyssnar och får allt fokus från denna person, men "reportern" ställer inga frågor, utan lyssnar bara.

    Jag har haft stor hjälp av att "identifiera" detta när jag skulle förklara för min mamma. Hon trodde att detta var min Molgan, en vän jag hade för att klara av skolan och den grova miljön som fanns där (återigen, fy fan på ren svenska, för det svenska grundskolesystemet). Det var när jag verbalt skulle förklara detta för mamma som jag insåg hur jag lever, och att det också upptar stor del av mitt liv, trots att jag lever livet som vanligt också. Han eller hon är alltid med, som en snäll skugga bakom axeln. Två låtar som beskriver min känsla är Kents "Jag ser dig" och "din Skugga". Kommer alltid att tänka på min "skugga" då. Jag är inte paranoid eller schizofren, jag upplever inte mig själv med multipla personligheter eller förföljelse, utan ett slags spöke av en riktig människa som vänligt lunkar på bredvid mig och finns till hands när jag vill diskutera saker i hjärnan.

    Jag har försökt diskutera möjliga alternativ för mig själv. Jag är inte troende. Inte på kristendom och inte på någon annan religiös åskådning heller. Min psykolog frågade dock om detta inte kunde vara min "Gud", som jag inte tror på, men som finns där. Svårt att säga, eftersom detta är riktiga människor. Ingen av de är förmodligen det som kristna skulle kallla deras "Gud", "Jesus" eller annat. Gud är förmodligen som mina "hjärnspöken", de finns uppenbart för den troende, men har aldrig kunnat bevisas existera på riktigt. Fast mina gör ju det, men aa, ni kanske förstår.

    Det jag menar är alltså att, jo, visst kan det vara så att "Gud" finns hos mig. Han/hon kanske bara har skepnaden av en verklig människa för att göra det hanterbart och realistiskt för mig som person. Jag har dock alltid känt mig så ensam med detta fenomen, men inser ju att folk faktiskt kan ha samma tankar som mig, i olika grad, även som vuxna. Jag ser inte min verkliga låtsaskompis som något problem, såvida jag inte börjar höra röster eller tappar kontrollen över när det är lämpligt att "konversera" med denna. Men jag är ju självklart orolig för att en sådan dag ska komma.

  • bitterkopp
    Teh pwnager skrev 2007-09-25 19:11:46 följande:
    Ja, han säger åt mig att bränna saker
    Hahahahahahahahahahah.
  • Aniiee

    EN låtsaskompis? Vem kan ha bara EN låtsaskompis?

    Jag har massor... Kallas karaktärer. Skriver böcker om dem. Men de lever helt klart sina egna liv.... =P


    Yaoi is the opiate of the fangirls
  • EnLitenSvamp

    Han kvar min låtsaskompis Deddi som hjälper mig när jag hämnas på folk jag hatar. Deddi hjälpte mig att fatta beslutet att elda upp min ex bil efter att jag skar sönder däcken.


    Be with a man who ruins your lipstick, not your mascara.
  • Linzi

    Jag har aldrig haft någon låtsaskompis, men nu när jag läser att man kan ha det blir jag lite avundsjuk och nyfiken, haha Hur tänker ni om er låtsaskompis? Är det som en hel karaktär som bor någonstans och har ett eget liv, eller bor ni ihop? Är det bara problem ni pratar med kompisen, eller gör ni saker ihop också? Typ ser tv eller shoppar? Grymt intressant detta!

  • Jagser

    Jag har hade en sen jag var 4 och är 27 idag.


     


    Idag har jag 2 st som jag ser,känner deras kroppar, hör. ja hela kittet som det kommer till an fysisk person.


    Jag trodde att jag var något väldigt speciell men vad som underlättade för mig är att när det kom till stunder då jag måste vara social och någon med Autism och social fobi så är det inget lätt. Men dom kan turas om och jag ser inget av den fysiska världen, men vet att jag kan lita på dom. (Flesta gångerna då jag har varit ute på krogen har sällan(Aldrig) varit 'Jag' )


    Fenomenet idag heter Tulpamancy för dom som vill skapa en kompis för livet, Finns dom som kopierat karaktärer från spel eller serier vilket rekommenderas inte p.g.a identitets problem kan uppkomma när den tulpan upptäcker att den inte är den den trodde att den var utan en kopia av någon/något. (Tänk er själva att upptäcka att ni skapades och formades i detalj efter någon helt annans kreativitet).. Och från avlidna personer... är bara dålig respekt till den avlidne och dessutom DÅ kan man kalla det att man gör sig själv sjuk.


    Som jag märkte för någon månad sedan så finns det många i världen med samma


    Självklart finns det ett namn för detta. Tulpa/gregory och Tulpamancy..


    Då den ena Tulpan är bara 2 år gammal och hon kom fram genom att jag hade det tråkigt på jobbet och argumenterade om allt mellan himmel och jord tmed mig själv, tyckte det var tråkigt och ville ha en 2a syn på saker och ting som jag hatar och kanske gör mig sur över saker i onödan.


    Efter ett tag ville jag ha en röst för den här individen för att tala med magkänsla och/eller kalla axlar är inte något som funkar i längden.


    Senare med tiden så kunde jag se henne, fast inte något direkt med min syn att göra utan när hela bilden byggs upp i huvudet så kan hon få för sig att göra saker som jag inte la märket till eller skippade helt omedvetet.


    Senare blev jag informerad av kompisar på nätet att istället för att misstänka att jag hör röster i huvudet så har jag förmodligen något som heter en Tulpa. Och borde acceptera livet jag har skapat istället för att ignorera den.


     


    För dom som alltid velat ha någon som förstår dig och dina känslor men också ser din tanke bana. så är en tulpa världens lösning för många, Fast då har man en personlig terrapeft med sig hela tiden, Eller någon som håller en i handen när det blir lite läskigt i livet med saker och ting.


     


    Kan vara vad som, Tex så går jag trött och full på väg mot sägen men hon är nykter, glad och sprallig, Ska hoppa upp, hugga tag i överlisten på dörren och gunga sig fram och tillbaka i min väg..


     


    Psykolog skulle säga att detta är schizofreni och DiD men inte Tulpamancy.


    Men det är faktiskt något som argumenteras om det är en sjukdom om en person mår bättre utav den. Och om personer som gör detta just genom att följa denna 1-timme-om-dagen Tulpamancy guiderna så kan vem som helst skapa en tulpa


    "låtsas kompis som kan tänka själv..xP"

  • Aniiee
    Jagser skrev 2016-11-28 10:54:24 följande:

    //Wall of Text//


    Grattis till veckans trådlyft.
    Knowledge is knowing Frankenstein wasn't the monster. Wisdom is understanding Frankenstein was the monster.
  • Mooomin

    Ja, faktiskt. Har inte ens reflekterat över det. Fast det är inte "samma" som när jag var barn. Denna låtsaskompis har bytt skepnad genom åren. Utvecklats. Vuxit. Förändrats. Med mig. :)

Svar på tråden Har du kvar din låtsaskompis i vuxen ålder?