Så födde jag ännu ett litet barn...

Hej alla ni som bävar inför förlossningen, tänkte skriva lite om hur det gick till när min lilla sotter kom till världen. Kanske mest är tänkt för er som funderar på en förlossning med "snittlöfte".

För 7 veckor sedan föddes mitt andra barn, en liten syster till min son. Jag hängde här en hel del under graviditeten, skrev lite men läste det mesta, pga min starka förlossningsrädsla. Sonen hade kommit till världen med akut snitt efter hur många dygn som helst av värkar, snittet blev en otrevlig upplevelse, jag var panikslagen, efteråt mådde jag dåligt, klandrade mig själv etc. etc. Så blev jag gravid med tvåan och var fast besluten att göra allt för att slippa ett till snitt. Den här gången skulle det gå vägen! SÅ i 7:de månaden ramlar jag på info om livmodersruptur och världen rasar. Rädslan för snitt förbyts i rädsla för en vaginal förlossning. Jag fick remiss till Aurora och tack och lov träffade jag en mycket förstående och duktig barnmorska och en lika bra läkare. Den senare sa direkt att hon skulle boka in ett snitt och sedan kunde jag se hur jag kände. Hon menade att om jag slapp tänka att "jag måste, måste, måste få snitt" så skulle jag kunna allvarligt överväga en vaginal förlossning. Trodde knappast det utan gick därifrån -lycklig och lättad- med mitt snittdatum.

Men läkaren visade sig ha rätt, det dröjde inte länge förrän jag började tveka (kanske kände jag att de verkligen lyssnade, verkligen tog mig på allvar på sjukhuset och då vågade jag också lita på dem vid en förlossning). Jag flyttade först fram datumet till en dag efter bf för att ge bebisen en chans att bestämma när den ville ut (säkert hur ologiskt som helst, men det kändes rätt då) och slutligen kom jag fram till att jag ville försöka naturligt, dock med ett löfte om snitt i fall jag kände att jag inte klarade det.

Nå, dagen innan bf kom min dotter till världen, dock med hjälp av akut snitt. Denna gång hade jag öppnat mig helt (med sonen kom jag b ara till 7 cm.) men sedan hände inte mer. Låg vidöppen i tre-fyra timmar. Efter några övertalningsförsök att jag skulle testa dropp (vilket jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag var livrädd för pga risken för ruptur) och sugklocka som jag var lika skräckslagen för, fick jag äntligen snitt.

Sammanfattningsvis kan jag säga följande:
Jag är glad att jag testade att föda naturligt, trots att det återigen slutade med akutsnitt efter mååånga timmars värkarbete (=det jag var allra mest rädd för). Jag kände att jag trots allt fått uppleva den där härliga ovissheten- jag visste inte på dagen när barnet skulle komma.

Att pappan är införstådd PRECIS i hur du känner är A och O. Någon måste kunna föra din talan i svåra stunder. Det som hände mig var att jag inte blev tagen på allvar på slutet (trots detta snittlöfte jag faktiskt fått av auroraläkaren!) utan när jag sa att jag faktiskt inte orkade mer så "var det något som alla kvinnor sa i slutet". Då var det GULD värt att kunna se in i mannens ögon och säga "det vi pratat om hemma, jag MENAR det" och veta att han skulle fixa det här.

Jag är nu helt lugn i det jag egentligen visste hela tiden: det som är viktigt är barnen. Att föda med akut snitt, planerat snitt eller helt naturligt spelar väldigt lite roll om man inte SJÄLV lägger massa prestige i det. Jag kan säga att jag var överlycklig att få komma upp till operationen efter mitt försök till naturlig förlossning. Jag kände verkligen att jag gjort det jag kunnat, nu orkade jag inte mer och snitt visste jag vad det innebar - jag var inte rädd. T.o.m. uppvaket kändes OK trots att jag var tvungen att vara ifrån min lilla bebis.

Så jag önskar er alla förlossningsrädda styrkan att göra det som känns rätt och styrlan att acceptera att det kanske inte alltid blir som man hoppats. Det viktiga är barnet, som sagt och hur det kommer ut bryr det sig inte om ett skvatt så länge mamma finns där.

P.S. Amningen har funkat kanonbra (från 3 till 5 kg. på 7 veckor!), anknytningen är utan problem, läkningen av ärret jättebra, lilla dottern hade 9-10-10 på apgar när hon kom ut (med ett starkt och härligt skrik), jag åkte hem efter två nätter. Så tack och lov för vår fantastiska läkarvård!