PANIK

Det är fullt normalt att känna så. Jag har känt så alla gånger men när det väl har börjat så är man så inne i det och förberedd på ett annat sätt vid nästa förlossning

Jepp, känner precis som du fast jag väntar vårt fjärde barn och är i v. 33. Har kommit fram till att jag inte föda under några omständigheter. Total vägrar att göra ett kejsarsnitt och att föda vanligt är inte till att tänka på. Ska in på förlossningssamtal på specialistmödravården om 14 dagar. Får se om det hjälper något.

Mrscaro
Åh gud va skönt att höra att det är fler som jag...

Lukas syskon
Ingen fara. Alla upplever vi ju förlossnigen olika. Men frågan är hur man ska komma över sin egen skräck. Grubböer varje dag på det här...

Tina med ängeln Christoffer

Hur kommer det sej att du gått igenom det fyra gången om du kännt så. Jag vågar ju knappt tänka på andra. Eller hände nåt på tredje som gjort så du blivit sån nu?

Stackars praktikant som var med under min förlossning (hon väntade sin andra typ 6-7 månaden) Det stackars tjejen fick höra en hel del "om hur j-ä dum hon var som gick igenom det här frivilligt en gång till. Jag var nog inte så snäll i mina ordval just e det läget, det var t.o.m så att min sambo sa till mej... Och så sitter man själv här 9 månader senare och funderar på nästa. Kroppen e bra konstig ...

Strimma:
Jag har inte känt så inför de andra förlossningarna.
Första förlossningen hade jag hög feber och var inte riktigt klar och medveten om vad som hände. Minns nästan inget om den förlossningen. Så när det var dags för andra förlossningen så kändes det som det var den första. Jag hade ingen aning om vad som väntade mig. Det blev en lång och jobbig förlossning. Optimist som man ibland är så trodde jag att den tredje förlossningen skulle bli betydligt enklare eftersom jag redan genomgått 2 innan. Det sägs ju att det blir lättare och går fortare för om föderskor. Men tänk vad fel jag hade. Den tredje förlossningen blev den jobbigaste och längsta av dem alla. Så nu har det gått upp ett litet ljus. Denna förlossningen kan ju följa mönstret. För var förlossning jag genom gått så har de blivit längre och längre och jobbigare och jobbigare. Så därför vill jag inte föda längre. Vilket är lite sent påkommet, med 7 veckor kvar av graviditeten.
Jag har ju visserligen fördelen att ha provat nästan alla smärt lindringar så jag vet precis vilka jag ska välja. De sterila kvaddlarna gör j*vulskt ont när de sätter dem. Men när de väl sitter där så är de helt kanon. Har fått nog fått dem alla förlossningarna, är lite osäker på den första förlossningen. Minns ju som sagt inget om den.
Men i de allra flesta fall så blir förlossningarna enklare och tar halva tiden jämfört med den första.
Tänk dig skräcksenariet en förlossning på 60 timmar. Vad är egentligen det mot ett helt liv med ett barn. Det är lätt att säga i alla fall. Men man tänker tyvärr inte så när man är mitt uppe i det.

Tina med ängeln Christoffer

Jo man glömmer ju lätt det just när man är inne i förlossningen. Hade jag bara kunnat hade jag tagit livet av mej under tiden. Får väl se om man kan få nån hjälp innan man ger sej in på det igen... 

TS,
Jag känner precis som du. Sitter här med en dotter på 8 månader (född 21:a oktober 2006) och fasar inför nästa år när vi tänkt börja göra ett syskon åt henne.

Efter Wilmas förlossning har jag blivit jätterädd för att föda igen. Det känns som en stor klump i magen. Wilmas förlossning tog 26 timmar, jag var öppen 10 cm i 9 timmar och jag hade krystvärkar i drygt 2 timmar. Sen fick de ta henne med sugklocka för att jag var så värksvag. Och visst, det var ingen svår förlossning om man jämför med många andra och jag tyckte inte att själva smärtan var så farlig, men jag fick sån panik under de sista krystvärkarna. Det kändes verkligen som att "det här går inte, nu dör jag, nu brister mitt skelett och jag & mitt barn kommer dö".

Jag har alltid velat ha barn och absolut inte bara ett. Jag är en bra mamma, jag ger min dotter all min kärlek och omsorg, jag leker med henne, sjunger för henne, gosar och kelar… Men jag är så ledsen, för jag kan inte ge henne ett syskon. Även fast jag och hennes pappa egentligen vill det så går det inte, för jag vågar inte föda igen. Det går bara inte, jag kan inte.

Jag vill inte att det här ska stå i vägen för att vi ska skaffa ett syskon till Wilma, jag vill att hon ska få ha ett syskon och jag vill ha flera barn. Men jag är helt blockerad när det gäller tanken på en till förlossning och jag skäms jättemycket för att jag är så löjlig. Jag brukar inte vara såhär. Jag är rätt tuff av mig. Så hela situationen känns helt uppochned och jag vet inte hur jag ska hantera det.

Innan Wilma föddes var jag inte ett dugg förlossningsrädd. Efter en lugn och normal graviditet såg jag fram emot förlossningen med skräckblandad förtjusning och jag kände mig förberedd och säker. Men efter förlossningen, efter att ha fått en panik som jag bara kan beskriva som total dödsångest, så känns det som att jag aldrig kommer våga bli gravid igen.

Men jag har bestämt mig nu för att skriva ett brev till min gamla barnmorska på mödravården och förklara hur det känns. Tycker det är lättare att förklara mina känslor på papper. Och sen hoppas jag att hon kan hjälpa mig med en kontakt hos en auroramottagning eller liknande, så att jag kan få hjälp att våga bli gravid igen. Du kanske kan göra likadant TS?

Kram / Elin

Elin och Wilma

Precis så känner jag. Vet inte hur jag skull reagera nu om jag fick ett plus. Självklart skull jag bli överlycklig, men tänk om rädslan för förlossningen skulle överta lyckan.

Kan inte forskarna komma på ett bra sätt så killarna fick genomgå förlossningen istället. :)

Strimma:
Om männen skulle ta över förlossningen så hade människorna snart varit utdöda. Nu var jag inte snäll.

Tina med ängeln Christoffer

Nej men det var lite roligt...  *asgarv*...oh sant. Jag tror aldrig de hade klarat det. Det blir ju ett j-a pip bara de får lite huvudvärk...

Hej strimma!
Jag förstår din rädsla, men om ni vill ha ett barn till så tycker jag först att ni ska koncentrera er på ett plus Sedan finns det ju väldigt bra hjälp att få, både stödsamtal och ev ett kejsarsnitt istället för vaginal förlossning! Ta kontakt med en BM redan nu och prata igenom de olika alternativen innan du blir med barn, kanske du får jättebra tips och ideér redan nu

LYCKA TILL!!

Hm.. jag ska bara skriva att jag känner precis tvärtom. Jag var jätterädd för första förlossningen, jag brukade gråta när det kom på tal, gick på profylaxkurs o sen hade jag värkar i 60 timmar innan bebis kom ut. Skitjobbigt!! (Fick dock epidural sista 5 timmarna o krystvärkarna, tja.. de höll på i 45 minuter ungefär o jag kommer inte ihåg så mycket bara att det gjorda ont som f*n när han skulle passera 'dörren').

Men jag vill ha ett barn till o nu kommer jag inte vara lika rädd för jag vet vad jag har att vänta. Min slutsats är att nästa gång ska jag KRÄVA epidural MYCKET tidigare (för barnmorskor må vara hur snälla som helst - de kan inte bedöma hur ont jag har eller inte har), jag ska låna tens-apparat (jag borde nog haft det..), o så ska jag stå på mig o be om bäckenbottenbedövning (det gjorde jag sist men på något sätt 'glömdes det bort').

(Förlossningsberättelse finns i min blogg)