Jag hade en fruktansvärd förlossning,, med först med mycket smd under grav,, sen låg jag inne 10 dagar först med pinvärkar som var mellan 1-5 min 
Tillslut så föröskte de sätta i gångn mig för humana själ då jag var så trött psykiskt o fysiskt,,,
Sen så tog de ytterligare 24h utöver de 10 dagarna De första 16h hände inte ett smack mer än tt jag hade bara en enda lång värk som satt, så jag bara skrek o kunnde inte hitta någon blans att arbeta mig egenom smärtan,, Jag bönade efter att de bara skulle ta ut ungnen (men icke) De fick nte undersöka mig heller efter ett tag när de ville veta omd e hände någe, de gjorde så fruktansvärt ont när de skulle öra opp näven,
När han väl kom efter att de hade hängt 2 bm över magen då jag inte hade några krystvärkar kom han i v36... han hade suttit fast i kanalen så de såg ut som han var tagen med sugklocka av att se den formen på huvudet (han var inte stor om de heller, ca34cm)
Efter de att han kom så hamnade jag i psykos o kunnde inte ta hand om mitt eget barn på 6mån jag minns hans första tid välldigt lite
Förlossnningen upplevde jag som ett övergrepp Har än i dag inte lyckats bearbetat händelsen
Med mina 2 senaste barn fick jag snitt,, snittet med nr 2 var hellt fantstiskt,, villken kärlek jag kännde när jag fick se han,, underbart. Blev akut snit då även denna gång startade med pinvärkar o sen gick vattnet.
Mitt senaste för ca 5mån var oxå snitt men de var katasrtofalt,, även denna gång började förlossningen tidigare,, men jag ble vinte fullt bedövad o skrek mig igenom de snittet oxå,,
Förhållandet till sonen blev även denna gång avståndstagande,, dells så mådde haninte bra o var dålig i 6v efter innan man visste om han skulle få leva,, sen så vågade jag hoppas o öppnade mitt hjärta även för han 
