Förtvivlad -Vad skall jag ta mig till

Hon verkar ju inte bry sig det minsta om dig och erat barn.
Stannar du hos henne bara för att hålla ihop familjen så lär både du och erat barn må sämre. Än om du är ensamstående och har hälsan och är i balans.
Du jobbar dig sjuk sammtidigt du mår skit inombords.
Du har ju lyckats mer eller mindre räddat ditt företag låt henne inte dra ner dig igen.
Tänk igenom eran situation hur du mår och hur du skulle vilja ha det.
Bara du kan bestämma om du vill fortsätta eller inte.
När du höll på att bli av med jobbet drog hon. När du starta eget kom hon tillbaka? FÖrstod jag rätt? Golddigger kanske är ordet.
Hoppas det ordnar upp sig.

En sak kan jag bara säga.
Drar hon från staden där Ni bor med eran grabb måste du reagera på stört och få till en förändring.'
Lyckas hon bosätta sig i några månader eller något halvår så får du aldrig din son därifrån utan får så snällt flytta dit om du vill ha ett tätt umgänge och slippa långa resor.

Låter inte som ett förhållande att bygga på.

av din beskrivning att döma så handlar det om ett ego större än något annat och det är hennes...
om man ska leva ihop så ska man göra det på lika grunder, ett förhållande där ena viljan vill åt vänster och andra åt höger slutar aldrig väl. Det är svårt att alltid sträva åt samma håll men en fördel är att försöka göra det... bygg upp en ny framtid med någon annan, hon förtjänar inte ett samliv med dig...

Svårt att svara på såhär utan att känna till mer om er sitation. Jag tycker att det verkar som att din sambo har problem med att slå sig till ro med dig. Är hon nöjd med ert liv tillsammans? Tycker hon att ni inte hunnit med att göra "roliga saker" innan ni skaffade barn? Var er son planerad? Att hon inte tycker att ni gör roliga saker kan egentligen vara en omskrivning för att hon tycker att HON inte är rolig. att hon är misnöjd med sig själv och vill förändra något med sig själv. Hon kan vara missnöjd med sig själv och istället göra dig till boven i dramat. Har ni pratat om detta någon gång?

På din fråga vad du ska ta dig till finns det många svar... en del tycker kanske att du ska ge upp och försöka hitta ett bättre liv på egen hand, men jag tycker också att du ska ha en jävla massa cred för att du försöker hålla ihop familjen. För din son är det värt mycket att ni håller ihop. Han är iofs "bara" 3 år och skulle kanske klara av en skilsmässa bra, men om du känner för att fortsätta kämpa och det inte finns ork att prata mer tycker jag absolut att ni ska gå till familjeterapi. Det kan räcka med ett samtal för att rädda en sjunkande båt...

Hoppas det löser sig.

Midsommar gick ganska bra.
På måndagen fick jag besked via mailen att familjeterapi
det kan man få i augusti (om man har tur alltså).
Nu idag börjades det igen, hon nämnde en idé som visserligen var kul,-men vi inte har råd med.
Ja gfår genast en klump i magen och säger at det vore kul, men
Längre kommer jag inte förrän jag får höra att jag alltid är så jävla negativ och aldrig kan se positivt på något.

Jag förklarade att jag inte ätit lunch ute en enda gång i år (såvida det inte är med en kund eller investerare)allt för att spara pengar, att jag redan gör ALLT som står i min makt.

Du skall alltid se så jävla negativt på allt, så kommer det alltid att vara.sa hon
Att det i princip var mitt höginkomstarbete och mina llånga dagar som gjort att hon kunnat jobba 12-15 timmar i veckan och att vi kunnat bo i de bättre kvarteren med gångavstånd till ett
Göteborgs enda allergi-sanerade dagis, har hon nog aldrig tänkt på?

Midsommar var så bra, det kändes som om vi var en familj, nu skakar mina fingrar nästan lite jag känner en klump i magen och skall snart hämta min son på dagis -han är det bästa som finns
och jag har ofta dåligt samvete för att jag inte kan ge honom mer tid eller uppmärksamhet.

Igår sade han paraply för första gången (det regnade)!

Hur fungerade ert liv ihop innan du fick besked om nedläggningen av din avdelning?

Ni kanske skulle prata om allt och jag tror att FamiljeRådgivning är ett bra forum. Som jag läser det så är det svårt att se hennes del eftersom du inte reflekterar så mkt kring henne. Det är alltid bra att ha en utomstående som är med i situationen. Kan inte ni brevväxla med varandra så länge eller bara vänta till FR? Jag vet att diskussioner kan bli heta när det diskuteras detaljer och det är svårt att se den andres tankar, då kan brev vara bra eftersom de skrivs i lugn och ro under omtanke. Tillämpa 24 timmarsregeln. Läs, vänta 24 timmar minst och läs för att svara.

Personligen hade jag kastat ut henne för länge sedan. Hon har heller inte rätt att flytta med barnet en längre sträcka utan ditt medgivande (lärde jag mig när det var lite slitet i mitt eget förhållande).

Dumpa bruden se till att få delad vårdnad och sonen kvar i "din" kommun. Sen kan hon lalla omkring halvt arbetslös och vara hur positiv hon vill.

Din "bättre hälft" låter i mina öron ung och egotrippad. Med det liv du lever nu har du varken tid eller energi att slösa på en sådan människa. Koncentrera dig på din son och ditt företag, ut med henne ur ditt liv.

cruzze - citerar dig bara för att diskutera vidare, andra har sagt samma sak så ta inte illa upp...

Tyvärr är det så att även om man inte bor ihop så kan man aldrig få den andra föräldern ur sitt liv. Man sitter alltid ihop genom barnet och barnet behöver två föräldrar som kan samarbeta, så att kasta ut den andre helt är inget att rekommendera. Även om ni inte ska fortsätta ihop behöver vi prata klart om allt. Undvik fortsatta konflikter och satsa på ert barn. Han behöver att ni kan fortsätta samarbeta. Familjerådgivning är en bra start för det här.

Om inte kommunen har ngn familjeterapi så hör med kyrkan. De brukar ha, och det är inte "religiöst" om man inte vill...

Kyrkan har ofta en väldigt bra familjerådgivning. ( Vet inte hur det ser ut i din församling, men i allmänhet har de bra folk) Detta har inget med tro att göra utan det handlar om att hjälpa er att ta kontrollen över er familjesituation på ett bra sätt. Vill ni sen efter tyerapin blanda in nån gud i det så är det upp till er...
det är värt ett försök!
Lycka till!!

Är i en liknande situation Hoppas det löser sig för dig. Här ser det helt hopplöst ut. Det ända är att inte ge upp. Ta barnen först o sen resten det gör jag. Gnäll är det ändå tyvärr.