grubblar....

Aj, vad det värkte till i hjärtat på mig . Vad jobbigt att det blev såhär!!!. Förstår att du grubblar och jag förstår inte heller varför du inte blev förlöst med planerat vaket ks. Hade de förberett för sjuk bebis där i förlossningsrummet då?

Hej, det var snabbt svarat. Ja, i rummet brevid stod ett operationsteam och specialister beredda. De försökte hålla i gång andningen stabilisera honom innan eventuell operation.

Okej men då försökte dom iallafall.... var förmodligen ett ecmoteam. Vad hemskt att det inte gick vägen!!!. Hur mådde du under förlossningen då?

Det var riktigt hemskt. Jag hade inte sovit på 2 dygn innan och kunde inte behålla maten så jag var redan då första värken kom helt utmattad. Jag tror ju att de verkligen försökte och alla där var verkligen gulliga, mitt under semestern och allt.

Man ältar, vrider och vänder på allt, fram och tillbaka. Till slut blir man nästan tokig och paranoid....

Lööv, Jobbar du i förlossningsvården?

Hej,

kan inte svara på dina frågor men förstår att du grubblar och vänder och vrider på allt efter att ha förlorat din son. Jag gör samma sak (förlorade min son den andra maj i år - han dig oförklarligt i min mage i den 39:e veckan). Jag undrar om läkarna kan se att barnet ska komma med ansiktsbjudning? Beror inte det på hur barnet roterar i bäckenet under förlossningen? Kanske det bästa vore om du kontaktade din förlossningenslökare, eller en annan förlossningsläkare eller barnmorska och prata om det?

Många styrkekramar till dig från Kristina, stolt mamma till två underbara tjejer på jorden och en vacker kille i himmelen.

Pipaluck: Hej, jo jag ska kontakta förlossningsläkarna. Jag hyser inget agg mot dom eller så det är bara det att jag läser saker som gör att jag ser allt ur en annan synvinkel. Beklagar att ni inte heller fick behålla er son. Hur mår ni?

Hej,

skönt att du inte är arg på läkarna. Ilskan, som ju kan vara berättigad, kan ju också gör att man inte får sörja. Hoppas du får svar och kan lägga just den här frågan bakom dig.

Vi mår sådär. Upp och ner. Ikväll skrek jag något fruktansvärt åt min barn, tappade helt fotfästet och blev galen. Det har varit en bra dag hitintills men sedan bara brister det. Och ikväll var det min minsta tjej, Sigrid, som fick min överfulla bägare att rinna över. Som tur var hann vi säga förlåt och att vi älskar varandra innan de somnade.

Även om jag är mycket, mycket ledsen och fortfarande inte kan förstå att Gunnar är borta eller hur jag ska kunna överleva det som hänt mår jag förvånansvärt bra.Inga sömntabletter, inga lugnande tabletter. Jag undrar om det är något fel på mig men min kurator säger att hon upplever att jag är i fas med mig själv. Jag gråter flera gånger per dag och det gör så ont i mig att det känns som om min kropp ska brista - samtidigt som jag fungerar.

Men hur ska livet kunna bli bra igen? Gunnar är ju borta. För alltid och kan inte ersättas. Hur ska jag kunna leva med det? Hur? Det är över min fattningsförmåga.

På tisdag träffar vi läkare och får de svar de har att ge efter obduktion och provtagning. På onsdag ska vi gå på ett öppet möte med föräldraföreningen Små Änglar för att se om det är något för oss. På torsdag ska vi träffa bekanta som förlorade sin son på samma sätt som vi för tre år sedan. De kontaktade oss när Gunnar dött och erbjöd sin hjälp. De är engagerade i Spädbarnsfonden och är kontaktfamilj genom dem. Så den här veckan känns jobbig och viktigt. Kanske kan jag ta ett steg framåt. Kanske kan något av detta bli som den skärseld som begravningen var.

Hur mår ni?

Hej!

Åh vad jag känner igen mig i det du skriver. Man har ju inget som helst tålamod och går i taket för småsaker.

Jag fick en sömnatablett med mig hem från sjukhuset som jag kunde ta ifall det inte skulle gå att sova, men den behövdes inte. Efter dagar med gråtattacker och nedstämdhet blev jag väldigt trött och somnade tidigt varje kväll. Frågade om lugnande tabletter och fick svaret att det gör inte sorgen lättare, det snarare skjuter upp sorgearbetet...

Det är inget fel på dig och det har ju ännu inte gått så lång tid sen det hände och jag vet att kommer kännas lättare, fast du inte tror det nu.

Hoppas att ni kan få några svar och om du vill älta saker och ting med mig är det bara att skriva.

Många kramar...

Min Äldsta son föddes vaginalt o låg också med ansiktet uppåt, blev en mkt lååång o utragen förlossning. Sägs att såna förlossningar blir mkt längre o jobbigare. Trodde vi skulle mista honom då de inte ens fick ut honom med sugklockan då han satt fast o fick ringa in jouren. Vad jag har för mig så kan de känna det innan. Ingen berättad detta för oss innan, men vi undrade varför det var så många som ville känna på mig innan. Nu tror vi oss veta att det var läget de kände efter. Borde kanske inte skriva här då vi inte förlorat nått barn o aldrig i vår vildaste fantasi kan tänka oss in i er situation, men haft en mkt för oss kaotisk förlossning där rädslan att han inte skulle klara sig infann sig. Sänder många tankar till er. Igen borde behöva gå igenom det ni gör. Styrke kramar från skåne....