Ångest och panik inför förlossningen - bara två veckor kvar...
Hej,
Kanske behöver jag bara skriva av mig eller så vill jag få lite handfasta råd från er som också har varit rädda... Jag vill inte ha några klämkäcka kommentarer från er som aldrig känt riktig rädsla inför förlossningen - det får jag tillräckligt av från välmenande släktingar... 
Detta är mitt andra barn och jag är livrädd för utdrivningsskedet. Kanske för att det inte blev något sådant förra gången (slutade i snitt pga. att dottern inte roterade som hon skulle)... Öppningsskedet hade jag absolut inga problem med förra gången och det är inte smärtan jag är rädd för egentligen.
Jag har inte haft sån rädsla att jag har känt att det varit nödvändigt att gå i Aurorasamtal el. liknande. Det har hjälpt att prata med min vanliga bm på MVC, och jag trodde att jag hade fått bukt med min rädsla, för de senaste veckorna har jag som förra gången sett fram emot förlossningen med den där skräckblandade förtjusningen som man ju ändå gör... Men inatt när vi skulle gå och lägga oss så kom ångesten igen! Grät mig till sömns efter en timmes samtal med min man.
Det som skrämmer mig är det väldiga trycket nedåt vid utdrivningen (som det skrivs så mycket om och som alla beskriver) samt den otäcka känslan av att kanske bli helt "borta" och innesluten i sin egen födsloupplevelse, att tappa kontrollen över smärtan där mot slutet - att känna att det kanske inte går... Ja, jag får panik vid tanken på att huvudet måste pressas ut och att hela underlivet/ändtamen typ måste vrängas ut och in, mer eller mindre...
Jag vet ju att det SKA och BÖR gå eftersom vi kvinnor är skapta för att föda barn och eftersom så många innan mig har gjort det, men min rädsla är inte logisk - jag får ångest vid blotta tanken och jag blir irritabel, nästan på gränsen till aggressiv av den här pressen jag känner att "snart är det dags, det finns ingen återvändo".
Förra gången såg jag fram emot förossningen trots att jag var rädd för utdrivningen då också, men nu är jag så rädd att jag kanske inte kommer kunna slappna av och se fram emot det. Jag är rädd att min födsloupplevelse kommer att bli så negativ att jag inte kan älska mitt barn, att jag skall få en förlossningsdepression efteråt osv.
Tror själv att jag måste sluta läsa allt detaljerat om förlossningar nu, för det som triggade igång rädslan igårkväll var när jag hade läst några kapitel ur "Att föda" (Abascal) och jag känner nästan att för mycket detaljerad info om förloppet kan bli "för mycket". Förmodligen är det bättre att bara skita i att tänka på det för det går ju ändå som det går, ellerhur?
Vad skall jag göra? Hur skall jag tänka för att bli lite positiv igen? Vad har ni för tips ni som själva har varit/är rädda?
observera att jag inte hade någon smärtlindring! Så det kan inte varit något sådant som gjorde det. utdrivningen var inte ett dugg jobbigt, jag kände inte alls av den där brännande känslan och att det käns som om allt ska vändas ut och in. Jag kände av ett tryck och att det stramade, men inget besvärande alls faktiskt. Jag kände att jag sprack,det sved till, men inte mer än så. Läs gärna min förlossningsberättelse med Elin