Ni änglarföräldrar

Nu är jag inte änglaförälder, men jag har jobbat med intensivvård och också skött svårt sjuka barn och barn som sedan har gått bort. Till mig har föräldrar sagt att det viktiga är att personalen vågar möta föräldrarna i deras kris och sorg, att man visar känslor och t e x gråter med dem upplevs som att man "är äkta". Ärlig korrekt information, upprepad information eftersom man i krissituationen har svårt att ta till sig information, beröring är också viktigt.

Sen jag fick barn själv tyckte jag det var oerhört påfrestande psykiskt att jobba med svårt sjuka barn, jag tog dem till mig på ett annat sätt o drog paraleller till mina egna barn, men samtidigt tror jag också att jag kunde stödja föräldrarna bättre sen jag själv var förälder.

ojoj oj det finns nog mycket det hmmm jag börjar får vi se om det följer flera,,,...
OBS från mitt synsätt nu då....

Vi att det ska va "raka rör" inte om och men ikring utan säg rätt ut tyvärr ditt barn har somnat in,, vi förlora vår pojke i v 32 i magen.. inte visa på bild hur han ligger och att se det lilla hjärtat som inte slår utan säg som det är...

Inte va rädd för att fråga och konfrontera det faktum att vårt barn inte finns mer...

Va inte snabb med sömnpiller ett sätt att bearbeta sorgen är att möta den inte döva den...

Va noga med att fråga om föräldrarna vill va med och klä barnet va med när ni tvätar ta inte ut oss utan fråga om de vill va med och fråga gärna en extra gång .. såg att du kan va med och gå ut om du vill ...

Se til att allt blir avchekat en extra gång ta bilder ta kontakt med präst/ kurator,, tyckte det va bra att man hade som rutin att kuratorn kom in och presenters sig sen kunde man bestämma om man ville träffa henne mer inte be föräldrarna ta konatkt det orkar man kanske inte alltid

DET GÅR NTE ÅNGRA DET MAN GORT BARA DET MAN INTE GJORT

Hua ja det finns massor ...

Jadu... skulle nog kunna skriva en hel roman men försöker ta det allra viktigaste!

Var dig själv, och visa gärna att du också är människa... gråt med föräldrarna om du känner att du behöver det, lyssna på dom, och framför allt - VAR ÄRLIG!!! Det är jobbigt att ta in information överhuvudtaget när man är i en sån sits, därför behöver den som kommer med info vara väldigt tydlig, och gärna upprepa det som ska fram flera gånger (det är ändå ingen garanti för att föäldrarna ska komma ihåg).
Låt föräldrarna vara med så mycket de vill o orkar, det betyder supermycket!

Den sköterskan som tvättade Isabelle efter att hon var född (dödfödd) var super och hennes sätt att bemöta både oss, Isabelle och vår sorg var kanon! Hon tog det väldigt försiktigt innan vi satte igång tvättningen... hon frågade lite om hur förlossningen hade varit och hur vi mådde o så, sen pratade hon med Isabelle under hela tiden som hon tvättade henne - precis som hon hade gjort om Isabelle hade levt. Och det kändes så fint att hon gjorde så, och det blev liksom en bekräftelse att Isabelle verkligen var en person och att hon har levt!

Hoppas att du kan han liiite nytta av det jag har skrivit iallafall!

Lycka till på nya jobbet!

tack, ni har redan gett så mkt i det ni skrivit, fanns massor som jag inte tänkt på.
tack

någon annan som har synpunkter eller råd?

Något som jag har tyckt var jätteviktigt så här i efterhand var att vårdpersonalen hjälpte oss att ordna saker att minnas efter Adrian, som hand o fotavtryck, hår lock, fick byta blöja o tvätta honom mm mm

Vi fungerade inte normalt, o hade aldrig tänkt på att "be om" att få göra dessa saker. Många föräldrar behöver få stöd o tips om saker att göra, minnas som de kan ha med sig resten av livet.

ja just precis som fennon säger samla allt av värde se till at det fins en kamera på plats om de ingen själv har.. ta kort med hela familjen mmamma barn pappa barn syskon.,,,

och sen alla minnen man kan tänka sig..som fennon säger..

Hej!

Grattis till ditt nya jobb! Jag är övertygad om att du kommer att fixa de svåra mötena galant, för du är en sådan människa som reflekterar och funderar - och det är sådana som behövs...

Var bara dig själv, och tänk att de du möter lika gärna kunde varit du själv i deras situation, och bemöt dem på samma sätt som du hade velat bli bemött...

Jag önskar dig JätteLyckaTill!!
Kramisar Christèl
mamma till *Anja01*, Ylwa02 & Adam03
SSk-stud T3
www.abergs.net

något som jag upplevde när vår son låg i respirator va att personalen gärna tog över med tvätt och blöjbyte.tex borsta tänder. kamma håret. tänk på att syskon ofta har frågor men inte får tillfälle. Ronden går ju fort förbi. säg åt föräldrar att gå ut och gå, man behöver höra att det är ok att lämna en liten stund. Var inte rädd att visa känslor. en kram betyder mycket.

Finns så mycket att skriva! =) Bra tycker jag att du funderar på detta innan du börjar jobba, svåra men oerhört viktiga frågor!

Något som jag är så glad över och så tacksam för emot de barnmorskor som tog hand om oss både under och efter förlossningen är att de behandlade Gustav som en liten individ. De pratade med honom, ville titta på honom, undrade vem han var lik och så vidare. Allt som de gör när det föds ett levande barn, och det betyder så väldigt mycket för familjer i våran situation - att barnet ses som verkligt, "på riktigt".

Jag blev också så glad att allt var så genomtänkt, vi fick en fin liten vikt papperslåda med en hårlock i, de hade lera så vi gjorde gipsavtryck, färg så vi gjorde fotavtryck, de frågade om vi ville ha hjälp med att fotografera hela familjen tillsammans.. Det är något jag tror att man lätt glömmer, att ta kort på sig som föräldrar tillsammans med sitt barn.

Vi fick också frågan om det var något mer som vi ville göra, något vi hade tänkt på som vi saknade. Och det kändes så bra, för vi får aldrig en andra chans att göra de sakerna.

Och allra viktigast, att du som personal är lugn, tålmodig och lyssnar på föräldrarna som alldeles säkert behöver prata, gråta, skrika... Var inte rädd för deras sorg utan ta emot den och var en del av sorgen. Jag var så glad att även barnmorskorna grät lite över Gustav, det betydde så mycket att mitt barn inte var ett i mängden, han var speciell även för dem. Även om de gick hem och "glömde" honom så kändes det som att han var viktig. Vi fick stanna kvar på sjukhuset hur länge vi ville, ingen som tyckte att det var konstigt eller så att vi ville stanna en extra natt.

Barnmorskorna uppmuntrade oss hela tiden att göra det på vårat sätt, det var jättebra. De kom inte med så mycket idéer utan frågade oss vad vi ville och ansåg att det var viktigt att det blev på vårt vis.

Självklart varierar det från par till par, dels om man är förberedd på att barnet är sjukt eller dött eller om det blir en chock. Men jag tror att alla uppskattar att man delar sorgen.

Lycka till på nya jobbet!
kram

När vi förlorade Buster i sommras var det efter en helt normal graviditet och förlossning. Det blev ett chockartat uppvaknande om livets orättvisa och kalla realitet. Personalen sprang iväg med honom direkt efter förlossningen så att jag fick inte ens hålla i honom innan han dog. Han hade både hjärtfel och diafragmabråck vilket inte uppmärksammats innan han kom ut.

Jag fick en sådan chock att första dygnet grät jag inte en tår. Min sambo har sagt att det var nog för att jag inte skulle dö av sorg - tror nog att det ligger en hel del i det. Då sorgen blir förlamande så stängs känslorna av. Därför uppskattade vi att personalen inte gav oss tillfälle att fly - som var vår första spontana reaktion. De kom in med Buster invirad i en filt och ordningställde ett rum till oss så att vi fick bo kvar över natten och en sista gång "umgås" med vårt älskade barn. Att de tog intiativet och på något sätt agerade vår hjärna och fattade besluten åt oss som vi faktiskt är oerhört tacksam för idag.

Träffade vår BM från för första gången sedan förlossningen i onsdags och hon berättade att för henne var det första gången hon varit med om att ett barn dött då hon är ganska ny i yrket. Hon har efter detta grubblat en hel del på vad hon kunde gjort annorlunda. På något sätt kändes det som om både BM samt läkaren agerade med några delar utbildning men en stor portion "magkänsla" där de inte varit rädd att visa sina känslor. De grät båda två både under, efter förlossningen och på efterföljande möten. För mig som mamma till ett förlorat barn känns det oerhört skönt att veta att deras empati inte har gått förlorad utan att det faktiskt är för jävligt det som skedde och orättvist. Det enda som jag hade lite svårt för att den läkare som först undersökte oss och konstaterade att jag var öppen 6 cm mötte oss i korridoren efteråt och när han mötte min blick så vek han undan med sin. Fick mig att känna mig misslyckad - då hade jag bara uppskattat en nick av bekräftelse att han inte vek av med blicken och kanske en klapp på armen. Har dock fått reda på efteråt att han verkligen inte tog lätt på det som hände utan åkte in på sin lediga dag efteråt för att höra vad som egentligen hände.

Är helt övertygad om att du kommer att agera bra bara genom det faktum att du ställer din fråga här. Gå mycket på din magkänsla och agera så som du själv skulle vilja bli bemött med respekt och framförallt att man tar sig tid vilket nog kan tyvärr vara en bristvara inom förlossningsvård idag.

Kan dessutom rekommendera böckerna:
- Ett litet barn dör : Ett ögonblicks skillnad av Ingela Bendt
- När möte blir avsked : Om att sörja ett mycket litet barn av Ingela Rådestad

Här kan du också hitaa intressanta artiklar som på ett eller annat sätt berör ämnet:
groups.msn.com/vendela/artiklar.msnw

Tack för att du bryr dig och vill rusta dig för att möta de som måste genomgå det värsta som kan hända en förälder.