Ni som är adopterade...

Hej hej!

Jag är adopterad från Thailand, kom till Sverige när jag var 2 månader! Jag har bara positva upplevelser som adopterad! Jag har visserligen varit i Thailand nästan varje är sedan jag var liten så jag har ju alltid vetat vad jag har lämnat och insåg ganska tidigt att mitt liv i Sverige är hur mycket bättre som helst än de som jag skulle ha haft i Thailand!!

Jag måste äta nu, men skriver mer sen!

Jag är adopterad från Chile och kom hit när jag var 5 veckor.

Jag har aldrig sätt det som annorlunda på ett negativt sätt att vara adopterad. Har alltid varit öppen med att jag är adopterad och har vetat om det så länge jag kan minnas.

När jag kom hit var det bara jag som var adopterad och till och med den enda i hela byn som var mörkare.
Men kände ändå inte att det var jobbigt. Snarare tvärtom

Tror inte att i dom flesta fallen där man mår dåligt har att göra med att man just är adopterad.

Adopterad från Sydkorea och känner och har bara känt det positivt.

Jag har ocksåpositiva erfarenheter så när som på en och annan korkad kommentar. Men det hade jag väl fått utstå om jag itsället varit "för" tjock/smal/fräknig/lockig etc...etc...

Att många adopterade mår dåligt kan förstås bero på alla de saker du räknar upp men mest tror jag att det kan ha att göra med den separation/de separationer och erfarenheter som adopterade utsätts för innan de bokstavligt och bildligt talat landar hos sina (adoptiv-)föräldrar. Där kan säkert även åldern spela viss roll.

Jag är adopterad från Sri Lanka och jag känner bara positivt. Känner verkligen att det var meningen att mina (adoptiv)föräldrar skulle vara mina föräldrar och Sverige är det land jag skulle leva i.
Jag har även varit tillbaka till Sri Lanka och träffat min biologiska mamma. Det var en bra erfarenhet att få åka tillbaka, men jag kände direkt att jag inte hörde hemma där, och min biomamma kändes inte alls som "min mamma". Däremot kände hon nog mer att jag var hennes dotter, men det är ju inte så konstigt. Kan verkligen förstå det nu när jag själv ha barn.

Jag är adopterad från Sverige...min mamma är manodepressiv och jag visste inte vem min pappa var förrän jag blev runt 26. Det var rätt jobbigt i skolan när man pratade om arv och gener och sånt. Man kände sig annorlunda och har problem med att bli övergiven liksom. Men när jag träffade mina föräldrar så föll liksom allt på plats på nåt sätt. Man träffar nån som kanske tänker lite som en själv och får reda på VARFÖR man är som man är liksom....

Är adopterad frin Indionesien..Och kom till Sverige när jag var 1 år..För mig har det bara varit posetivt..Visst har man undrat mycket om sitt ursprung..Men inte så mycket så man har mått dåligt..!!

Även om jag alltid har vetat att jag är adopterad så känns det ändå så overkligt. För mig finns det bara en mamma och en pappa och det är dom som tagit hand om mig här.
Jag är från Indien kom som 6 mån. Känner ändå mig lite speciell och stolt.
Jag är lyckligt lottad med att ha bra föräldrar och en bra uppväxt. Men tror att många adopterade som mår dåligt har varit med om så fruktansvärda händelser innan dom kom, även om det inte minns, så sitter det i undermedvetandet.

Hej!

Jag är adopterad från Vietnam då jag var ca 3 månader. Är idag 13 år, rätt ung med andra ord men. Har upplevt adoptionen väldigt positivt! Mina "adoptivföräldrar" har jag alltid känt som mina biologiska, här är jag uppväxt och här bor jag. Tänker nästan aldrig på vem mina biologiska föräldrar är eller ser ut eller vad som skulle hända om jag inte var adopterad nu och inte bodde i Sverige, mina vänner gör det absolut mer. De frågar sådana frågor jag aldrig tänker på. Här känner jag mig hemma och som en 3-månaders "gammal" bebis vet man inte så mycket eller tänker. Jag har upplevt adoptionen som vädligt positiv! Som sagt mina "adoptivföräldrar" är som mina biologiska, riktiga föräldrar! Jag känner nog att jag inte har andra föräldrar, här jag uppväxt och jag kommer jag bon resten av mitt liv. Har en lillebror på 10 år som är adopterad från Sydkorea och jag är fullstädigt säker på att han känner likadant som mig. Han säger aldrig något om att han är adopterad. Vi är så positiva till våra adoptioner!

Även om jag har haft det ganska bra hos mina föräldrar här i sverige så har jag funderat väldigt mycket på mitt ursprung. Jag vet inte, jag har alltid haft väldigt dåligt självförtroende och känt mig väldigt utanför och ensam på nåt sätt. Mina föräldrar började tidigt prata med mig om adoptionen så där har vi verkligen kunnat vara öppna och det har känts bra.
Jag kom till sverige när jag var 3 år och det som gnager i mig nu är att jag har hela 3 år där som jag inte vet så mycket alls om mer än att jag bodde på barnhem. När jag kom till mina föräldrar så var jag väldigt blyg och ledsen, tog lång tid innan jag började le och visa glädje. Nu när jag själv har en 3 åring här hemma så tänker jag ännu mer på det här, jag ser hur mycket min dotter kan och känner. Måste ha varit jätte jobbigt för mig när jag helt plötsligt kom till en helt annan miljö. Tänk om min dotter skulle hamna i ett annat land nu helt plötsligt!

Ändå så upplever jag min uppväxt här som väldigt bra och jag känner att mina föräldrar är mina riktiga föräldrar.

Håller helt och hållet med Myrna om varför adopterade kanske mår dåligt. Precis det pratade min psykolog om då vi samtalade mycket om min bakgrund och min uppväxt.

hej..är adopterad från indien o kom hit som 4 månaders bebis... 74 kom jag till sverige o var en av de få adopterade där jag bodde... mina föräldrar har oxå varit öppna angående adoption o min mamma har försökt att kolla min bakgrund så jag skulle ha möjlig het att utforka det sedan i livet om jag ville...men hon hittade inte nåt... har i of inte nåt intresse i att hitta mina biologiska föräldra heller, jag har min släkt här.... min bror kom oxå i tidig ålder till sverige från thailand han har hamnat lite snett i livet... men hurvida det har med hans adoption eller inte kan man kanske inte säja...han hamna i fel sällskap o det kan ju vem som helst göra oavsett ursprung...bara han själv som vet tror jag... tror mycket på att det kan bero på vilken ålder man har när man blir adopterad....

Är adopterad från Sri Lanka och kom hit som 1 åring. Jag har nästan bara upplevt det som positivt. Visst har man fått kommentarer... Mina föräldrar har alltid varit väldigt öppna och pratat om hur det var att hämta hem mig. Jag vet att en del av mina föräldrars bekanta undrade när de skulle berätta för mig att jag var adopterad, men det har de aldrig "gömt". Jag var med ner och hämtade min lillebror när jag var tre år, sen var vi tillbaka när jag var 10 år och så nu när jag är 26 år.

Vad bra att jag hittade den här traaden. Startade en idag för att fraaga samma fraaga, men fick inga svar.
Nu ser jag ju att det är här ni haaller till!
Daa hakar jag paa här daa...

www.familjeliv.se/Forum-1-4/m12351650.html

Kom till sverige från Chile när jag var 6 veckor gammal så jag har inga minnen alls av något annat än mina adoptivföräldrar, de berättade tidigt att jag var adopterad sen har det kommit mer alteftersom åren gått, har inte varit retad för annat än tjock och ful, men har inte sett det som något annat än vad alla andra åxå blev retade för, har ofta sett mitt lite anorlunda utseende som en positiv detalj att inte vara en i mängden.

Men jag har de senast 10 åren arbetat med dålig självkänsla och av detta har en svår separations ångest och en enorm rädsla att bli övergiven och lämnad ensam vid vissa tillfällen framkommit. OM detta beror på att jag är adopterad eller inte vet jag inte...

MariaK: Det du beskriver om dålig självkänsla, separationsångest, rädsla att bli övergiven har jag också...det hänger nog mycket ihop med adoptionen tror jag.

Hej! Jag kom till Sverige när jag var 8 månader, och har inte känt att adoption som något positivt - tvärtom! Har haft en jobbig uppväxt pga av detta. Inte förrän jag fick min dotter iår har jag kunnat se det ljusare med att vara adopterad. Är det något du undrar så hör av dej.

Såg ett program på tv idag från Danmark om par som adopterade. En familj hade ett barn från Indien tror jag. I alla fall så dröjde det 1,5 år innan dottern slutade gråta då hon badade. Man fick se bilder på hur de hade badat henne på barnhemmet. De vände och vred på henne och lade henne på benen på skötaren och blaskade vatten och slet och drog. Tänk att man kan få såna spår av behandling som man upplevt som spädbarn. Hon var så söt nu när hon var i Danmark, men varje gång de skulle bada så var hon jätteorolig och tjatade om att det inte fick komma i ögonen.

Jag tror att man tagit på sig mycket känslor som om det inte hanteras rätt av adoptivföräldrarna kan fastna och bli bekymmer. Jag tror det är viktigt att reda ut sina rädslor/känslor och acceptera att det var då och inte nu. Att framtiden liksom går att förändra eftersom man själv har chans att välja.

Hej hej, jag kom till Sverige när jag var ca 3 mån..
Jag har haft/har två jättebra föräldrar som har gett mig ett jättebra liv!! Jag är inte missnöjd med ngt. Jag o min pappa kan bråka ganska mkt. men de går över lika fort som de började. Jag o mamma har en grymt bra relation enligt eget tycke. Jag tycker de har gjort de bästa för mig.. Jag har alsrig varit olycklig pga att jag är adopterad.. men jag har en vän som är ganska missnöjd o har blivit lite speciell..
Jag tror att föräldrarna har en ganska kraftig påverkarn till barnet, när de gäller hur barnet "blir".. men de kvittar ju om de e ett adopterat barn eller ett biobarn.

Hej

Jag är adopterad från indonesien, var 10 månader när jag kom till sverige. Jag har inte upplevt ngt direkt negativt...njae det var väl lite oklarigheter i grundskolan men det var mkt för att andra barn inte riktigt visste, det var annorlunda. Men annars har det bara varit positivt. Mina föräldrar har stöttat och hjälpt mig så mkt dom kan, jag har fått prova på det mesta och det är jag mkt tacksam för. Jag har även en lillebror (skiljer 3 år emellan) som är adopterad från indonesien, men inte från samma ögrupp men vi är helt olika på uppfrostan.

Idag har jag fyra namn, varav två är mina ursprungliga namn från indonesien. Inget av dessa är mitt tilltalsnamn.

Vi har sökt mina biologiska föräldrar men utan resultat (har heller inget minne av dom), troligen har dom bytt namn och från det sjukhus jag kommer ifrån har inte dom uppgifterna, då allt kasseras efter 10 år (tror jag det var). Jag har inte varit i indonesien, men mina föräldrar har dock kontakt med ett par indonesiska vänner som har erbjudit sig att vi kan få bo hos dom, ifall vi skulle åka dit. Men frågan är om man har tid, speciellt nu när man har sambo och barn själv, om inte annat så får vår lill tjej bli ngt år. Gå gärna in på min presentation och se vår lill tjej