Varför måste man vilja bo i villa?

Tänk att få slippa sniffa grannens cigarettrök och höra den andre grannens hund skälla i tid och otid, att kunna sparka av sig skorna och springa barfota i gräset, att kunna parkera bilen på din egen uppfart istället för områdets trånga parkering med ständiga inbrott. att bara ta en filt och lägga dig på gräsmattan och läsa en bok.
Vem har sagt att man måste ha gröna fingrar och vara superhändiga för att bo i villa??
Njut av friheten det ger istället, all frisk luft och möjligheten att röra sig fritt!
(Skulle själv inte vilja bo i villa i stan men hemskt gärna en bit utanför..)

Villa Volvo & Vovve, det bara måste man ha för att vara en äkta Svensson om man nu skulle vilja det av nån anledning....?!

Men man kan vara villägare utan att vara en sån Svensson också, om man har en sambo som gillar att hålla på med hussysslor då man är för lat för det själv...

Har Villa Vovve och VW!

Jag är född och uppvuxen inne i centrala Stockholm och mig hade det då aldrig varit ett dugg synd om iallafall. Vadå samvete? Jag förstår inte vad du menar där? Jag har aldrig försakats något alls för att ha bott i stan, fick jag tag på en lgh i centrala sthlm skulle jag flytta in där omgående, utan det minsta dåkliga samvetet för Julia. Nu bor jag utanför Sthlm, i Rönninge och här har vi alla grönområden ect du talar om så jag vet skillnaden att bo i stan och mer på landet.

För övrigt finns det något som heter parker i stan också, Tantolunden, Reimersholme, Långholmen, Rolambshovsparken, Humlegården....ect.  Och vanliga lekparker finns i vart och varannat kvarter, iaf på Södermalm där jag växte upp.

Jag dog inte när jag bodde i stan och tor int edagens ungar gör det heller, och jag har haft sele på mindotter när vi traskat runt i stan. Gick hur bra som helst!

Ja det är sant att det är nästan en själklarhet att man skall köpa hus/villa och skaffa två barn, hund och en volvo.

Vi (jag,sambo) är uppvuxna i hus. Vi båda har sett hur föräldarna har hållt på att fixa med trädgård och speciellt på helgerna när man är ledig. Och haft mindre tid för oss barn.

Vi är båda överens om att vi inte skaffar hus. P.g.a

# Är inte intresserade av att hålla på med trädgård, måla och fixa..inga trädgårdspersoner.
# Vill ta den tiden till att vara med våra barn, resa och njuta av livet.

Men våra föräldrar ser det som en självklarhet att vi skall skaffa hus...Men det bryr vi oss inte om, vi är ju inte intresserade !

Jadu, det är en bra fråga! Vi får också frågan emellanåt... "ska ni inte köpa villa, ni som har barn också?"

Öh, neeeeeej. Jag har ingen lust att ta miljonlån för att bo i en överdimensionerad villa med trädgård som vi ändå inte kommer att ha tid och lust att ta hand om i den utsträckning som behövs.

Vi har inga snickarambitioner heller, och det bör man nog ha om man ska bo i eget...

Dessutom bor svärmor i villa och vi har mer än tillräckligt att laga och pyssla med i det eländiga huset, vi behöver inte egna besvär med ett hus ovanpå det.

Vi bor i hyreslägenhet i en Stockholmsförort och vi trivs ypperligt. Vi slipper klippa gräset och ansa ogräs, vi behöver inte skotta snö och sanda, vi behöver inte oroa oss för att taket läcker eller pannan pajar eller över att få inbrott... Går någonting sönder så ringer vi värden och de kommer och fixar det på momangen för det mesta.

Jag skulle inte vilja byta ut min hyrestrea mot nåt annat boende, faktiskt!

Ja..det har jag också tänkt på. Själv kan jag inte se mig en villa av några anledningar: ingen av oss är händiga o kan fixa saker som går sönder, eller renovera/reparera, jag gillar inte trädgårdsarbete mer än att ha blomkrukor på balkongen, och så känner jag att jag blir väldigt fast med en villa, det blir krångligare att flytta eftersom man måste sälja och hålla på..och jag är orolig själ..

Kan ju säga i vårt fall så är det det som är grejen, att lära våra barn att ta hand om växter och djur, vi sköter inte trädgården utan det gör alla i familjen, även våran dotter som är 15 månader, hon har grävt ner två rosbuskar nyss, hon plockar inga blommor utan sätter sig ner, sätter näsan mot blomman och luktar!
Vi kommer att ha tid att resa med barn(en), njuta av livet OCH lära vår(a) barn hur man sköter djur och natur. Man väljer ju faktiskt själv hur extremt stor trädgård man vill ha och vilken typ av växter. Lättskött eller krångligare. I vårt fall lättskött (mycket rosbuskar och andra blommande buskar, fruktträd och lite bär) och sen väljer man ju om man vill ägna sin tid åt trädgården eller åt att vara med sina barn i trädgården!

Inget gör mig så glad som tanken på att vi slipper grannen under som super, grannen över som har studenthippa varje helg, grannen bredvid som bråkar med sin fru och grannen som röker... Samtidigt så har vi ju alla dessa grannar, fast mest trevliga sådana, fast inte direkt inpå oss!

Precis! Vad är problemet med den här sortens liv? Ens om man har barn? Fördelarna/kvaliteterna är tvärtom uppenbara. Det finns givetvis inget problem, däremot finns det alldeles för många trångsynta människor med begränsad inlevelseförmåga runt omkring oss.

Såå trist med den svenska (heliga) NORMEN som så många vårdar så ömt... Varifrån kommer detta enorma behov av att likna alla andra till varje pris? Och ovanpå det lägga massvis med energi på att få andra i sin närhet att göra likadant...

Varför inte bara lyssna på sig själv, slappna av och försöka skapa sig ett liv som verkligen passar en.

Mängder med människor i Sverige har MEDVETET valt ett liv i stan och i lägenhet. Det är självklart ett lika
gott och klokt alternativ som vilket annat som helst. Svenska städer är som regel rättså trevliga och väl fungerande boendemiljöer, med gott om grön- och/eller naturområden, parker och lekparker, aktiviteter, utbud (åtminstone i större städer), tex. café- /och restaurangliv, allehanda butiker, service, kommunikationer, hög boendestandard, tom. närhet till hav/sjö ibland. Trafiken är inget problem i mina kvarter iaf, och jag älskar att det finns många olika sorters människor (inte bara två...)! Det ger en känsla av liv.
På vilket sätt är inte dessa positiva faktorer positiva även för ett barn?

Måste vilja bo i villa? Varför känner du så? Vi alla har olika preferenser. Jag skulle inte heller vilja bo i en villa, speciellt inte i kalla Sverige. Hade jag bott i ett varmt land så kanske jag skulle kunna tänka mig det om villan var nybyggd och/eller i perfekt skick. 

Nu bor jag själv på landet i egen villa och stor egen trädgård där jag kan gå och pyssla och odla som jag själv vill. Skulle aldrig någonsin vilja bo varken i lägenhet eller i ett större samhälle eller stad. Det passar inte mig att ha grannar boendes både över mig och under mig eller runt om på sidorna. Nej... net... nej...

Nackdelen, vilket det naturligtvis är att man måste ha bil och skotta snö sommartid och vägarna är kanske inte plogade dygnet runt vintertid. MEN - MAN HAR SIN EGNA FASTIGHET DÄR MAN GÖR VAD MAN SJÄLV VILL!

Btw, bodde i lägenhet som barn i en större stad och det var väl ingen höjdare. 

Det är väl givetvis inget man måste, alla har sina preferenser. Vi gillar att bo rymligt så vi valde hus när första barnet kom. Skönt och roligt att ha trädgård och pool när barnen är barn. När de senare blir större och flyttar så kommer vi att flytta tillbaka in till stan.

Hade vi velat ha samma storlek i stan som vi köpte hus så hade vi behövt betala över 25 miljoner, det var inte riktigt ett alternativ. Men det är inte mer än en kvart med bilen in till stan nu och det känns ok.

Bor man i Stockholmsområdet finns INGA förväntningar om att bo i villa. Om man inte är rik.

Bor man i glesbygd, där huspriserna ligger under miljonen, finns kanske andra förväntningar.

Vi bor inte i Stockholm, men ganska nära. Här kostar en villa MINST 5 miljoner, ofta mer. Kedjehusen med pytteliten trädgård, ligger på 3-4 mille.

I de prisklasserna har många helt enkelt inte råd med hus, vare sig de vill eller inte. Andra vill hellre bo i lägenhet i stan. Min syster t ex. Hon hälsar gärna på oss, men får lappsjuka efter två dagar. (Vi bor inte på landet, men i utkanten av en mindre stad. Syrran bor i närförort till Stockholm.)

En 18 år gammal tråd har väckts till liv igen.

Har förståelse för både de som vill bo i villa och de som föredrar lägenhet. MEN. Bor man i villa som har några år på nacken måste man antingen vara någorlunda händig och intresserad av underhåll eller ha mycket god ekonomi. Jag bor själv i villa och har alltid gjort. Jag har flera nära bekanta som också bor i villa/kedjehus men som verkligen borde bo i lägenhet. Deras hus underhålls inte på långa vägar som de borde. Vattenskador pga inträngande vatten i taket som följd. Skador man inte åtgärdat på länge och som utvecklat mögel. Fasader som inte målats i tid där röta fått fäste.  Rinnande toaletter, ttasiga dörrhandtag, golvsocklar, skåpluckor osv. Dom orkar inte ta hand om sina hus helt enkelt. De har inte heller anlitat hantverkare. Trist att se förfallet. Det går ganska fort också. 

Det spelar ingen roll om man föredrar villa, radhus, BR eller hyreslägenhet. Alla alternativen har givetvis sina för- och nackdelar. Alla är vi individer med vitt skilda behov. Vad som däremot är problematiskt är den snäva svenska NORMEN, dvs. "villa-volvo-vovve"'-syndromet. Än idag är det vanligt förekommande att det anses vara bättre/finare/vettigare/vuxnare att sikta på villa-livet, i synnerhet om man har barn. Föredrar man lägenhet (på goda grunder) kan man i värsta fall anses som både oklok, konstig och kanske ekonomiskt oförnuftig.  Makthavarna har också velat att vi ska överkonsumera och ta högsta möjliga lån - för att köpa hus som många innerst inne varken vill ha eller behöver. Men trycket är ENORMT.
På samma sätt finns det - hör och häpna - fortfarande mängder med människor som på fullt allvar tycker att man bör skaffa två barn - "det hör liksom till" - och att enbart det alternativet är en "riktig/komplett" familj.
Såna synsätt håller väldigt, väldigt låg nivå och skapar massor med onödig stress, ångest, osäkerhet, frustration och förvirring bland människor.

Ska tillägga att normen att man bör skaffa barn ÖVER HUVUD TAGET ju är ännu hårdare än tvåbarns-normen, vilket delvis hänger ihop med hur det svenska samhället är utformat med omfattande föräldraförsäkring och annat, förstås.

Sen är vi ju alla påverkbara i olika grad. Och oavsett påverkan får vi som vuxna individer självklart ta ansvar för våra liv/handlingar. Tycker dock att normen har en obehaglig tendens att smyga sig in på alla möjliga områden i livet. Och oavsett hur känsliga/starka/osäkra osv. vi är så tror jag att vi alla berörs av den, på ett eller annat sätt....