Nu har vi äntligen vågat be om hjälp.....

Hej Kluran!!! Vad jobbigt för er att det inte tagit sig på två år!!! Men det var bar att ni nu sökt hjälp. Du är hemskt välkommen till denna tråden:
www.familjeliv.se/Forum-7-138/m7633669.html
Kram

Vet hur jobbigt det är! Här finns ännu en tråd som kanske hjälper. Många som har liknande erfarenheter iaf.beta.familjeliv.se/Forum-7-132/m7262852.html

Hej Kluran!
Vi är i samma sits som du/ni!! Vi har precis börjat en utredning och jag byter gärna några ord med dig, pratar tankar och oroligheter...
När jag "började" här på fl (i samband med början av vår utredning) så var det många som sa att det är så skönt att få börja utredningen och nu kan ni slappna av osv. Så var det inte för mig/oss. Jag mådde skit!!! I ca 1,5 år höll vi skenet uppe och tänkte att nästa gång så blir vi med barn... Men när man väl sökt hjälp är det så defenitivt att vi inte kan bli med barn... För oss kom alla rädslor som ett brev på posten. Jag blev skitdeppig och jätterädd och ledsen och... ja, allt gick i svart!!! Nu håller vi på att resa oss igen. Vi hade tryckt undan alla känslor så länge och nu kom allt till ytan. Vi vet fortfarande ingenting, vi har tagit de första blodproven och väntar nu på svar för att veta vad nästa steg blir...
Jag kan inte säga att jag förstår precis vad du går igenom, vi är alla olika individer och reagerar olika, men jag är där jag också, jag är rädd, fundersam och ledsen och jag pratar gärna med dig om allt "skit" som händer just nu...

Åhhh...vi har försökt i drygt 2 år utan att lyckas och många runt oss säger åt oss att söka hjälp, men det är inte så himla lätt. Det är mycket ångest, oro och en massa andra tankar...vi ska ta oss i kragen inom kort och söka hjälp...

lycka till för er som redan tagit det steget!

För mig, främst, då min man har barn sedan tidigare, var det mer ångest och deppighet varje månad som gick utan att vi lyckades bli gravida, än att börja på utredning. Klart man var rädd att få ett definitivt besked att vi aldrig skulle kunna få biologiska barn tillsammans, men kände ändå att det var lika bra att få veta. Det är ju faktiskt så att många gånger kan man få hjälp på traven, hormonbehandling, rengöring/genomspolning av äggledare mm. Det finns såå mycket hjälp att få.
Vi genomgick utredning utan att få veta varför vi inte lyckades bli gravida på egen hand för alla provsvar visade normala värden. Vi fick påbörja IVF behandling och lyckades bli gravida på andra försöket. Det är jobbigt och på frestande men tack vare att vi sökte hjälp så ligger vår bubbla här i min mage nu och skulle förmodligen inte ha gjort det utan att vi tagit steget till att be om den hjälp som fanns att få.
Många väntar och försöker och försöker...tiden går. På vissa platser är väntetiden för att få komma på utredning lång och ibland tar det lång tid från utredningsstart till man får hjälp eller besked man inte vill få. Men om man lyckas så är det värt ALLT jobb. Jag känner med er och önskar all lycka till!

Hej på er!

Tack för era inlägg.
Det värmer att få lite stöttning från er! Som Thindran skrev så är vi ju alla olika individer och upplever detta på olika sätt, men det är ändå skönt att ha någon/några att utbyta tankar med. Jag har ingen nära vän som befinner sig i samma situation som mig. Alla mina vänner som har fått barn, har fått det hur lätt som helst. Igår fick jag veta att en vän som drabbades för cancer för några år sedan (men nu är friskförklarad) väntar barn. Jag blev förstås glad för hennes skull, men hon genomgick cellgiftsbehandling och var orolig över att aldrig kunna bli gravid och så blir hon det! Det är ju underbart förstås, men varför kan inte JAG bli gravid??

Jag känner precis igen mig i vad Thindran skriver - när vi väl ringde detta jobbiga samtal för att börja utredning, så bubblade allt upp till ytan. Jag känner mig så ledsen. Egentligen borde vi kanske känna att det hela är positivt och att vi förhoppningsvis kommer att få hjälp. Men det känns som att vi nu har erkänt för oss själva att vi faktiskt inte har lyckats bli gravida... att vi faktiskt behöver hjälp utifrån... Jag känner mig ganska misslyckad.... Men jag vet att jag inte borde känna så...
Kram på er alla!

Kluran, Jag förstår hur du känner. Många härinne gör nog det för vi har den känslan gemensamt. De som har haft lätt att bli gravida kan aldrig förstå den sorg man känner när det inte vill lyckas. Att känna glädje för någon annans skull när de blir gravida, det gjorde jag men samtidigt kände jag en sådan sorg att det inte var jag, och jag kände mig misslyckad som kvinna. Känslan VARFÖR hela tiden och jag var rädd att det aldrig skulle bli min tur att få bära på ett litet mirakel.

Du skriver att du inte borde känna dig misslyckad och du har rätt, men så känner nog många som får kämpa och kämpa. Vet du om att vart 10:e par har svårt att bli gravida naturligt? Många håller sina känslor till sig själva och låtsas/visar utåt att de inte är redo att skaffa barn ännu. Det är därför man bör tänka på vad man säger för ord kan såra så mycket. Nu var ju vi väldigt öppna med vår IVF behandling och OJ så många som helt plötsligt genomgår eller har haft problem att bli gravida, runt omkring oss. Även många andra är intresserade och undrar och vill veta hur allt går till. I ditt första inlägg så skriver du att ni försökt med ÄL stickor och så, utan att lyckats. Hindret till att ni inte blir gravida behöver inte ligga hos dig alls, det kan vara din killes spermier som inte är tillräckliga eller snabba nog.. Jag trodde aldrig att utvecklingen gått så långt inom det här området innan vi var inne i det hela och man kan få så mycket hjälp. Jag är glad för er att ni tagit steget till utredning även om det känns jobbigt och håller tummarna för er. I de allra flesta fall så löser det sig till det bästa. Kram

Kluran, Vill bara tillägga att jag hade väldigt få ägg, ett enda blev riktigt befrukat och jag trodde aldrig det skulle gå men det gjorde det! Ett enda var allt som behövdes. Jag har även provat zonterapi där jag fick veta att min blodcirkulation var dålig i livmoder/mag/svanken så hon hjälpte till att få igång blodcirkulationen igen. Sen provade jag på akupunktur vid andra IVF behandlingen, då vi lyckades. Vill gärna tro att det var ngt som hjälpte oss på traven. Det kan du ha i åtankte att prova på, det skadar ju aldrig.
Kram

Jag kan säga att jag grät av lättnad efter samtalet till KK. Jag slutade äta p-piller för lite över 1.5 år sedan, det sista halvåret har känts helt hysteriskt. Så nu väntar vi på kallelse för utredning. Men jag hoppas fortfarande lika mycket varje månad, blir lika ledsen varje gång. Det är bara att hålla tummarna för att allt står rätt till.........
Känns skönt att veta att man inte är ensam. Tack för det allihop.