Då var karusellen igång...

Ja, så har jag startat en resa som jag inte vet slutet på. Det känns ju lite underligt, men mest spännande, trots allt.
Lilla Västeråstjejen som aldrig velat ha egna barn bestämmer sig helt sonika för att skänka några ägg till någon som behöver dem bättre, nån form av modern kvinnlig Robin Hood (dock med en mycket speceill twist), lixom.
Mycket frågor från omgivningen; "varför? har du tänkt på det? Tänk om, tänk om..."

Och många reagerar på att jag själv inte har några barn sen innan, och att hag är "så ung".
Personligen förstår jag inte vad det har med saken att göra, detta är ett beslut taget av mig som en vuxen individ, vad spelar det då får roll om jag är 21 eller 35, har 4 barn eller inga alls?
Jag är en tänkande människa med många åsikter och principer, jag är varken blåögd eller naiv och jag kan tänka efter och ta egna beslut.
Visst, jag kan inte veta hur mitt liv ser ut om 10 år, men å andra sidan, vem kan det?
Och de som påstår att det vet det; stackars dig. Det är väl det som är så underbart med livet, att man aldrig kan vara säker!

Jag visste inte att jag skulle ens tänka tanken att donera ägg för ett år sen, och förra veckan fann jag mig själv i en sal på Karolinska sjukhuset med en nål i armen och tre rör att fylla med blod. Inte för min egen skull, men förhoppningsvis för någon som kommer att uppskatta det i framtiden.

Ja, det jag egentligen ville säga var; jag är så förbannat trött på att behöva försvara mina beslut pga min ålder. Jag är stolt över det jag ska göra, och jag önskar att fler kunde vara aningen mer öppensinniga.
Såja...