Svärmor kliver över alla gränser
Hej, jag behöver verkligen få skriva av mig och kanske få lite stöd eller råd från er andra mammor. Jag känner mig just nu så ledsen, trött och sårad, och det går ut över min energi och min glädje som nybliven mamma.
För fyra månader sedan blev jag och min sambo föräldrar till vår lilla dotter. Hon är vårt första barn och efter en lång tid av försök att bli gravida, fick vi äntligen vår lilla tjej ? lyckan var (och är) total. Men förlossningen var tuff och hela den starten gjorde oss båda rätt omtumlade och sköra.
Som förstagångsförälder är man redan ganska skör, osäker och känslosam, och det här med att behöva skapa sin egen trygghet i mammarollen har varit en resa. Men varje gång vi träffat min sambos föräldrar har det blivit svårare för mig att få det utrymmet.
Min svärmor har alltid haft en ganska dominant personlighet och ofta tagit över, men nu sen bebisen föddes har det blivit extremt tydligt. Redan när bebis bara var två veckor gammal skulle vi hälsa på. På bara ett par timmar började svärmor lägga sig i allt: hon kommenterade amningen, blöjbyten, vad jag åt - ja ALLTING! Och jag gjorde naturligtvis allting fel enligt henne.
Jag försökte svälja det, för jag var redan så osäker och känslig, men varje kommentar kändes som en käftsmäll i en tid då jag behövde stöd.
Det har hänt flera gånger att hon bara tagit bebisen ur min famn och gått iväg in till andra rum för att få egentid med vår dotter.
Sen har det bara fortsatt. Hon pushar ständigt för att vi ska FaceTime:a ofta, "så bebisen lär sig farmors röst", fastän vår dotter är alldeles för liten för att förstå sådant nu. Hon har sagt att jag borde sluta amma "så hon kan vara barnvakt över natten". Det känns som att hon inte accepterar att jag är mamma, och att hon försöker ta över en plats som inte är hennes att ta.
Och nu senast, igår, hände det igen. Vi var där och en granne kom över. Så fort någon annan är i rummet börjar svärmor spela ut hela sitt "farmor-vet-bäst"-beteende. Bebis sov i vagnen, och hon säger högt:
"Nu tycker JAG att vi tar upp henne!"
"Hon får inte bli kall! Hämta en filt!"
När jag matade sa hon: "Är det inte bättre att JAG matar henne?"
Jag tog av mössan eftersom bebis var alldeles för varm, och svärmor utbrast: "OJ! Ska jag hämta mössan, HAR DU GLÖMT?"
Sen föreslog hon, utan att jag bett om det: "Ska inte jag ta henne och gå in lite med henne?"
Och allt detta inför andra ? som om hon vill framstå som den som kan allt och bestämmer över mitt barn.
Jag blir så sårad, känner mig osynlig och som om hon underminerar mig som mamma, gång på gång. Jag börjar känna att jag måste hålla bebis hos mig hela tiden bara för att kunna skydda vår lilla bubbla och min roll.
Jag vill inte vara otacksam, jag förstår att hon älskar sitt barnbarn. Men jag måste få vara mamma i fred. Jag måste få vara trygg. Och det gör så ont att hela tiden känna att man måste slåss för sin plats.
Jag och min sambo har börjat prata om det här, och han förstår mig till viss del, men det är svårt eftersom det är hans mamma. På söndag ska vi ses igen, och jag har redan nu ont i magen.
Har någon av er varit med om samma sak? Hur sätter man gränser utan att bli "den elaka" i familjen? Och hur bearbetar man alla dessa känslor av att inte duga som mamma i andras ögon, trots att man vet att man gör sitt bästa?
Tack för att ni orkade läsa allt ? jag behövde verkligen få skriva av mig.