
-
Obs långt inlägg.Jag är världens konstigaste människa med konstigaste mest patetiska liv som ingen annan människa lever idag, joo det existerar faktiskt! Jag är 33 år och ser faktiskt bra ut och tillhör skalan av snygga killar, på dom dejtingsidor som jag har varit på så har tjejer skrivit att jag är snygg och ser bra ut men det har ändå aldrig lett till någon dejt pga att jag inte skriver så intressant eller inte verkar vara intresserad av träff, har också dyslexi, och på andra chattsidor som jag har haft bilder på mig så har många skrivit att jag är snygg, och det har hänt att tjejer har tittat intressant på mig eller att något fåtal har kommit fram på krogen men vänt för att jag inte har vetat hur man pratar eller betet mig underligt, så utseendemässigt eller fysiskt är det inget fel på mig utan psykiskt. Idag har jag en sambo som jag träffade för ett antal år sedan via en dejtingsajt men vi har en relation som mer vänner än ett par pga psykiskt mående. Vi pratar knappt med varandra och rör aldrig vid varandra, har under alla år kysst varandra kanske 5 gånger max, jag gillar inte pussar och kyssar och inte haft sex på ca 7 månader nu och när vi väl har haft så har det varit ungefär 1 gång varannan månad.Vi har skulder som alla pengar går åt till så vi kan aldrig hitta på saker eller göra något mer än att ta en promenad och titta på film nån gång ibland. Vi har inga jobb så vi är hemma hela dagarna, jag är sjukskriven och har svårt att få jobb och sambon är arbetssökande men har också svårt att få jobb och har hittills inte hittat något. Vi bor i lägenhet med dyr hyra 9k för en tvåa på 60 kvm som vi inte trivs i med mycket ljud från grannar även nattetid. Vi har inga vänner och har inte haft på flera år så vi träffar aldrig någon annan än varandra och familjen ibland men inte så ofta. Jag gillar att titta på andra tjejer som jag ser utomhus kan inte hjälpat det är som ett begär att jag måste spana in deras kroppar och genast fantisera om hur jag har sex med dom i olika ställningar och gör olika förspel. Jag vet dumt när jag har tjej men är skadad just nu och kanske av relationen jag har och troligen porr beroende med då jag inte kan låta bli att kolla porr flera gånger om dagen. Lider av ångest och depressioner i perioder och ljudkänslighet och har även fått socialfobi och vet ibland inte hur man beter sig bland folk, tex kan jag bli rädd och få panik när jag möter någon annans människas blick speciellt tjejer och ofrivilligt höjer på ögonbrynen och gör någon grimars med munnen typ drar ihop den snabbt. Jag fantiserar ibland om hur jag träffar tjejer på gatan utomhus någonstans och börjar prata och att det leder till att vi börjar umgås och blir tillsammans, det är något jag även längtar efter ibland att hitta någon annan men det känns som omöjligt idag att jag aldrig kan hitta någon annan fast att visa tjejer skulle tycka att jag är snygg när dom går förbi mig eller möter mig någonstans men jag tror ändå att det inte är helt omöjligt att få en annan tjej om jag skulle må bättre och ta tag i mig själv och ta kontakt så kanske dom blir intresserade. Det känns som att mycket av det här måendet och beteendet beror på att jag inte har någon sysselsättning om dagarna eller några vänner så jag har mycket tid till att tänka och tid till att ha tråkigt. När jag var ca 15 till 22 år så hade jag många vänner och festade mycket och fick även några tjejer så detta har byggts upp sakta och jag verkar inte kunna bryta mig loss och få ett bra liv igen. Jag och tjejen har svårt att bryta med varandra dels ekonomiskt och för att vi egentligen inte vill heller någonstans. Jag har flertal gånger försökt söka hjälp med samtalskontakt, arbetsträning och olika mediciner men inget har någonsin hjälpt tyvärr. Varför blev mitt liv så här? Jag vet inte säkert och kan inte sätta fingret på varför det har blivit så här.Så nu vet ni att det finns någon som lever så här och är jävligt skadad så njut av era liv för det finns dom som har det värre och inte har det ni har
-
Svar på tråden Varför jag lever ens vet jag inte själv
-
Har läst hela och vill inte minnas att jag läste diagnoser någonstans, jag är ingen expert och har själv en npf-diagnos...
Du skulle blivit utredd för att se vilken/vilka diagnoser du har.
Det som är bra med det att det är lättare för dig själv och även för andra att förstå.
Lättare också än om du får ett jobb och det spårar ur att inte begripa varför.
Sen hyran är ju hemsk.
Den dyraste jag haft var i en mellanstor svensk stad, jag betalade ca 8k för 86 kvm.
Ni borde flytta till ett mindre ställe...typ stad med 40-50 tusen invånare, ni kanske kan ha en lägenhet runt samma storlek för några tusen mindre...vi säger 3000 mindre i månaden, nästan 40 tusen per år.
Bara tankar dock! -
Du ställer frågan om varför ditt liv blev så här. Det handlar om dina val. Vilket du borde se nyktert på då det också innebär att du kan förändra din situation genom andra val. Skissa upp en rimlig bild över hur du vill att ditt liv ska se ut och sträva efter det.
Sen vet jag inte varför du nämner att det finns folk som har det vägrenen vad "ni" har. Börjar du tänka om dig själv i såna ordalag så inkapaciterar du dig själv. Du vet ingenting om vilka berg andra bestiger varje dag. -
Nej nu får du ta av dig offerkoftan, du sitter där i din dyra lägenhet och gnäller och tror att alla andra fått sitt gratis här i livet?!Anonym (Behövdefåurmig) skrev 2025-04-16 11:45:19 följande:Så nu vet ni att det finns någon som lever så här och är jävligt skadad så njut av era liv för det finns dom som har det värre och inte har det ni har
Jag har förlorat hela min familj och ett flertal vänner, döden har visat sig i alla skepnader. Alla trauman gav mig komplex ptsd och det har varit många dagar jag inte kunnat stå ens själv så jag vet allt om ångest och att vara på botten. Jag vet hur det är att inte klara att gå ut, jag vet hur det är att behöva hjälp för att ens kunna duscha utan att svimma av ångest.
Men vet du vad jag också vet, inget löser sig av att sitta och tycka synd om sig själv. Jag har kämpat som en galning och idag har jag en högfungerande vardag. Jobbar heltid, tjänar bra, fungerande och kärleksfull relation, många vänner. Men jag fick börja om från början.
Så sluta ta för givet att alla andra har det så enkelt eller inte har kämpat. Gör något åt din jäkla situation istället! -
Jag lovar att dom flesta inte är störda som jag är, det handlar inte bara om hur mycket man kämpar och vad man har, utan också om vilka förutsättningar man har och kan nå och jag kanske inte kan få ett jobb någonsin för att jag inte klarar av att jobba. Kanske inte heller någonsin lyckas få vänner fast jag skulle försöka. Vissa är störda och många är inte det och kan få ett mer normalt liv då.Anonym (Suck) skrev 2025-04-16 15:18:19 följande:Nej nu får du ta av dig offerkoftan, du sitter där i din dyra lägenhet och gnäller och tror att alla andra fått sitt gratis här i livet?!
Jag har förlorat hela min familj och ett flertal vänner, döden har visat sig i alla skepnader. Alla trauman gav mig komplex ptsd och det har varit många dagar jag inte kunnat stå ens själv så jag vet allt om ångest och att vara på botten. Jag vet hur det är att inte klara att gå ut, jag vet hur det är att behöva hjälp för att ens kunna duscha utan att svimma av ångest.
Men vet du vad jag också vet, inget löser sig av att sitta och tycka synd om sig själv. Jag har kämpat som en galning och idag har jag en högfungerande vardag. Jobbar heltid, tjänar bra, fungerande och kärleksfull relation, många vänner. Men jag fick börja om från början.
Så sluta ta för givet att alla andra har det så enkelt eller inte har kämpat. Gör något åt din jäkla situation istället! -
Du låter inte särskilt störd i det du skriver. Låter som helt normal ångestproblematik. Varför skriver du så mycket om att hitta tjejer, då du redan har en tjej? Gör slut om det inte passar.Anonym (Behövdefåurmig) skrev 2025-04-16 15:32:11 följande:Jag lovar att dom flesta inte är störda som jag är, det handlar inte bara om hur mycket man kämpar och vad man har, utan också om vilka förutsättningar man har och kan nå och jag kanske inte kan få ett jobb någonsin för att jag inte klarar av att jobba. Kanske inte heller någonsin lyckas få vänner fast jag skulle försöka. Vissa är störda och många är inte det och kan få ett mer normalt liv då.
-
Inte för att det är någon tävling, men du ska inte tro att du har det sämst, ens i Sverige. Jag har det sämre än dig och är förmodligen konstigare också. Många har det sämnre än mig.
Sluta lev av ren slentrian med någon du inte vill leva med. Då kommer ni båda må bättre.
Ta itu med att gå till vården. Även om man får kämpa sig fram ofta. Det låter som att du bheöve rhjälp med både ångest, självbild och kanske en npf-diagnos.
Det kan vara skönt att gnälla av sig ibland. Det tycker jag med. -
Du verkar framför allt väldigt duktig på att utmåla dig själv till ett offer. Med den inställningen kommer mest troligt inget att ändra sig för dig så då får du väl bara gilla läget.Anonym (Behövdefåurmig) skrev 2025-04-16 15:32:11 följande:Jag lovar att dom flesta inte är störda som jag är, det handlar inte bara om hur mycket man kämpar och vad man har, utan också om vilka förutsättningar man har och kan nå och jag kanske inte kan få ett jobb någonsin för att jag inte klarar av att jobba. Kanske inte heller någonsin lyckas få vänner fast jag skulle försöka. Vissa är störda och många är inte det och kan få ett mer normalt liv då.
-
Ja, varför blev ditt liv så här? Det låter ju som attdu tidigare haft vänner så en viss social förmåga har du. Jag skulle tippa att du har antingen social fobi eller någon mild variant av autism. Det är du inte ensam om. Det finns hjälp men man måste jobba lite själv. Vad är du sjukskriven för? Att byta lägenhet vore väl en bra början för att lösa ekonomin. Har ni varken jobb eller umgänge kan ni ju flytta vart som helst. I en mindre attraktiv småort finns stora lägenheter för 3000 kr.
-
Sök till psykiatrin och be om en utredning, det låter som du har NPF och får en diagnos på papper så kan arbetsförmedlingen hjälpa dig att hitta jobb anpassade för det.Anonym (Behövdefåurmig) skrev 2025-04-16 11:45:19 följande:Varför jag lever ens vet jag inte självObs långt inlägg.Jag är världens konstigaste människa med konstigaste mest patetiska liv som ingen annan människa lever idag, joo det existerar faktiskt! Jag är 33 år och ser faktiskt bra ut och tillhör skalan av snygga killar, på dom dejtingsidor som jag har varit på så har tjejer skrivit att jag är snygg och ser bra ut men det har ändå aldrig lett till någon dejt pga att jag inte skriver så intressant eller inte verkar vara intresserad av träff, har också dyslexi, och på andra chattsidor som jag har haft bilder på mig så har många skrivit att jag är snygg, och det har hänt att tjejer har tittat intressant på mig eller att något fåtal har kommit fram på krogen men vänt för att jag inte har vetat hur man pratar eller betet mig underligt, så utseendemässigt eller fysiskt är det inget fel på mig utan psykiskt. Idag har jag en sambo som jag träffade för ett antal år sedan via en dejtingsajt men vi har en relation som mer vänner än ett par pga psykiskt mående. Vi pratar knappt med varandra och rör aldrig vid varandra, har under alla år kysst varandra kanske 5 gånger max, jag gillar inte pussar och kyssar och inte haft sex på ca 7 månader nu och när vi väl har haft så har det varit ungefär 1 gång varannan månad.Vi har skulder som alla pengar går åt till så vi kan aldrig hitta på saker eller göra något mer än att ta en promenad och titta på film nån gång ibland. Vi har inga jobb så vi är hemma hela dagarna, jag är sjukskriven och har svårt att få jobb och sambon är arbetssökande men har också svårt att få jobb och har hittills inte hittat något. Vi bor i lägenhet med dyr hyra 9k för en tvåa på 60 kvm som vi inte trivs i med mycket ljud från grannar även nattetid. Vi har inga vänner och har inte haft på flera år så vi träffar aldrig någon annan än varandra och familjen ibland men inte så ofta. Jag gillar att titta på andra tjejer som jag ser utomhus kan inte hjälpat det är som ett begär att jag måste spana in deras kroppar och genast fantisera om hur jag har sex med dom i olika ställningar och gör olika förspel. Jag vet dumt när jag har tjej men är skadad just nu och kanske av relationen jag har och troligen porr beroende med då jag inte kan låta bli att kolla porr flera gånger om dagen. Lider av ångest och depressioner i perioder och ljudkänslighet och har även fått socialfobi och vet ibland inte hur man beter sig bland folk, tex kan jag bli rädd och få panik när jag möter någon annans människas blick speciellt tjejer och ofrivilligt höjer på ögonbrynen och gör någon grimars med munnen typ drar ihop den snabbt. Jag fantiserar ibland om hur jag träffar tjejer på gatan utomhus någonstans och börjar prata och att det leder till att vi börjar umgås och blir tillsammans, det är något jag även längtar efter ibland att hitta någon annan men det känns som omöjligt idag att jag aldrig kan hitta någon annan fast att visa tjejer skulle tycka att jag är snygg när dom går förbi mig eller möter mig någonstans men jag tror ändå att det inte är helt omöjligt att få en annan tjej om jag skulle må bättre och ta tag i mig själv och ta kontakt så kanske dom blir intresserade. Det känns som att mycket av det här måendet och beteendet beror på att jag inte har någon sysselsättning om dagarna eller några vänner så jag har mycket tid till att tänka och tid till att ha tråkigt. När jag var ca 15 till 22 år så hade jag många vänner och festade mycket och fick även några tjejer så detta har byggts upp sakta och jag verkar inte kunna bryta mig loss och få ett bra liv igen. Jag och tjejen har svårt att bryta med varandra dels ekonomiskt och för att vi egentligen inte vill heller någonstans. Jag har flertal gånger försökt söka hjälp med samtalskontakt, arbetsträning och olika mediciner men inget har någonsin hjälpt tyvärr. Varför blev mitt liv så här? Jag vet inte säkert och kan inte sätta fingret på varför det har blivit så här.Så nu vet ni att det finns någon som lever så här och är jävligt skadad så njut av era liv för det finns dom som har det värre och inte har det ni har
Gör slut med tjejen, ni är ändå inte ihop egentligen. Gör dig av med lägenheten och hitta något annat. Börja plugga på folkhögskola eller ta ett jobb i norrland. Gör något av livet. Om du inte har "någonting" som håller dig kvar är du fri att göra vadsomhelst.
Jag tänker inte berätta om mitt liv men tro mig, du har det inte särskilt illa, det finns de som har det värre.