Hamnat i klimakteriet. Orkar knappt umgås med någon.

Det här låter med som någon typ av depression än klimakteriebesvär. Du kan ju alltid börja med att gå till vc och kolla dina värden. Kan också vara bra att se över saker som sömn, kost, fysisk aktivitet. Om allt det är bra kanske du ska tala med en psykolog?

Jag har upplevt precis detsamma, och är i din ålder, ett par år äldre, så jag tror också att det är klimakteriet. Det är inte så konstigt att man mår annorlunda när det händer så mycket med hormonerna under den perioden. kan ju närmast liknas vid puberteten, fast lite omvänt. Och hormonerna är ju en stor del av hur man mår annars, så vore konstigt om de inte påverkar även vid klimakteriet.

För min egen del så har jag haft en period som du beskriver, med lågt humör, låg lust att göra nåt alls, svårt att sova, trött hela dagarna. Även upplevt att min kropp har ändrats på sätt som varit svåra att acceptera. Inte bara vikten, utan även att jag börjat se gammal och sliten ut i ansiktet, håret fick sämre kvalitet, ögonbrynen blev tunna, hängiga kinder...

Och i mitt fall så sammanföll detta med att ett av mina barn blev sjuk, så det var lite svårt att veta vad som var mest slitsamt. Plus allmänt jobbigt att vara tonårsmamma... :)

I alla fall så har det nu gått några år och jag börjar känna mig mer som vanligt igen. Jag har även medvetet jobbat emot de här känslorna, tagit mig ut trots att jag inte har nån lust, tränar, jobbat med sömnen. Tar även lite tillskott för klimakteriebesvär, men vet inte om de fungerar. Kanske är det också så att klimakteriet är värst när man är mitt uppe i det, och att jag nu är mer eller mindre igenom?

Så jag skulle säga att ja, det är nog klimakteriet som gör att du känner dig såhär. Och att det kan gå över och bli bättre. Precis som tonåren :) Men att det kanske behövs att du gör något för dig själv för att m bättre, sömnen, vitaminer, träning, tvinga dig ut på saker...

Min erfarenhet av svackor i livet (jag har haft rejäla!) är att man måste ge sig fan på att bara fortsätta. Var snäll mot dig själv när det är motigt, men inte genom att lägga dig på soffan utan genom att låta saker ta lite längre tid och sen tycka att du var jätteduktig som tex gick och handlade.

Träning är en sak som har vetenskapligt bevisad effekt på klimakteriebesvär. Om hårdare träning känns jobbig så ta en promenad varje dag. En liten trappmaskin eller liknande framför tv:n är också ett sätt. 

Prata också med läkare om eventuell medicinering. Vissa orter har särskilda klimakteriemottagningar.

Jag har som du beskriver och kommer troligen få gå på antidepressiva livet ut.

För mig blev precis allting grått och trist. Jag led av depression då och då innan klimakteriet, men efter så har jag aldrig känt någon glädje eller lust för något. Jag önskar man kunde få tillbaka mensen ärligt talat, och ändå hade jag sett fram emot att bli av med den. 

Jag har även fått den ena skiten efter den andra när jag hamnade i klimakteriet. Vilket inte gör saker bättre förstås. Rectocele och ledgångsreumatism. 

Här finns en bra beskrivning om varför man hamnar lättare hamnar i depression i klimakteriet. Det är alltså inte en depression i sig, utan hormonerna som påverkar och skapar en depression ( vilket tyvärr är vanligt) 

https://www.apoteket.se/tema/klimakteriet/klimakteriesymtom/psykiska-besvar/

Enda som kan hjälpa lite är träning. Om man orkar ta sig för det när man får ännu mer brist på motivation. Men det hjälper åtminstone litegrann som antidepressiva.

Nej, det låter verkligen som klimakteriebesvär. För många är det lite som att släcka en lampa. För mig blev det precis så vid 47 års ålder.

Låter precis som jag mår och jag är inte i klimakteriet. Har det alltid så här på våren. Trött och hängig, ingen lust till något eller ork att hitta på nåt. Är också singel med dejting känns långt borta för mig nu. Kanske är vårtrötthet/depp för dig med?

Är i förklimakteriet, har fortfarande mens men började märka av en förändring runt 48 år, är 52 nu. Det smög sig på en sänkning av mitt stämningsläge som inte har några yttre skäl, det borde vara tvärtom sett till mitt liv. Tränar mkt och äter bra, började sköta sömnen vilket förbättrade det men inte tillräckligt. Började få migrän igen vilket hade hållit sig borta i många år, så gick till en bra gynekolog och startade hrt, östrogen+gestagen. Det gjorde att huvudvärken försvann och förbättrade stämningsläget men det är inte som förut, då var jag rätt obrydd om svårigheter och höll mig positiv.

Det viktigaste för mig är att sköta sömn, kost, träning och att undvika alkohol nästan helt. Är mer känslig för stress så ser till att inte ta på mig för mkt och att lägga in tid för återhämtning. Jag lägger med mer tid på nära vänner och ser till att säga nej till saker jag faktiskt inte har lust med när det går. Dom där nära relationerna är det som får mig att må bäst + träning.

Jag hoppas att jag kommer att återgå till hur jag var efter att den här hormonkarusellen är klar men det vet man ju inte.

Problemet är att det är svårt att veta vad som är vad. Många upplever t.ex. att det är jobbigt att komma upp i övre medelåldern och att förlora sin fruktsamhet. Det kan leda till depression som misstas för klimakteriebesvär. Just därför är det viktigt att söka hjälp och inte.fastna i en självdiagnos som kanske inte stämmer.

Problemet är att du skrev att det inte låter som klimakteriet, fastän det faktiskt är ett mycket vanligt klimakteriesymtom. Att mensen i princip slutat säger ju också att det är just klimakteriet.

Vi vet inte om det är ett klimakteriesymptom eller om det är en vanlig depression. Man kan ju faktiskt drabbas av depression även om man är i klimakteriet och man kan drabbas av allsköns klimakteriesymptom som kan innefatta depression. Hur  ska vi kunna veta vad det beror på när vi inte ens känner TS?

Oavsett vilket borde TS söka vård för sina problem så får vården reda ut vad som är vad. Det är ju helt omöjligt att sitta bakom en skärm och diagnosticera en främling med bara några korta inlägg som underlag.

Hoppas du kan få den hjälp du behöver TS!