Jag har länge undrat varför vi människor lever egentligen? Vi går i skolan en massa år. Sedan blir vi vuxna och jobbar och kommer hem till sina tomma lägenhet och man slappar lite tills man går och lägger sig och sedan börjar allt om dagen efter igen. Vad är det för liv vi/jag har?
Allt känns så meningslöst och kallt. Kaos i världen, kaos i Sverige. Varför finns vi människor egentligen?
Livet blir vad man gör det till. Man får hitta sina ljusglimtar.
Och då ska man vara glad att man ändå är född till just människa och inte till nån annan art. Eller det kanske är det som är problemet?vi lever inte naturligt längre, vi har tappat kontakten med vårt ursprung. Allt är falsk och fejk och allt handlar om pengar.
Meningen med livet är att man ska vara lycklig. Jag är helt övertygad om detta. Är man inte det så gör man förändringar som leder till det.
Att gå i skolan är ett privilegium som vi glömmer att vi har. För många människor är det en ouppnålig dröm. Går man i skolan så kan man skaffa sig det yrke som man verkligen vill ha, och då är jobbet något som ger en stimulans och mening, och förhoppningsvis pengar nog att göra roliga saker på ens fritid. Lägenheten behöver inte vara tom även om man råkar vara singel för tillfället, utan man kan fylla det med vänner, husdjur, god mat, vackra saker, musik, hobbies och en plats att vila för sig själv. Familj är inte säkert att man får, men man kan sträva efter det och får man inte det sp får man hitta lycka i annat.
Mening vet jag inte om det finns, men det finns ju MASSOR med underbart med livet: musik, möjligheten att lära sig saker, upptäcka platser och människor, underbara djur, kreativitet, mat, möjligheten att hjälpa andra, böcker, filmer, kärlek...
Man lever eftersom man har blivit född. Det finns ingen mening med det egentligen. Men när man väl är levande tycker jag att man har trevligast om man gör bästa möjliga av det. Provar på olika saker, njuta av sånt man gillar, lära sig sånt man är intresserad av. Vi har begränsad tid, så man får passa på medans det går.
I perioder kan det så klart vara skit. Då jobbar man på med förändringar för att det ska bli bättre igen. Just skolgången blir oss serverad, men i övrigt för man jobba på själv för att få det man vill ha. Positiva förändringar händer extremt sällan av sig självt.
Kärlek, lycka och att man trivs med tillvaron.
Har man inget av ovan eller inte alla tre så tycker jag att man skall försöka att sikta på att göra sitt liv trevligare och lättare vilket många gånger såklart är svårt...varför ge upp på sig själv?
Till viss del blir det vad man gör det till. Om man har det trist får man försöka hitta något som är intressant att göra och som engagerar en.