Vad gör jag för fel med bebisen??

Jag tror att du ska släppa allt du läst och hört. Det är det som gör att man skapar sig en bild av hur det ska eller bör vara och sen när det inte är så, så blir man frustrerad bara av det.

Det är mer normalt att barnet vill vara nära än att det går att lägga ifrån sig en 8v bebis att sova själv, anser jag. 

Det jag menar är att SÅKLART är man frustrerad när man har en liten klisterlapp som skriker när man tappar närkontakt. Ett av mina barn var precis så. Skulle vara nära nära, gick inte ens att gå på toaletten själv liksom.
Det är en frustration i sig att vara så låst.
Men har man då OCKSÅ ovanpå det fått för sig genom content i diverse kanaler eller vad man nu får sin input ifrån att en bebis sover 16h per dygn, att det är fullt normalt att kunna lägga bebisen i vagnen och strosa på stan och äta vinlunch "ifred" eller vad folk nu gör.. då blir det som ett extra lager.

Jag är så glad att inte instagram och knappt facebook fanns när jag fick mitt första barn. Man gjorde som man gjorde, fick tips av mamma, mormor och andra i mammagruppen när man sågs eller pratades vid. Men det var inte det här konstanta matandet av bilder som ju förstås både är specifikt utvalda och ibland redigerade.....

Du gör inget fel. Du är den absolut bästa mamman för ditt barn. Men du behöver stöd med allt annat nu som du upplever att du inte hinner med. Finns det en pappa/partner? 
Få hen att förstå att nu har ni råkat få en liten bebis som är sjukt törstig på närhet och det finns inte en chans att du kan få gjort x och y på dagtid. 

Sen finns förstås tips som sele eller sjal för att ändå kunna ta sig runt. Försöka lägga ner barnet med en snutte eller något nära hen som doftar som dig, typ en t-shirt. Och förbereda sig med vattenflaska, bok, tidning, hörlurar, laddare, något ätbart eller vad man nu behöver för att lugnt kunna lägga sig i soffhörnet med bebisen på bröstet några timmar. När man vet att man kommer att bli fast där <3

När bebisen är 2 månader så hinner man inte med allt annat som vanligt, utan man får prioritera. Ta hand om bebisen, sova, äta. 

Därför är det ju en fördel att vara två, en som tar bebisen och en som fixar hushållet. 

Bärsjäl kan hjälpa, vissa barn tycker det är nice i bärsjal, och då kan man ju iaf hinna fixa lite. 

 

Jo visst har jag en partner. Men han jobbar ju, sen är han gullig och tar all matlagning och inköp (hade inte gått om jag skulle göra det). När det är klart vill han varva ner vid datorn eller går ut och bygger på något i garaget. Men tror att han också har en uppfattning från andra håll hur det är att vara hemma. Han "ser" nog inte hur mycket annat som görs på dagarna heller. Att det alltid finns rena kläder och är snyggt hemma och soporna är sorterade och hunden trött. Och det är ju bara tack vare bärsjalen (hade dött annars!), men att kånka runt på 6 kg på bröstet större delen av dagarna börjar bli väldigt slitsamt. 

Alltså gör minsta möjliga dagtid när du är själv. Varför måste hemmet vara tipp-topp-rent när du har en liten bebis? 
Hjälps åt istället och sänk tillfälligt kraven på dig själv.  Rasta hund förstår jag att du måste men resten är just nu inte viktigt och till viss del inte möjligt heller.

Bebis kommer bli lugnare med tiden och då kan du göra det där igen som du avstått. 

Hitta strategier tillsammans med din partner vad gäller städa, tvätta och laga mat.  Finns det en farmor/mormor så be om hjälp med olika saker som typ fyll frysen med matlådor eller städning en gång i månaden eller vad som är mest akut.  

När partnern kommer hem tar han bebisen och du kan duscha osv.
Sen lagar du maten o partnern tar hand om bebisen.
Städar gör ni i den mån ni orkar 

Hade du själv känt att du gjorde din beskärda del av hushållssysslorna ifall du jobbade heltid, handlade och lagade mat medan din partner var bunden till ert barn 24/7 och samtidigt tvättade, städade, sorterade sopor,  motionerade hunden m.m?

Det är normalt att båda föräldrarna får en rejält ökad arbetsbelastning när man skaffat barn. Det är inte rättvist att en tar ansvaret för i stort sett allt.

Hade också ett plåster till bebis. När han somnat på mig fungerade det ibland att lägga ner honom på en varm fleecefilt och han fortsatte sova. Om jag lade honom på ett lakan vaknade han efter ett par minuter och skrek. 

 

Jag förstår det. Jag har fått stora barn och det har varit tungt. 
Men för mig är det inte självklart att han ska få varva ner eller bygga i garaget. Får du någon sådan egentid att bara komma ut och andas genom att gå en promenad i skogen en kvart eller stänga in dig och göra något som bara du vill i en timme?

Man måste vara bjussig under småbarnstiden absolut. Det är klart att det kan vara jobbigt att först jobba 8h och sen fixa hemma. Men den tid som blir över måste man ändå dela på, på något vis.
Jag minns själv känslan innan vi förstått hur vi skulle kommunicera och lösa den här frågan med första barnet. När jag varit hemma hela dagen med "klisterlappen", precis fått in en lasagne i ugnen och kunnat duscha med barnet halvnöjt i babysittern. Fortfarande otroligt stressad över att inte ha vetat om jag ens skulle få till någon middag och stressad över allt som ändå inte blivit gjort. Sen kommer partnern hem, tar bebisen några minuter så att jag får duka. Lagom tills vi tänkt äta behövs det ammas. Okej, ingen mat. Blir fast i soffan 45 min. Partner äter, sätter i in i diskmaskin och går och tränar 1h. Jag kommer ingenstans. Vid halv nio värmer jag min lasagne.  Får otroligt jobbiga känslor av att vara fast OCH veta att snart är det kväll, natten kan gå hur som helst och imorgon väntar en ny dag som förmodligen blir likadan. Han drar och här sitter jag. 

Att få partner att förstå att fem dagar träning i veckan inte kommer hålla utan att man får vara nöjd med tre. Att bjuda över kompisar hem till en så att man får snacka om annat en liten stund och folk som gillar småbarn kan få bära bebisen. Och att uttrycka sina behov tydligt, att du behöver jag få gå iväg och duscha, ikväll vill inte jag att du drar utan vi behöver handla/dammsuga/tvätta osv. Rak kommunikation, inte anta saker eller läsa mellan raderna.

På vilket sätt är han gullig som gör mat? Han låter som en ganska frånvarande pappa.
Självklart kan han inte i nuläget tillbringa långa stunder i garaget eller vid datorn. Sånt görs när hushållsarbetet är klart, barnet sover och du fått avlastning.
För nej, det är inte rimligt att hushållsarbetet klaras av dagtid samtidigt som närhetskrävande bebis ska tas hand om. 

Vad föredrar du? Är det bäst om han lagar mat osv, eller att du gör det och han tar bebisen under tiden? Tänker både utifrån hans umgänge/anknytning men också att du får en stund där du i alla fall inte behöver ha bebisen på dig.

Vad har du för bärsele? Du borde inte behöva få ont av en sån liten i en bra och välinställd sele. 

Sälla, det är några månader av dit liv, snart är det över och de vill inte ha närhet längre utan är ute å ränner på stan. Ta det lugnt.

Du gör inget fel alls. Nyfödda bebisar är sådär! Det första halvåret i alla fall får man bara sätta sig i soffan och amma 24/7. Så var det för mig och många andra. Det är bara att glömma att gå på stan, fika, träna mm. Släpp det ett tag och tänk inte ens på det. 

Många bebisar trivs bäst på mamma eller tätt intill. De vet ju ännu inte att de är en egen person, så gissa paniken när de inte vet var mamma är. Det är dödsskräck helt enkelt. 

Var noga med att din man ska vara föräldraledig senare. Det är enda sättet att få balans i familjen.