Behöver råd/stöd/pepp!

Hej, första tråden för mig här så var snälla tack.
Ska försöka hålla det kort, jag har varit tillsammans med min sambo i ca 10 år nu. 

Bakgrund: Förhållandet började himlastormande, allt kändes underbart och det kändes bara helt rätt, tills hans dåliga sidor började komma fram.. 

Jag har fått varit med om mycket, bla otrohet tidigt i förhållandet, otaliga lögner, små som stora, blivit kallad en himla massa fula ord, han har låst mig ute, puttat in mig i dörrkarmen, tryckt ner mig i sängen med stryptag, varit våldsam helt enkelt osv. Hans ursäkter var alltid att han mådde ju så dåligt och skyllde på psykisk ohälsa. Det var verkligen en berg och dalbana. När det var bra var det riktigt jäkla bra och när det var dåligt var det riktigt jäkla dåligt. Det var nånstans här jag var ?hjärntvättad? såg bara det bra och lyssnade på honom.

Det var lugnt ett väldigt bra tag efter detta, skulle säga flera år, och det kändes bättre än aldrig förr. 

Nutid: Vi är sambo med två barn. Det har varit upp och ner medans barnen va riktigt små som det brukar vara, men han har alltid varit den som anklagat mig för otrohet, kollat min telefon i smyg. Har jag velat prata om något som stör mig så blir det bråk och han blir defensiv. ?jag förstör hela hans helg? tex, eller så blir jag straffad genom att han kör tysta leken flera dagar. Oftast är det jag som fått kommit till honom och lappat ihop allt. Vi pratat aldrig igenom det som varit utan det sopas under mattan och så kör vi på.

Nu har allt detta bubblat upp till ytan för mig, saker jag tryckt bort i flera år. Jag känner ingen tillit, känner mig inte trygg, har ångest. Älskar jag ens honom? Varje sak han säger funderar jag på om det är en ytterligare lögn. När kommer nästa utbrott? Jag har blivit avtrubbad. Och när jag inte reagerat som han är van vid dvs springer efter och vill bara få det bra igen så har jag blivit hjärntvättad av någon? Har försökt lämna honom ex antal ggr under dessa år men han vet precis vad han ska göra och säga så att jag ska stanna. Känns jobbigt att behöva vara utan barnen varannan vecka osv.
Varför är det så svårt att bara lämna?
Någon som varit i liknande sits?
Hjälp..