Jag har en familj och en härlig make. Jag har egentligen inget att gnälla på. Dock känner jag att de nära vännerna som alla verkar ha är frånvarande för min del. Jag har absolut bekanta och familj som vi träffar regelbundet. Men jag saknar som något mer .
Hur ser det ur för er andra ? Har alla kompisar från förr som alla träffar regelbundet? Eller att ni ser er respektive som er bästa vän.
Jag känner att det är svårt att hitta genuina nära vänner såhär mitt i livet.
Jag är 50+ och har några barndomsvänner kvar men umgås mest med nyare vänner. Nu lever jag själv men även när jag hade en partner har vänner varit väldigt viktiga.
Vänner är nog viktigt oavsett livssituation för övrigt.
Själv tappade jag bort några nära vänner för några år sedan och trots relativt stor familj och många bekanta så kände jag att det saknades något.
Fritidsaktiviteter och hobbies är dock bra sätt att hitta nya vänner har jag märkt.
Det är blandat.
En grundskolevän träffade jag för tre år sedan efter ett hopp på 40 år. Vi talade om allt i livet i hela fem timmar fast vi bara hade bokat en fika. Jag var helt övertygad om att hon skulle vilja ses igen, men det blev bara en facebookkontakt och hon är sällan där. Och vi bor 100 mil från varann.
Min andra grundskolevän jobbar ute i världen och då ses vi ute i Europa, men det blir vart tredje år ca och lite kommunikation i app emellan. Något telefonsamtal i halvåret.
Gymnasievänner har jag bara på facebook, de är spridda över landet.
Studentgänget träffar vi fortfarande, men där är en vän som jag länge såg som min bästa vän. Hon drog sig dock tillbaka och jag var väldigt besviken på henne i flera år efter det, så det känns ännu lite bittert när man ska fortsätta fira saker ihop med gemensamma vänner. En annan vän tog hennes plats och vi hörs flera gånger i veckan och brukar göra saker ihop som gå på utställningar, heldagsshopping, eller planera middag för oss och ett par damer till.
Jag har hittat 4 kvinnor via jobbet (efter 35) som jag gärna ville ha kontakt med och vi har bjudit in och ibland bjudits in, samt att jag träffar en av dem för långpromenader ibland. Men alla har mycket att göra, jag känner ofta att jag försöker mest och det känns som att vi inte riktigt får plats till varandra i vänkretsen. Det behöver inte vara något fel på folk för det, det bara tar slut på stolar till vissa fester, tror jag.
Senaste året har vi bjudit hem två nya par på försök (det ena var en återbjudning efter deras housewarming-party) men ingen fortsättning har hörts av.
Kanske, när fler barn har flyttat ut, att man kan lägga till fler runt bordet. Just nu är det fortfarande trångt och vi är smickrade men förvånade att våra barn i ålder 18-22 hellre firar midsommar och nyår med oss päron än drar igång något med sina jämnåriga. Men någon gång tröttnar de väl? 