Någon som lämnat pga partners hälsa?

Alltså...en partners brist på självinsikt och bristande hälsa är något som påverkar hela ens förhållande på många plan så självklart är det fullt rimligt att förhållandet kraschar och man måste lämna. 

Visst ska man stötta varandra i både med och motgång, det gäller även det fysiska och psykiska måendet.
Men personligen så tycker jag att det ligger ett stort personligt ansvar och att man både för sin egen del och för sin partner gör det man kan!!! Och det gäller även att man kontaktar tex sjukvård om man inte kan hantera problematiken själv...

Är själv snart en pensionär med en autonom sjukdom (RA) (35år), visst håller man sig för skratt under skoven, men jag har aldrig gett upp, tränar mycket i perioder ibland mkt mindre när kroppen inte vill vara med, tar tag i problemen, söker hjälp överallt bara för att kunna leva så bra som möjligt och det tycker jag är allas ansvar..... Man gör så gott man kan, men att göra som strutsen hmmm hur länge ska det få fortgå - vart går gränsen??
Inte lätt, men personligen har jag förståelse!

Nej, jag har inte lämnat någon pga deras hälsa. Tvärt om höll jag på att säga. 

Men jag tänker att det inte är pga hälsan du vill lämna, utan på grund av att din partner struntar i sin hälsa och inte vill ta ansvar för den eller sig.

Det kan låta som att det är samma sak, men för mig är det inte det. Det är en sak att försöka och försöka och misslyckas/vården misslyckas, och något helt annat att bara strunta i allt.

Om en partner gjort ett aktivt och bestående val att vara självdestruktiv så hade jag inte stannat hos honom. En sådan livsstil är nämligen lika destruktiv för relationen i sig och jag inte vill vara med någon som förstör för både sig själv och för andra. 

Inte pga hans hälsa utan pga hans brist på självinsikt och aktiv vilja att bli bättre. Han pratade nästan dagligen om hur gärna han ville gå ner i vikt och han lyfte tungt på gymmet men bemödade sig aldrig att t ex ta en promenad utan det var bil även om det så bara var trehundra meter. Det var ständig skräpmat i ofantliga mängder och läsk eller öl istället för vatten, energidryck istället för vattenflaska på gymmet, och "ut och festa" (aka sitta på en krog och dricka omkring tio öl till tre på natten) minst två kvällar i veckan. Det var påfrestande för hans ekonomi men han hade ändå alltid på något sätt pengar över till tatueringar, konserter, lp-skivor, alkohol och skräpmat. Och det är inget fel på att tatuera sig eller vilja gå på konsert eller samla på skivor, tvärtom, men det blir knas när man ständigt klagar på sin ekonomi och ändå spenderar pengar på allt möjligt.

Jag mådde dåligt av hans porrmissbruk och han lovade gång på gång att sluta men det blev aldrig av. Han skulle även sluta röka och sluta dricka men inte heller det blev det något av.

Jag lämnade honom efter att han varit otrogen och insåg hur mycket bättre jag mådde när jag inte behövde vara hans personliga terapeut/sjuksköterska/modersfigur längre.

Jag har inte lämnat pga hans sjukdom eller hälsa, utan pga hans beteende. Jag har precis lämnat min man efter 35 år. Han har dystymi, konstanta depressioner med tillkommande svåra depressioner.
De senaste 15 åren har han varit konstant otrogen, chattar med mängder av olika kvinnor, är med på Viktoria Milan etc etc. Han har baktalat mig till våra barn, vår familj och släkt. Och han ljuger konstant. Dessutom självmedicinerar han med alkohol. Därför lämnade jag.