Hur vet man om man är normalbegåvad eller svagbegåvad?

Det finns förmodligen enklare sätt men man kan bli testad genom psykiatrin. Jag var misstänkt svagbegåvad (för att jag betedde mig svagbegåvat) men jag är normalbegåvad/strax över normalbegåvad i IQ. Verbalt/ordförråd tydligt över medel. Jag pratar annorlunda än jag skriver så det var misstänkt nedsättning även där.

Ja, det kan vara svårt ibland. Jag känner mig ibland svagbegåvad för att jag inte fattar vad alla andra tycks fatta. (Åas sidan tycker jag ibland att andra är otroligt tröga som inte fattar något.)

Men nu fick jag faktiskt höra en gång av en psykolog att jag var intelligent så jag väljer att tro  på det. "But intelligence isn't everything". Man kan få ett bra liv utan hög IQ. Och man kan ha många svårigheter trots att man har hög IQ. Man kan också vara väldigt ojämn, jättebra på vissa saker, jättedålig på annat.

Vad är det för "andra grejer" som du oroar dig för?

Jag är väldigt ojämn i min intelligens. Jag är bra på typ en eller två saker, sen är jag urkass på andra saker. Ibland känner jag mig smart och ibland känner jag mig rent av pantad, men jag tror inte man ska hänga upp sig så mycket på det. 

Om du fått A i några ämnen och klarat skolan så tror jag inte att du är svagbegåvad. Men det finns ju andra svårigheter som kan göra att man inte känner sig fungerande i livet. Allmänt psykiskt mående, brister i näring, andra diagnoser.

Om du känner att något är fel med dig och att du skulle behöva mer stöd så kanske du ska försöka få till en utredning och kontroll av blodvärden och liknande. 

Min barndomsvän är mycket intelligent. Har studerat på universitet. Men i själva vardagen och socialt har han svårigheter och har varit arbetslös i flera perioder. 

Jag har också varit arbetslös men jag arbetar inom industri/tillverkning så det är ju inte så konstigt med arbetslöshet då.

Min väns höga IQ har inte inneburit att han fick ett bra liv.  

Jag tycker att jag har lyckats bättre. 

Jag bor bättre har ett rikare liv med resor nöjen och vänner.  

Jag har svårt att tro att en svagbegåvad person skulle klara skolan så bra som du gjort.

Min syster är svagbegåvad och hade problem med skolan hela sitt liv, både med skolämnena och det sociala samspelet. Hon hade godkänt i de flesta ämnen upp till högstadiet men därefter gick det utför. Hon klarade inte gymnasiet och fick tyvärr sin diagnos som vuxen, då var det ju för sent med insatser i skolan. Nu i trettioårsåldern är hon i behov av hjälp i nästan allt som krävs av en vuxen människa; ekonomi, sköta hushållet, komma ihåg tider osv. Sen finns det ju de med IF som klarar mycket av detta galant, och det finns de utan IF som har annan funktionsnedsättning som behöver mycket stöd i vardagen.

Betyg är såklart en indikation på begåvning men inte på något sätt avgörande. Jag har haft klasskompisar som fått oförtjänt höga betyg och de som fått alldeles för låga betyg bara för att lärarna kuggar hellre än godkänner. Sen kan det ju spela in om man hade en bra lärare, hur man mådde när man tog kursen och gjorde proven, om man lämnade in uppgifter i tid osv... Bara för att man fick "sämre" betyg som tonåring betyder inte det att man är dålig. I såna fall skulle jag vara dålig i idrott eftersom jag hade IG-varning på gymnasiet, men idag pluggar jag fysiologi och instruerar på gym så det spelar inte så stor roll känner jag 😉

Bra sett att se det, vi är alla människor och av lika värde...dock tror jag du har fler än två saker Freddie...

1. dra ner förhuden.
2. dra upp förhuden.
3. ???

😁👍

Ja, det är vi ju.

Haha, är det så enkelt? :-P.

Alla som är inne på Familjeliv är väl i stort sett svagbegåvade så tyvärr är nog risken stor även för dig bara genom att du skriver här 

Vad är det för fel på dig?
Man skriver inte på detta sättet.