Min bonusdotter tycker inte om mig

Jag har inte den erfarenheten som du har med tanke på situationen. Däremot har jag erfarenhet från dotterns pov. 
Tyvärr kan det hänga i alldeles förlänge. 
För mig gjorde det de, tills jag blev vuxen nog och insåg att "kärringen" var ju inte så dålig ändå. Om hennes ord hade kommit från min egna mamma hade det varit helt rimligt för mig. "Städa undan det", "Hjälpt till med detta" osv osv... Men för att det kom från henne, hon som tog min mammas plats så tolkade jag det bara som hat mot mig. Nu i efterhand som jag nämnde innan så var mina tankar helt orimliga. 
Svårt att förklara på text, men när man är i tonåren så är det känslorna som styr. 
Du ska inte ta åt dig. 
Det är jättetråkigt att det är så här, men tyvärr är det nog bara att vänta ut det tills hon inser att hennes egna beteende var fel. 
Jag och min bonusmamma har inget ont mellan oss idag, och jag har erkänt mina misstag för henne vilket hon tacksamt lyssnade på då hon inte visste vad hon gjorde fel. 

Försök tänka på det på detta viset så kanske det blir lite lättare. 

Du ska ge det tid men inte ge efter eller ta på dig skuld. Dottern beter sig som en omogen barnunge, inte som nästan-vuxen, och förhoppningsvis mognar hon till. Men viktigast av allt är att din man står upp för dig och tar strid med dottern om det inte går att tala med henne. Du är en del av familjen då ni varit ihop så länge och du har en självklar plats vid familjesammankomster. Om dottern försöker vända pojkarna mot dig måste din man tala klarspråk. Om hon vill splittra familjen är det hennes sak och hon ska vara den som väljer att hamna utanför. 

Hon är kanske lite för gammal för att bete sig som hon gör, tycker jag. Är hon alltså 23 år gammal nu? Bara så att jag förstår dig rätt. 

Bra att du överlåter till din man att tala med henne för att inte skruva upp stämningen ytterligare.

Det bästa vore väl om hon hade ett eget hem att vara i så att hon inte såg sin pappas hem som sitt eget. Det blir ju lite överdrivet när man är så pass vuxen. Hon måste sluta komma hem och bo hos er, helt enkelt. Det är det enda rätta i hennes ålder. Hade allt funkat så visst, men nu gör det ju inte det. Då är det hon som är the odd man out. 

Det är synd att det blivit som det har blivit, men jag skulle nog välja att umgås så lite som möjligt med henne för att undvika bråk.
 

Tack för dina tankar ur en dotters perspektiv 🙏 Jag tog upp just detta under samtalet igår att jag kan delvis ha förståelse för hennes sätt (trots att hon nu är 23) för hon är fortfarande ung och oerfaren av livet men att på sikt när hon blivit äldre och fått egna erfarenheter av livet så kanske hon ser tillbaka och kan se att hennes agerande nu var rätt orimligt och orättvist. Hon var nog inte så sugen att lyssna på det igår men med tiden kanske hon minns att jag nämnt det iaf.

Min man vill helst att vi löser detta själva och kommer överens om något som fungerar för oss båda. Jag påpekade då att det kan bli omöjligt att få till eftersom jag är ett icke-problem för henne och hon lyssnar bara till sin far. När konflikten igår drog igång (sminkpåpekandet) så var han och jag på väg ut en sväng. När vi kom tillbaka blev det uppenbart att vi behövde prata om det då hon var beredd att fly och aldrig mer komma tillbaka, varpå han illa tvunget fick bli inblandad i detta. Vilket var bra tycker jag. Han förstår inte riktigt att han liksom är den som behöver sätta reglerna, för oss båda. Tack och lov förstår han och uttrycker att jag också har en saying eftersom det är han och jag som bor där. Jag tror också att min man kommer att stå upp för ett ?vi? när det kommer till familjesammankomsterna.
Behöver jag säga att dottern får medhåll av sin mor..?

Helt rätt, hon är nu 23. Hon vill nog helst av allt ha något eget vilket hon har i annan stad men när hon i perioder har plugg i vår stad så bor hon hos oss. Hon uttryckte klart och tydligt att hon inte vill bo hos oss men har inget val. 

Jag vill att det ska fungera smidigt så hon och min man får möjlighet att vara tillsammans eftersom de har en speciell relation. Det har nog alltid varit dom två mot de andra i kärnfamiljen (samma humor, tänker lika osv).

Precis som du skriver så väljer jag ibland att gå undan då jag annars oroar mig för att det ska komma syrliga kommentarer vilket bara skapar negativitet. Ibland vill jag ge dem två egentid och möjligheten att inte känna att jag tränger mig på, men det blir tydligen också fel. Kommer jag ut och sätter mig hos dem när de pratar, för att citera henne igår, så kommer jag bara för att kräva min mans uppmärksamhet. 

Det var så mkt orimligt som trillade ur henne igår att jag till sist bara tystnade (i ilska)?

För mig känns hennes ålder irrelevant i sammanhanget.  Det känns mer som att hon är en liten flicka som kom i kläm i en skilsmässa hon inte ville ha och lämpligt nog kom du som en syndabock och får ta hennes besvikelse. 

Hon har helt enkelt inte velat inse och acceptera att föräldrarnas skilsmässa är ett faktum . Kanske hon nånstans inom sig önskar att det fortfarande fanns en chans till återförening?  
Är hon pappas flicka är hennes känslor och agerande helt rimliga utifrån det perspektivet.  

Kanske hon faktiskt med all rätt känner sig lite undanskuffad och ensam i sina känslor kring skilsmässan? Ni förväntar er alla att hon ska bete sig vuxet utifrån ålder och därför inte tänker på att hon kanske inte fått chans att bearbeta skilsmässan ...och dessutom kanske med en mamma som gärna eldar på med diverse skitprat? 

Jag kan se en del tydliga spår av att hon vill höra hemma nånstans och är vilsen rent geografiskt om båda föräldrarna flyttat och börjat om på nytt . Hon kanske inte var riktigt redo att flytta hemifrån ? 

Jag instämmer helt med i att hon inte kommit över skilsmässa. Jag är dessutom väldigt olik hennes mamma på många sätt, till min mans stora förtjusning. Kanske ytterligare något som stör henne eftersom hon ser sin mamma som den enda kvinnliga, vuxna förebilden och då tar hon mitt sätt att vara som omoget och ointelligent som hon påpekade igen igår. Förra året när hon surnade till den gången, så var min man till sist tvungen att tydliggöra med stora bokstäver att han är en miljon gånger lyckligare m mig = ingen återförening, så ja, det är säkert något hon önskat. Eller framförallt vill hon vara/bo ensam med honom.

Det skulle nog vara bra för henne att prata med någon om sina känslor kring detta men dessvärre tror jag inte att hon skulle vilja. Hon är inte så bra på att ta till sig råd (eller kritik för den delen) om det inte kommer från hennes pappa. Och från honom får hon inte riktigt som hon önskar ju. Hon skulle förmodligen tycka att psykologen pratade massa goja och spiller hennes tid.

Oklart om mamman egentligen eldar på. Jag tror att hon bara hummar med och håller med för att det är enklast. Sen är hon såklart sin dotter närmast och hör ju bara hennes sida. Jag ser det lite mer som att hon klappar henne om ryggen för att trösta men det blir ju kanske inte så konstruktivt.

Jag tycker åldern är definitivt relevant. Det är inget minderårigt barn. 

En vuxen kvinna kan lära sig att respektera att andra människor (även om det innefattar hennes pappa) har ett sexliv. Det är inte äckligt men det är definitivt privat. Det är inte äckligt nu och det är inte äckligt när pappa börjar vara 70 år gammal. Lika privat som kassörskan på konsum eller universitetsadjunkten som rättar din tenta. Vad gjorde hon i ert sovrum?

"Barnet" är nu 23 år gammalt, enda orsaken till att hon befinner sig i TS hem är för att det passar henne periodvis att nyttja den möjligheten. Någon form av respekt gentemot TS måste ju till, Man kan inte åka hem till människor (även ens föräldrar/styvföräldrar) som vuxen och inte behandlar dem med respekt. Det lilla barnet (icke myndigt) kan inte välja att bo i en bonusfamilj. Men som vuxen väljer de faktiskt själva om de vill komma på besök eller ej. Jag åker ju inte hem till min bror, som är snäll nog att låta mig bo extra där under mina studier, och sen fryser ut hans fru bara för att jag inte gillar henne. Eller startar bråk över att hon vill att jag plockar undan efter mig.  

Bara för att hon är bonusmorsa ska hon inte behandlas som något katten har släpat in. 

Men nej. Hon är 23 år gammal.

Åldern ÄR relevant. 

Hon får hacka i sig att pappa har ett sexliv (förhoppningsvis mamma också) och att hon aldrig kommer att vara pappas enda lilla kärlek igen. Det kanske var så de sista åren i äktenskapet med hennes mamma? Det betyder ju inte att man inte älskar sin dotter mer än allt på jorden och vill göra henne glad och lycklig.

Men att bearbeta en skilsmässa får man göra på egen hand när man är vuxen.  

Kunde varit taget ur mitt eget huvud 🙏 Jag hoppas tid kan läka hennes sår men även mina gentemot henne pga personliga påhopp.

Det är alltså en 23-åring som har flyttat hemifrån vi pratar om? Utan funktionsnedsättningar?
I så fall HELT orimligt. Man beter sig inte likadant mot sina föräldrar när man är vuxen som i lägre tonåren. Punkt.

Ingen vill väl bli påmind om föräldrars sexliv men det får man ju bara ignorera/behöver acceptera så länge det sköts snyggt. 

Besöker man nån stökar man inte till, och beter sig inte hur som helst. Att kräva ultimatum pga detta låter ju vara underligt. 

Däremot reflekterar jag över två saker: dels att det verkar oklart om hon faktiskt är på besök eller bor hos er? Kan det tydliggöras er emellan?
Och dels skriver du att hon pratar om ointressanta saker osv. Kanske förståeligt när ni har en konflikt, men samtidigt skriver du att du vill ha en bra relation och då kan det vara värt att lyssna och intressera sig för det som engagerar henne. Likgiltighet kanske du får acceptera i nuläget, men inte otrevligheter. 

Tack för dina tankar! Ibland undrar man ju om man är skvatt galen men det verkar som att mina tankar är bekräftade trots allt.

Jag förstår dina reflektioner. Jag har under dessa år försökt komma närmare genom att fråga om saker och många gånger blir det trevliga samtal. Men då hon vid lika många gånger varit direkt sårande och otrevlig så minskar också mitt engagemang. Man vill liksom inte säga nåt med risken att det kommer något elakt tillbaka. 

Jag borde förmodligen stå ut mer och tids nog måste det ju ge sig. Det lutar lite åt det och hoppas på att hon lugnar sig. 

Jag ser att många klagar på hennes beteende relativt hennes ålder. Men 23 idag är inte som när en 1970- eller 1980-talist var 23. Det är lite orättvist att jämföra på det sättet.

23 åringar idag bor oftast hemma, de spelar in tik-toks och är mer som när vi var tonåringar i livsstil, intressen och sätt att tänka och vara.

Det har du delvis rätt i, att det hos fler idag jämfört med för bara 20 år sen finns en mer utbredd omognad högre upp i ålder. Men med erfarenhet av just ungdomar så har jag endast stött på ett fåtal som varit så gränslös i sitt beteende som jag upplevde henne gentemot mig.
Efter lite funderingar senaste dagarna så har jag landat mer och mer i att det troligen grundar sig i att hon inte bearbetat skilsmässan för x antal år sedan och att pappa nu lever med en ny, som hon kanske känner tar hennes plats.