"Ofrivilligt barnlös" nybliven bonusförälder

Ser nu att mitt inlägg blev med vit text. Det var inte med mening. Har lite svårt att förstå den här sidan, den bråkar lite med mig. Här kommer inlägget igen, hoppas det är lättare att läsa.

Jag är 31 år och min sambo är 41. Han har två femåriga tvillingar sedan tidigare, och jag har inga egna barn. När vi träffades tänkte jag inte särskilt mycket på barnlängtan, men när jag flyttade in hos honom förändrades något i mig. Jag insåg hur fint det är med barn - den villkorslösa kärleken, hur jobbigt det kan vara men också varför det är värt det. Jag blev säker på att jag själv vill ha barn. Men han vill inte ha fler.
Det handlar inte främst om ovilja, utan om hälsoskäl som skulle göra det till en lång, svår och väldigt kostsam process. Sen är han också väldigt trött efter att ha haft tvillingar, och att vara ensamstående pappa 50% har varit en enorm utmaning. Att hans ex, som han har barnen med, inte har gått vidare på samma sätt som han och fortfarande mår dåligt över det, gör det ännu mer komplicerat. Hennes bitterhet sipprar in i vårt liv och påverkar honom mer än han kanske vill erkänna. Jag förstår det och respekterar det - det är en jobbig situation ur många perspektiv - men det gör det inte mindre smärtsamt för mig.

Hade vi varit barnfria tillsammans från början hade det nog varit en annan sak. Jag tror att jag hade kunnat vara okej med det. Men att leva med någon som redan fått uppleva det största i livet - något jag kanske aldrig kommer få - gör ont på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig.

Samtidigt känns det som att alla solskenshistorier jag hittar om bonusfamiljer handlar om att man sedan skaffat ett gemensamt barn, och att det varit nyckeln till att familjekänslan verkligen landat. Men det alternativet finns inte för mig. Och jag känner så mycket skuldkänslor. Skuld över att jag ibland känner bitterhet mot barnen, fast de inte gjort något fel. Skuld över att jag drar mig undan när mina vänner berättar om sina graviditeter och bebisar, fast jag egentligen vill vara glad för deras skull. Skuld över att jag ibland önskar att hans ex hade gått vidare, så att vi kunde få bygga vår relation fullt ut utan att behöva ta hänsyn till hennes känslor kring att han hittat en ny.
Jag vill inte vara en sådan person, men jag vet inte hur jag ska hantera allt detta. Ensamhetskänslan är ibland som störst när jag sitter med dem i soffan på kvällen och inte känner den där naturliga mys- eller familjekänslan. Jag känner mig mer som en inkräktare. Vilket gör att jag ofta drar mig undan till ett annat rum, och där kommer ännu mer skuldkänslor - för min sambo vill så gärna att jag ska vara med på allt.
Han känner sig också maktlös när jag berättar om min sorg, för han gör redan allt han kan för att få mig att känna mig välkommen och inkluderad, men det är ju fortfarande inte min familj. Det är hans familj, och så är det jag. Samtidigt vill jag inte hoppa in i hans barns liv som någon extra mamma - de har redan en mamma. Och jag känner ingen riktig anknytning till dem än.

Men jag skulle jättegärna vilja vara en trygg och go vuxen i deras liv, någon de kan lita på och känna sig bekväma med. Jag vet bara inte hur jag ska hitta dit, eller om det ens är möjligt när jag själv fortfarande kämpar så mycket med mina känslor kring hela situationen.

Jag vet att många kommer säga att jag borde göra slut. Men det är inte ett råd jag vill ha. Jag älskar min sambo och jag vill försöka först innan jag ens överväger att lämna. Jag vill veta om det faktiskt går att landa i detta. Finns det någon där ute som varit i min situation och faktiskt känt sig glad, lycklig och helt tillfreds - utan att ha skaffat ett gemensamt barn? Jag skulle så gärna vilja höra om det

Om du inte vill göra slut och leva barnlös, så tycker jag du ska söka hjälp, samtalsterapi. Dels för att inte betunga din sambo med dina tankar om din barnlängtan och hans barn för mkt, dels för att du behöver få verktyg för att kunna acceptera din situation.

Det är inte så kul om du 10 år senare gör slut med honom och inser att du inte kommer att få barn. Så just det med barn bör du tänka igenom ordentligt, för det kan annars spilla över på er relation. Eller rättare sagt, det gör det redan. 

Jag var i samma situation, men lyckades tillslut övertala min sambo.
Vi är igång med bebisverkstan, men om jag ska vara ärlig så känns det fortfarande inte helt ok. 
Utan mig hade det inte blivit något barn. Det är min vilja, inte hans. 
Han har redan två barn och är egentligen nöjd med det. 
Det hade varit något helt annat om det var en vilja från bådas sida från början.
Visst, nu vill han också men absolut inte lika mycket som jag. 
Jag vill så gärna prata framtid med honom gällande barn men jag drar inte upp det längre för det är alltid jag som dragit upp det innan.  
Jag tolkar det mest som att han ser det som en jobbig sak, dels för hur hans nuvarande barn ska hantera det vilket är en oro för honom...

Det är ofta jag ligger och tänker på hur orättvist livet är.
Min sambo har redan fått uppleva det bästa i livet och här kommer jag och tvingar på honom det när han egentligen är nöjd.
Jag ville ha det livet när man som båda partners ville skaffa barn tillsammans. 
Det livet han hade med sin exfru.
Men så klart ska jag träffa en man som redan har barn och levt det livet...

Att lämna min sambo fanns inte som alternativ. 
Så innan var det han och inget barn eller tvärtom. 
Den känslan var det värsta jag varit med om. 
Oavsett vilket man väljer blir man hjärtekrossad. 
Så jag förstår dig till 1000 %.

Men ge inte upp, det gjorde inte jag. 
Inte för att jag tjatade dagligen och var jobbig, men jag gav honom min bild av det och bad honom tänka sig in i min situation.
Det tog sin tid, men tillslut.
Även om det inte är under de förutsättningarna man hade hoppats på här i livet så är det ändå det bästa som kunde hända. 

Du säger att det inte handlar om ovilja. Kan han alltså tänka sig ett barn med dig?
Lång, svår och kostsam process tolkar jag som ivf.

När jag träffade min man var han steriliserad. Han hade två barn sedan innan, men kunde nu tänka sig fler.
Jag hade inga kända hälsoproblem och hade aldrig försökt bli gravid.

Vi bokade in ett informationsmöte på en privat ivf-klinik för att få höra om våra alternativ/möjligheter. 
De tyckte inte vi behövde någon utredning och rekommenderade att vi köpte ett försök (inte tre på en gång) eftersom vi ändå hade goda chanser att lyckas.

Det blev äggplock från mig, spermieplock från min man och vi lyckades på första försöket. Kostade ca 45000 kr (för 13 år sedan).

Era problem kanske är annorlunda, men fundera över om det inte är värt att gå vidare trots lång och kostsam process.

Tragiskt att skaffa barn med någon som egentligen inte vill. Ett barn borde få vara önskat och efterlängtat av båda sina föräldrar, inte framförhandlat mot den enas önskan.

Du skriver utifrån ditt perspektiv, men du verkar inte tänka så mycket hur det blir för barnet att ha kommit till under de här förutsättningarna. Och hur din sambo kommer att agera som pappa till barnet han egentligen inte ville ha. 

Visst kan det tolkas som tragiskt. 
Jag tvingar inte honom till detta om det tolkas på det viset.
Det är klart att min sambo har försäkrat mig om att han kommer älska barnet lika mycket som sina andra barn. Han skulle aldrig gå med på det om han inte kunde garantera kärlek till barnet. Det tror jag knappast någon hade gjort...
Jag menar mer att det var på mitt initiativ och inte hans. 
Han hade klarat sig utan, men inte jag. 
Jag hade önskat att det var en vilja från båda utan att jag skulle behöva be om det.
Jag förstår till viss del att jag tolkar honom som att han inte vill lika mycket som mig, vilket jag kan förstå. Jag är inte gravid än och han har redan upplevt detta, två gånger. Jag är mer ivrig och vill prata om det. 
Tro mig, jag har frågat honom flertal gånger om han är helt säker och jag har alltid fått ett ja. 

Som ofrivilligt barnlös, som går in i en relation med någon som har barn. Måste jag nog säga att båda parter är väldigt naiva. Den ena är med största sannolikhet klar med barn och ofrivilligt barnlös vill ha barn. Kommunicerar inte folk längre? Det här känns som något man diskuterar innan man inleder en seriös relation.

Frivilligt barnfria kvinnor som jag själv,dejtar inte män med barn. Just av den anledningen. Vi vill inte och har inget intresse av barn. 

Oftast är det ju kvinnor som vill ha barn själva. Och är öppna för det. Detta stämmer mycket väl överens med TS.

Ja, det är det..Precis som dig är jag en frivilligt barnfri kvinna. Jag är alltid öppen med redan innan jag börjar dejta någon. Jag vill inte ha barn och har inget intresse av barn. Dejtar inte heller män med barn.

Till och med när jag dejtade online, hade jag det på min profil. Det blir ju så mycket lättare för båda parterna. Nu finns det säkert folk med barn, som kan tänka sig barn med sin nya partner. Men sådant är ju jätteviktigt att diskutera innan, just för att undvika hamna i ett sådant scenario som TS. Då vet båda två vad dom går in för förhållande.

Det är så kul med Familjelivs forum. 

Det är alltid någon stjärna som inte har något med tråden att göra som ska klanka ner på någon annan just för att de är så mycket bättre 😊

Här får ni ett pris för att ni är så duktiga 🏆

Maken hade två tonåringar när vi träffades. Hade han inte velat skaffa fler barn så hade jag lämnat. Skulle aldrig stanna kvar och leka familj med särkullarna och bli förvägrad egna.

Du vill inte höra att du ska lämna men barn är viktigare än en partner om du frågar mig. Man kan under livet falla för olika partners.
det finns för de flesta inte bara en enda person de kan leva i en lycklig parrelation med. Men att välja bort barn om man vill och kan få barn för att ens partner kräver det Skulle vara svårt att ta sig igenom och vara nöjd med när det är för sent utan en enorm bitterhet. Det är ju inte bara barnet som litet, uppväxt och tonår. Det är ju hela livet. Det är relationen med familjen när de är unga vuxna och sen barnbarn om de får barn. 

jag hade aldrig någonsin valt bort att få barn för att bara med en man som själv har barn sedan innan. De kommer aldrig någonsin att vara dina. Gör ni slut står du också där utan en nära relation till de barnen med allra största sannolikhet. 

lämna om du verkligen vill ha barn och det är en deal breaker för honom. 

Det är inte konstigt att du vill ha barn. Det är däremot konstigt att din sambo inte förstod det från början. Många som är barnfria i din ålder vill plötsligt har barn.

5 år med barn går fort. Jag tror varken han eller hans ex riktigt har hann landa i sin roll som föräldrar och i familjelivet innan de valde att separera. Barn är dessutom i växtfas och utvecklas hela tiden, först blöjbarn, sen går de går i förskolan, ska börja skolan, matlagning, kläder och fritidsintressen ska hittas. Det är intensivt.  Samtidigt ska man jobba.

Jag förstår inte att folk alls hinner engagera sig i en ny parrelation i det läget. Jag förstår att folk kan bli osams i sin parrelation och kan bli förälskade i andra. Men det är ett väldigt stort steg att flytta ihop med en ny person.

Endast en väldigt stor förälskelse tror jag kan motivera en till att vilja ha ett nytt barn i en ny relation i det läget.

Jag vet inte, men jag misstänker att din sambo verkligen känner att det börjar bli mycket nu.

Det vore nog enklare med någon som bara hade ett barn sen innan.

Ragga inte på begagnatmarknaden när du inte har barn själv, det är väl en av grunderna till ett lyckligt liv.

Du är i svår sits men tänk ändå tanken att gå vidare om barn är väldigt viktigt för dig.
En nära vän var precis i din situation och gav upp tanken på egna barn när hennes sambo som redan hade barn inte ville ha fler.
Dom separerade och hon var lite över 40 år.
Blev försent att hitta en ny partner att få barn med och nu är hon bitter på att hon aldrig fick chansen att få egna barn just för att hon stannade hos sin sambo, nu är hon barnlös medans han har sina barn och kan längre fram se fram emot barnbarn.
Så tänkt över hur viktigt barn är för dig, alla vill inte ha egna barn men vill man det måste man tänka till så att man inte ångrar sig senare och blir bitter på sin partner som inte ville ha fler barn.

Detta hade ju varit mitt best case scenario också! jag förstår dig helt. Tack för att du delar med dig, det är jätte hoppingivande! vad fint att ni kunde mötas.

Inte 100% ovilja nej, men han känner stundvis att han redan är utmattad efter sina tvillingar. 
Processen är inte bara ivf. Han har även en genetisk sjukdom han inte vill föra vidare till barn då den kan medföra stora hälsorisker. Vill inte skriva vilken då den inte är så vanlig och det kan vara lätt för folk som känner oss att gissa vilka vi är. 
så både spermieplock + det testet då man testar efter sjukdomar. otroligt mycket pengar + jättelång väntetid. Han är redan 41 och känner inte att han vill vara en för gammal pappa iom orken.

Detta är såklart något jag är orolig för. Jag har dock inte haft sån stark vilja till barn just innan jag träffat min nuvarande. Det är med honom jag vill ha en familj med. Så jag känner också att jag hellre är med honom och hans familj och inte får egna barn, än gör slut och riskerar att vara helt ensam. Självklart är det svårt att veta nu om jag kommer prioritera honom framför barn i framtiden, vilket är en rädsla. Vill såklart inte bli bitter och skuldbelägga honom för någonting som är upp till mig. Tack!

Detta var något han uttryckte oro för och som han också sa han inte ville ta ifrån mig genom att jag skulle "binda" mig till honom innan vi gick all in i det här. Jag sa att jag inte trodde det skulle vara ett problem, för det var ju min sanning då! Detta andra nu är en ny insikt för mig, men jag känner ändå inte att jag ångrar att jag satsat på honom. 
Han tycker såklart det är mycket nu med allt, men han är rimlig och säger hur han känner. Han har ju fortfarande också sagt att det inte är ett 100% nej att vi ska skaffa ett barn, men att han fortfarande är lite i landningen till att anpassa sig till sitt och vårat nya liv ihop med hans nuvarande barn efter sin förra relation som faktiskt var 12 år lång. det är krångligt när man är i olika faser i livet såklart! 

och tvillingar är ju inte lätt heller nej. 

Jag har sökt samtalsterapi och ska gå redan nästa vecka, just av de anledningarna du sa som jag är medveten om. 
Det är klart det är en rädsla och en viktig aspekt jag ska gå och få lite hjälp med att reda ut tankarna om.

Bra, där kan du säga hur du känner utan att du sårar din sambo. Tror det är viktigt att sätta ord på sina känslor, även om de är obekväma.