Ambivalent
Jag skulle behöva få hjälp på att se på min situation på ett objektivt vis av utomstående.
Jag lever med en man sedan 23 år tillbaka. Vi träffades unga, jag var 18 och han 21 år. Vi började prata via internet. Vi bodde i samma stad och hade gemensamma bekanta, hans vän var storebror till min barndomskärlek och de bodde i samma kvarter. Jag tyckte han var så attraktiv och utstrålade en pondus som kändes trygg. Jag mådde dock väldigt psykiskt dåligt under den tidsperioden och fick snart hjälp att få eget boende för komma bort från situationen i mitt barndomshem med föräldrar som var oförmögna att ta hand om sina barn. Min mamma misshandlade mig psykiskt och min pappa mådde psykiskt dåligt, hade ett ojämt humör och hade svårt att vara en vuxen och trygg förebild. Min pappa kunde vara rolig och kärleksfull men också oberäknelig i den form att hans omsorg och kärlek gick i vågor. Jag hyste mycket kärlek för min pappa men hade alltid en oro för att han var så skör och hyste nästan samma omsorgskänslor för honom som man kan göra för ett barn eller ett djur.
Föräldrarna till min barndomskärlek blev bestörta när jag träffade min man. Jag minns hur de sa att det var synd att han träffat mig för han var en sådan besserwisser.
Jag fick eget boende och det dröjde inte länge innan min man kom med ett släp med möbler och snart hade flyttat in hos mig. Han var innan dess mycket hos mig men vi hade aldrig pratat om att flytta ihop. Likadant var det faktiskt när vi fick barn. Vi pratade om hur min bästa vän försökte bli gravid och plötsligt var jag gravid. Som ni förstår är kommunikation inte hans stora sida.
När vi flyttat ihop reagerade jag ofta på hans humör. Han kunde gå banans för småsaker, som om han inte hittade sin tröja i garderoben fast den låg mitt framför ögonen osv. Han kunde gorma och vara högljud. Han kunde ligga och porrsurfa med mig i samma rum och blev sedan rasande när jag ifrågasatte beteendet. Jag kände väl redan då att många beteende inte kunde ursäktas men nu är vi här 23 år senare och min hjärna ältar fortfarande vår relation.
Vi har under årens lopp renoverat en lägenhet och ett hus. Haft tre hundar och fått ett barn. Jag har utbildat mig och han har haft olika arbeten. Vi har i princip inget socialt umgänge. Jag träffar helst mina vänner själv och så har det alltid varit.
Återkommande i vår relation är skavet för mig. Känslan av att känna sig otrygg, inte sedd, hånad och förminskad.
Det är bristande omsorg och empati. Exempelvis blev jag lämnad sjuk hemma med vår tvååring i 40 graders feber trots jag bönade och bad om hjälp. Jag fick sätta mig på cykeln med vårt barn där vak och bege mig till vårdcentralen och fick där konstaterat halsfluss. Därefter vidare till apoteket. Min sambo valde att arbete och frågade inte ens hur jag mådde eller visade någon omsorg för mig eller mitt barn. I dag ursäktar han det med att vi var på en dålig plats i vår relation.
Jag har blivit hånad för att se ut som en hösäck när jag var nyförlöst, han har påpekat om jag inte ska operera bort födselsemärken i ansiktet, skaffa tandställning och en period fick jag höra hur hemsk min andedräkt luktade hela tiden så tillslut vågade jag knappt vara nära andra människor och började begränsa mig till den grad att jag fick stark ångest så fort någon kom för nära mig. Det sitter i än i dag om än mindre. Han kan mycket väl härma mina miner i dag och göra det i hånfullt syfte.
Vi har haft återkommande konflikter hela vårt liv tillsammans för att han inte hjälper till i hemmet och senare med vårt gemensamma barn som har särskilda behov (ADHD och språkstörning). Jag kan ha varit helt slutkörd och bett om hjälp men nästan aldrig fått gehör och i bästa fall en dag eller två. Han har haft extremt svårt att hantera relationen till sitt barn och även där blivit extrem i bemötandet (hård och hemsk). Det gick så långt att jag valde att flytta ut tillsammans med vårt barn. Då spårade det på andra vis och jag blev rädd för hans hälsa och valde att flytta tillbaka (detta för två år sedan). Min sambo kraschade förra året och var helt oförmögen till princip allt men var för första gången kärleksfull och jag kände en närhet och mjukhet som aldrig förr så jag körde på men nu när han börjat arbeta heltid igen är hans mönster och beteende tillbaka. Jag är extremt trött men får inte ens frågan om hur det är eller att han försöker underlätta, detta trots att jag nu är sjukskriven veckan ut då det visade sig att jag har svår järnbrist. Den här gnagande ångestkänslan är tillbaka i mig då hans beteende är så obehagligt, det känns som han har så mycket ilska som han sväljer och nästan förakt. Det pyser över till otrevligheter igen t ex när jag bad om hjälp med hem och barn så fick jag svaret att jag var en diktator (detta säger han inför vårt barn som nu är tonåring). Annat exempel är att han hånfullt säger när jag är på väg ut med hunden ?Åh stackars dig som nu ska gå ut på en härlig promenad i solen med hunden?. Tilläggas att jag ej klagat på gå ut med hunden.
När min sambo kraschade och var sjukskriven i ett år för utmattning så blev han remitterad till en psykolog men tyckte inte han behövde det då han ansåg sig ha tillräckligt med insikt och verktyg men det han missade var att om han tagit hjälp och fått gjort en utredning för ADHD som läkaren misstänkte så hade han säkert hjälpt vår relation och även vårt barn som förmodligen också har ADHD.
En del av mig tänker på eget boende igen men jag är så ambivalent och tror jag klamrar mig fast vi de små ljusglimtar som ges då och då men jag mår så dåligt generellt av det här. Jag försöker resonera med mig själv kring varför jag inte ser mitt eget värde tillräckligt för att ta itu med situationen. Jag hade sådant lugn och sinnesfrid halvåret som jag bodde ensam med vår son.
Tacksam för råd. Kanske någon känner igen sig.