Partner med adhd

Hej - Skulle tro att min fru har "en släng" (ej utredd), yngsta sonen har (utredd på BUP), jag har påtalat att både barn och vuxna har diagnos redan innan dom är utredda (blivit senare), så personligen har jag tydligen en "känsla" för att märka av dessa egenskaper.....

Som jag skrev i rubriken alla är olika, men det är väl där en mängd egenskaper går i varandra och har man många så kan det ju bli jobbigt både för individen och omgivningen.

Ordning och reda hjälper, struktur och rutiner är välbehövligt. En beskrivning som gäller för både son och fru är att dom är inte speciellt diplomatiska, är inte ovanligt att dom hamnar på kant med tex kollegor/arbetskamrater, det som räddar dom lite utifrån arbetet/arbetsgivare, dom båda är jäkligt duktiga på det dom gör.....

I relationen med min fru så kan jag genom åren (gifta i 35år) känna att vissa "regler" gäller bara mig.... Ett skit exempel: måste du ha så många jackor/skor framme, lite senare kan hon själv ha ännu flera..... Detta sätt går att "applicera" i  många situationer....

Känns ibland som hon har en "narcissistisk ådra", dom sista 4-5 åren så har hon i perioder varit rätt otrevlig över tid, förra vintern fräste jag ifrån (ovanligt) att ni får du f..n skärpa dig annars så skiter jag i det här!!!

Det var lite grann hur det är..... 

Jag är man och har ADHD: Ouppmärksam form (tidigare ADD) vilket jag märker ibland under extrem stress.
Det kan bli sänkt fokus och motivationen kan gå ner något, detta påverkar endast mig och folk i min omgivning tror inte jag har detta då jag har det ganska lätt och skulle aldrig skylla på min diagnos.

Vet många som har diagnoser.

Vet en man som är i ett par, han kan få städryck och annat men han glömmer saker, viktiga tider, struntar i saker, bryr sig inte värst åt partner eller sina två barn (vuxen dotter och grabb 17).
Han är rolig när han är på gott humör, men har så galen ADHD så han är helt speedad och svajig i humöret, tappar han nyklarna i golvet slår han ett hål i väggen och ur kommer ett avgrundsvrål.

Så jag har inget direkt att leverera men folk med svår ADHD är svåra som partner i de flesta av situationer.
Som ett envist vuxet barn.

För att svara lite på:
Matlagning - mest jag.
Räkningar - frun, hantering av alla andra "papper" jag.
Städning - övergripande jag, finlir frun.
Disk - mest jag.
Handling - mest jag.
Bilar - se till besiktning, rätt däck, tvätt mm. Mest jag
Hus och tomt - fördelat någorlunda.
Arbete/inkomst - varit lite olika fördelat under åren..

Låter definitivt fungerande 😃

Min sambo är inte heller utredd. Vi har levt tillsammans i 23 år och jag har väl alltid haft mina misstankar kring att han har adhd. Han brakade in i väggen förra året rejält och fick diagnosen utmattningssyndrom. Läkaren frågade honom om han själv misstänkte att det bottnar sig i adhd och blev remitterad till en psykolog. Han gick dit på ett möte för att Försäkringskassan hade fått in det som rehabiliteringskolan men väl hos psykologen hade han sagt att han inte behövde fler besök utan han hade insikt och verktyg till hantera det själv. 

Vi har en son som delar samma problematik.

Det är utmattande att leva i en relation där man måste snurra hjulet, smörja det och snurra det igen. Det känns som jag har två barn och det går oftast inte resonera med min sambo. Jag får ingen förståelse för att det är utmattande att dra runt allt själv och det blir bara på pajkastningsnivå, som att prata med en treåring, när man ber om hjälp eller önskar delaktighet i barn och hem. 

Min sambo är väldigt driftig men bara inom det som intresserar honom. Han har svårt för omtanke och empati men kan vara kärleksfull. Kan absolut inte ta kritik. Kan gå banans i form av minsta lilla misslyckande med gorma och ha sig. 

Jag förstår att mycket bottnar i hans problematik men jag vet inte hur man lyckas för andrum själv. Hur kan man leva med känslan av att det inte finns någon omtanke. Hur duckar man fula kommentarer och påhopp utan ta det personlig. Hur gör man för att inte skapa distans och bli bitter över hela relationen och situationen 🤪

Tack för ditt svar. Det låter skrämmande likt min sambo den du beskriver som är i ett par som du känner. Precis så känns det, som ett envist vuxet barn.

Hur sjutton härdar man ut och får en relation att fungera i detta? 🤪

Levde med mitt nu ex i 5,5 år och det har alltid varit uttalat att hon har adhd men inte utrett det.

Det har varit högt och lågt. Det jag älskade henne för vat just att hon var så intensiv som person. Men det var även det som jag hatade med henne. Hon ville flytta hela tiden, byta jobb. Hon hade väldigt hett temperament och det kunde bli väldigt mycket i hennes huvud till och från. Vilket resulterade i att hon mådde dåligt i stunder. 

I slutändan så kom hon till en gräns när allt bara blev för mycket för henne. Jobb, våra småbarn, ekonomi, Vår relation vilket slutade med att hon lämnade mig och träffade en annan innan det var slut. 

Nu efter separationen så har hon påbörjat en adhd utredning och det är nog väldigt bra för henne.

Vi hade nog varken jag eller hon rätt verktyg och förståelse för att hantera hennes adhd. Så det är tufft absolut. 

Ja du estrea, enormt svår fråga!

Jag skulle vilja säga att det går inte alls men kärlek är svårt och det är inte lätt att lämna men att vara nån dagmamma åt en vuxen man är inget jobb för någon speciellt om det sträcker sig från nu till livets slut.

Partner kan också hitta en ny, så då lägger man all möda på nåt som ändå inte blev.

Det svåra tror jag att det mesta går åt fel håll...ofta vill dessa lägga tid på hobbies i stället för familjen då hobbies kan vara roligare och mer givande.

T.ex
Spelar han mycket PC/Tv-spel?
Håller han på med motorer eller annat dylikt?

Detta är ett aktivt val som han gör...inte för att såra utan för när han gör detta och pratar om detta så är han på topp.

Har han några hobbies, din "bättre hälft"? 😁

Jag läste detta först nu, jäklar vad tufft du har det, beklagar verkligen.

Den där psykologen kan inte sitt jobb...känns som din man undanhöll det mesta eller bagatelliserade det hela när han var där.

Får man raseri för smått och inte kan ta kritik då har man allvarliga problem som går ut över familjen.

Hur mycket av detta snappar grabben upp?

Tänker att allt handlar om självinsikt, oavsett om man har NPF-diagnos eller annat mentalt/socialt tillkortakommande.

Personen behöver KB:a sig själ eller ta stöd så denne vet vad som ej är fungerande.

NPF är ju rent krast en hjärnskada som uttrycker sig på olika sätt, vi har valt att sätta namn och diagnos.

Så den som har detta behöver få egen insikt, NPF innebär ju inte lägre intelligens eller sämre klara av att förstå saker.

Ni som har partner med dessa utmaning behöver söka hjälp och få råd och dåd på införa struktur samt efterleva. Ofta kan medicin vara en bra hjälp på vägen.

Att tjata eller bråka sig fram till lösning går inte.

Vad har jag själv för erfarenhet? har flera med olika typer och grader av NPF-diagnos runt min bekantskaps krets.