Att ha en diagnos
Jag har en diagnos. Vilket jag känner stor sorg över. Jag vill inte vara på det här sättet.
Jag hatar mig själv. Varför kan jag inte bara vara normal?
Aldrig acceptera detta.
Jag har en diagnos. Vilket jag känner stor sorg över. Jag vill inte vara på det här sättet.
Jag hatar mig själv. Varför kan jag inte bara vara normal?
Aldrig acceptera detta.
Jag har en diagnos. Vilket jag känner stor sorg över. Jag vill inte vara på det här sättet.
Jag hatar mig själv. Varför kan jag inte bara vara normal?
Aldrig acceptera detta.
Antingen får du väl begära att en ny utredning görs om du anser att diagnosen är felaktig, eller så får du gå runt och vara arg och hata dig själv, eller så får du jobba på att acceptera att diagnosen är rätt och att du faktiskt är exakt samma människa som innan du fick den, och kanske lära dig att i alla fall acceptera dig själv.
Det är några val du har. Du måste själv avgöra vilket, eller något annat, du skulle må bäst av.
Håller du med om diagnosen eller vill du ha second opinion?
Antingen får du väl begära att en ny utredning görs om du anser att diagnosen är felaktig, eller så får du gå runt och vara arg och hata dig själv, eller så får du jobba på att acceptera att diagnosen är rätt och att du faktiskt är exakt samma människa som innan du fick den, och kanske lära dig att i alla fall acceptera dig själv.
Det är några val du har. Du måste själv avgöra vilket, eller något annat, du skulle må bäst av.

Jag har också fått en diagnos för de på psyket tröttnade på mitt spring där, så de satte nåt som passade in ungefärligt.
Men jag tror folk missförstår ts. Det är inte diagnosen i sig som är problemet, utan personligheten? Jag hatar mig själv! Min personlighet, hur jag är, (inte) fungerar, tänker, reagerar. Jag har drag av diagnosen, men definitivt inte fullt ut. Men i och med att jag ändå fått en diagnos så har jag fått så mycket hjälp! En mindre förmögenhet utbetalas i försäkring, inte alls samma stress och press från arbetsförmedlingen, extrahjälp överallt. Nu är jag så gammal så jag väljer själv om jag vill avslöja min diagnos eller inte för folk, när jag söker jobb etc.
Antingen får du väl begära att en ny utredning görs om du anser att diagnosen är felaktig, eller så får du gå runt och vara arg och hata dig själv, eller så får du jobba på att acceptera att diagnosen är rätt och att du faktiskt är exakt samma människa som innan du fick den, och kanske lära dig att i alla fall acceptera dig själv.
Det är några val du har. Du måste själv avgöra vilket, eller något annat, du skulle må bäst av.
Fast nej. Jag kan aldrig acceptera att ha en diagnos.
Jag vill inte vara en sån person.
Folk hatar ju personer med diagnoser.
Fast nej. Jag kan aldrig acceptera att ha en diagnos.
Jag vill inte vara en sån person.
Folk hatar ju personer med diagnoser.