Bipolär??? Hjälp!!
Jag har i kämpat i nästan 20 år, sedan 21 års ålder med grov psykiskt ohälsa och extrem ångest.
En morgon vaknade jag och var helt förändrad. Som att plötsligt ha social fobi och vara i panik och flykt hela tiden, även om jag var ensam hemma ville jag fly från mig själv. Kämpade med 100% arbete i färgbutik fast jag knappt klarade av att se någon i ögonen längre, fick långsamt tal och var totalt personlighetsförändrad med noll energi. Blev en robot. Stel, tyst men tankar som rusar, tanketrög och okoncentrerad, tvingade mig själv att leva "normalt" trots tomt batteri...
Fick till slut antidepp och benso men ingen mer hjälp eller utredning. Drack ibland nåt glas innan jag träffade vänner. Drack ofta hemma själv på veckodagar och försökte dränka mig själv i badkaret fastän det var omöjligt men i desperation. Ett riktigt självmordsförsök ett par år senare med tabletter och hamnade på sjukhus. Ingen hjälp efter det. Shoppade mycket. 6-7 år senare fick jag en add diagnos då jag bad om en utredning, som sen inte kändes rätt men testade alla adhd mediciner utan framgång, de gav bara mer ångest. Benso togs bort, vilket jag inte åt mer än 1 tablett om dagen/vid behov då jag även fick barn och var rädd att bli beroende. Men det enda som egentligen hjälpt någorlunda för att klara vardagen.
Ibland känner jag mig som "störst, bäst och vackrast", blir social och får energi och bjuder mycket på mig själv då och älskar vara runt människor. Dessa perioder tror jag t.o.m. att jag har chans på snygga kändisar eller att kunder i färgaffären som är i förhållanden och kanske just köpt hus ihop ska bli intresserade av mig samtidigt som jag lever familjeliv med sambo. Sambon vill jag dessutom lämna 2-3 gånger om året då jag plötsligt tycker han är totalt värdelös och ful. Sedan tillbaka på att jag själv är värdelös, ful och inte luft värd.
För 3 år sedan krävde jag full utredning men såklart såg han som ledde utrednigen bra ut och i min ålder och jag ville inte att han skulle tycka illa om mig så var inte helt ärlig med mina svar.. så himla dumt. Resultatet blev social fobi och GAD, en del tydde på bipolär men inte tillräckligt. Utmattningssyndrom har jag fått sedan innan. Fick sedan en manlig psykolog som jag började fundera på om han gillade mig och lika där höll jag tillbaka på mycket för att vara omtyckt.
Jag kan antingen vakna och känna mig ok, att det funkar att jobba och vara någorlunda social för att ett par timmar senare bli pest och panik eller så vaknar jag utan energi och får kämpa från start.
Har kanske en dag i månaden just nu med mer energi resten av dagarna är mer eller mindre tröga. Ibland 1-2 veckor jättejobbiga och 1-2 veckor helt okej för att sedan bli dåligt igen. Tror det blivit mer av sämre perioder senaste åren.
Fick som 10åring trichotillomani (drar bort håret på huvudet) och har hela tonåren varit väldigt blyg med mindervärdeskomplex, med några perioder där jag skrivit dagbok om att jag inte vill leva. Sena tonår tagit dåliga beslut som kunde slutat illa..
Lider sedan långt tillbaka av stora sömnsvårigheter som brukar hålla i sig allt från 3 nätter t.o.m. 3 veckor med sömn runt 2-4 h/ natt eller som är helt sömnlösa. Sover oftast bättre när jag är låg och sämre när jag mår bättre.
När jag mår som sämst klarar jag inte av att umgås med min familj eller svara i telefonen även om min egen mamma ringer och får kämpa att orka ta hand om hem och matlagning och aktivera barnen m.m. Gör allt i min makt att barnen inte ska märka att jag mår dåligt eller påverkas på något vis men ibland brister såklart tålamodet och de tycker nog jag mest sitter i soffan och inte alltid är så munter.
Utan mina barn tror jag inte jag levt idag för när jag mår dåligt är det enda jag tänker att jag inte orkar leva och att jag vill supa skallen i småbitar (vilket jag inte gör).
Tack för att du läst ända hit
// En stolt mamma till två som inte vill dö