Ni som varit med om plötslig spädbarnsdöd

Ingen? Förstår att detta är ett så känsligt ämne, det värsta någon kan vara med om.. :(
det kanske är så pass ovanligt numera? jag hoppas det är därför jag inte fått svar. 

Jag har som tur är inte varit med om det själv, fick nyligen mitt fjärde barn.. Men jag känner två personer som har varit med om det. En av dom var en ganska nära vän , hon fick ett till barn strax efteråt men hon var var såklart helt förstörd efter att hon förlorade sitt första barn. Och hade jättemycket skuldkänslor och kände att det var hennes fel fast det inte var det. 

Just därför tror jag oftast folk som har varit med om det kanske inte har lust att skriva vad de gjorde för ?fel? (menar inte att de gjorde något fel på riktigt) i såna här trådar bara för att nån random person ska bli mindre nojig, de har säkert redan gått igenom i sitt huvud en miljard gånger om det var något de gjorde eller inte som orsakade det. Ofta händer det nog bara och är ingens fel. Tror det är bättre att du pratar med BVC , de ger ju råd om vad man ska undvika. Det mest självklara är väl att barnet inte ska ligga ensamt på mage. Och så skyddar amning har jag fått höra. 

Och jag kan säga att jag vet verkligen hur det känns att oroa sig för det, jag har gjort det varje gång. Men det finns nog bättre sätt att stilla oron än att be sörjande föräldrar berätta vad de gjorde för ?fel?. Jag säger det för att jag vet hur otroligt mycket skuldkänslor min vän hade. 

Tror som sagt det är bättre att du pratar med BVC och om du är extremt orolig kanske du behöver prata med en psykolog eller kurator. 

Du har såklart helt rätt i det du skriver! Vissa vill ju dela med sig, kanske som en sorts bearbetning och andra absolut inte. Förstår verkligen att man inte vill dela med sig, ville inte med min fråga eller inlägg att någon skulle känna sig tvungen att berätta för någon helt random, för att minska min eller någon annans oro. Det var, som jag skrivit, en känslig fråga. Men tänkte nog mest att vissa  ?mår bra? av att bara få dela sin berättelse, eller som i ditt fall någon väns berättelse. 

Men håller med om allt du skriver. Men vill såklart bara förtydliga att jag absolut inte kom från något ont med min fråga, eller att jag skulle tycka att någon gjort något ?fel? bara för att det värsta tänkbara hände. För det tycker jag absolut inte. Ingen blir ju tvingad att svara här heller men ibland (tycker jag) att det är skönt att få prata/berätta/skriva om Ifall man varit med om något traumatiskt. Så jag tänkte väl att det kanske fanns någon som kände så. Att det är skönt att dela sina erfarenheter och kanske till och med hitta någon som varit med om samma. Vill tro att det är få som skulle döma någon som varit med om detta. 

Beklagar verkligen för dina vänner som varit med om det. Jag kan inte ens föreställa mig, det känns overkligt att det ens händer. 

Det finns väldigt mycket information om du bara söker på det. På 1177 tex så finns svar på alla de frågor du ställer. 

Jag förstår att du är orolig, det är nog alla föräldrar i olika grader. Jag var fullkomligt övertygad om att min bebis skulle vara död varenda gång jag gick och tittade till honom. Men han levde, som de allra, allra, allra flesta barn gör. Tänker att det kan vara bra att läsa på om vad man själv kan göra för att minska risken, och sen vara försöka jobba med sig själv och sin oro. 

det händer ju mer sällan nu än förr pga bättre råd från bvc etc. Min mamma hade en väninna som miste sitt barn i psd, men jag själv vet ingen som drabbats av det. sen kan du ju söka reportage på nätet om du söker på tex plötslig spädbarns död och liknande..

Ja det finns ju mycket information om vad man ska undvika och BVC har koll också. Inte ligga på mage själv, inte bli för varm, man ska inte somna med bebisen i t.ex en soffa eller fåtölj .. Och amning är bra (om man kan och vill amma).

Det står ju oftast att det är allra säkrast för bebisen att sova i egen säng men har också hört att det är bra för bebisen att känna mamma andas. Så jag vet inte. Jag hade en spjälsäng men alla mina har bara sovit med mig, ingen har velat sova själv och det har funkat bäst när jag har ammat på natten också. Men om man röker eller har druckit alkohol eller tagit sömntabletter t.ex ska man inte sova med en nyfödd. 

Vad menar du att känna att mamma andas? Då måste ju barnet ligga på mammans mage eller bröst, och det är definitivt inte säkert (om mamma sover). Om du tänker på att barnet skulle bli tryggt av att höra mammans andning så hörs det lika bra från en spjälsäng eller bedside crib brevid mammas säng som i mammas säng, men det är avsevärt tryggare. 

Det finns starka bevis för att samsovning de tre första månaderna ökar risken för plötslig spädbarnsdöd. Det innebär att risken ökar från en mycket liten risk till fortfarande mycket liten risk, så man ska inte överdriva riskerna, men samtidigt så pratar vi ju om det allra värsta som skulle kunna hända, så frågan är om man vill se om det går. 

Nej såklart ska inte barnet sova på mammas mage eller bröst när mamma sover. Men mina har somnat tätt intill mig ganska ofta när jag ligger på sidan och ammar. Det brukar yngsta som är 6 veckor gammal nu göra också. Då känner de när jag andas. Minns inte vem jag hörde det från för det var längesen , tror det var när äldsta (som är 18 nu) var bebis. Kan ha varit något BVC-sköterska men som sagt vet jag bara att jag har hört eller läst det. 

Jag vet att man rekommenderar att barn sover själva första 3 månaderna allra helst men ingen av mina har kunnat sova själv, har pratat om det med BVC också och de jag har pratat med har inte tyckt det är fel att samsova. Jag tror att som mamma sover man ofta så lätt så att man inte rullar över barnet (om man är nykter och inte påverkad av något). Jag har som sagt fyra barn själv så det är bara min erfarenhet och vad jag tänker , inget nån annan måste hålla med om eller gå efter. Jag har sovit med alla mina fyra barn från dag ett och min mamma sov med sina fyra barn från dag ett. Men vill man följa rekommendationerna exakt så kan man såklart ha barnet i egen säng om det funkar, inget fel alls med det. 

Pappan skulle jag förresten däremot inte vilja att han somnar precis bredvid bebisen och han skulle inte vilja det heller för han sover djupare. 

Känns dock så osannolikt att man skulle ?ligga ihjäl? sin bebis som jag hört om? Bebisen måste ju trots den är så liten reagera om man råkar lägga sig på den och då borde man ju också vakna själv oavsett hur djupt man sover. Men såklart, skulle ju aldrig klandra någon om det skulle hända men låter bara galet. 

Det är nog så att man får följa de råd som finns helt enkelt. Hemskt nog så är det nog att man får finna sig i att ?händer det så händer det? :( tyvärr.. och det är ju så otroligt ovanligt *peppar peppar*

Risken att ligga ihäl sitt barn är främst om man är sjuk, tar mediciner som gör att man sover djupare eller har druckit alkohol. Riskerna med samsovning handlar mer om att bebisen blir överhettad av föräldrarnas kroppsvärme eller sängkläder, vilket ökar risken för plötslig spädbarnsdöd. 

Läste precis på spädbarnsfonden att i hälften av fallen vet man inte varför spädbarn dör, men man vet ju ialla fall vad som minskar riskerna. 

Att ligga ihjäl sin bebis har jag för mig är ett gammalt uttryck från när man trodde att det var det som hade hänt när barn dog i psd. (Stackars alla de mammor som anklagats för detta!) 

Jag brukade lägga en hård, avlång kudde mellan mig och barnet när jag liggammat till sömns för säkerhets skull. 

Min fasters dotter dog plåtslig under sömnen, när hon var  ca 2 veckor. 
om jag vet bra fanns det ingen förklaring till det som hände, men det var år 1991.