Hjälp! Min sambo är lat.

Nej ni ska inte ha barn och det tycker nog din sambo också egentligen. 

Jag tror din sambo gör klassikern .. hon inser att ni har det rätt kämpigt av olika anledningar och nu greppar hon efter halmstrån som kan få förhållandet att fortsätta tuffa på ett tag till fast ni kanske borde boka parterapi och fundera på separation.. 

Ett barn är bara ett sätt att utöva konstgjord andning ett eller två år till innan det blir uppenbart att det inte heller fungerar och ni separerar. Tyvärr är det barnet som betalar priset för det .. 

Hon är passiv, initiativlös, sover väldigt mycket. Så har hon inte alltid varit.

Det låter som om hon skulle kunna vara deprimerad. Som partner har du rätt att kräva att hon söker hjälp. 

Relationsproblem blir väldigt sällan bättre av att få barn.

Ojämlikhet i hemmet förstärks ofta. 

Oj! har aldrig hört att en mamma slänger alla ansvar till manen.

Du är väldigt duktig pappa, men ta hand om dig själv också . Jag tycker inte att hon ska behöva skaffa ett till barn en så här lat mamma.

Säg till henne rent ut att du kommer inte klara dig helt själv med flera barn + hon som ett extra barn.
Det är bättre att ni inte lever så där bara med ett barn. 

Hon måste delta lika mycket som du gör med alla ansvar i ert liv, hon är ju en kvinna. Skämt att hon låter  precis som vissa män gör.

Glömde att säga.

Allt jag har sagt, jag menar om hon verkar vara helt frisk. 

Vill inte döma henne också för hon kanske är deprimerad på grund av barnafödandet t.ex.

Tycker du att det här är ett förhållande att satsa på och även addera ett barn till?

Jag får stor igenkänning när jag läser din beskrivning av hur din sambo är. Jag, kvinna 39 år, fick diagnosen ADD några år efter att vi fått vårt (enda) barn. Det handlar inte om att man skulle vara lat. Det sitter djupare än så. 

Jag har, liksom din sambo, ett orimligt stort sömnbehov. Jag kan "skärpa till mig" när det kommer till vissa saker, tex att ta hand om ett djur som jag älskar och vill ge det bästa till (då min empati kring djurets väl och ve alltså tar överhanden). Men i många andra situationer är det svårt. Jag är kvälls- och nattmänniska och skulle aldrig klara av att arbeta dag, vilket uppenbarligen har inneburit problem i mitt föräldraskap. Även mitt stora sömnbehov är ett problem då jag har ett större sömnbehov än vad vårt barn har. Jag har svårt för att hålla flera bollar i luften och svårt för att kombinera olika roller. Så sedan vårt barn föddes är jag enbart mamma, inte kärlekspartner och inte en lönearbetande människa. 

På den tiden jag var ung och bodde själv så klarade jag av att både arbeta och att ta väl hand om min hälsa. Men att träna på gym föll bort när jag blev sambo då samboskapet faktiskt gjorde att min energinivå blev lägre.. det handlar om detta med svårigheter att fokusera på flera saker samtidigt (tex träna på gym, ta hand om den egna kroppen, fokusera på att hålla ordning hemma, vara en kärleksfull partner och sambo, att sköta sitt jobb). Jag vet att detta låter konstigt för de människor som inte fungerar på detta vis. Men det är på riktigt och det är inget som går att komma tillrätta med enbart genom att man skärper till sig. Det jag har lärt mig längs vägen är att om man fungerar på detta vis, så behöver man anpassa sitt liv därefter. Att då skaffa barn är lite tvärt emot att anpassa.

Min erfarenhet säger mig att det skulle bli oerhört kämpigt för er om ni skaffade ett barn. Om din sambo skulle "steppa upp" och vara en bra förälder för ert barn, så kanske det samtidigt skulle innebära att hon inte längre kan vara en bra partner och kanske inte heller kunna vara en arbetande människa.

Förresten, det där du skrev om att din sambo har svårt för att komma till skott med körkortet..

Jag var 24 när jag tog körkort. Och då hade jag kämpat med körkortsstudierna till och från under flera år. Hållit på i 2 månader, sedan lagt ner det i ett halvår, återupptog det för att sen lägga ned det igen. Så höll det på under flera år. Tillslut fick jag nog av hattandet.
Jag informerade mina vänner om att vi inte kunde varken höras eller ses på minst ett halvår och jag hade heller ingen pojkvän just då, tack och lov. Jag slutade även att träna på gym under det halvåret. Jag bodde ju själv vid den tiden, så under ett halvår rörde jag mig enbart mellan jobbet, mitt hem och körskolan. Och efter ett drygt halvår klarade jag både teorin och uppkörningen och fick mitt efterlängtade körkort! 

Men jag hade aldrig klarat av att ta körkort om jag hade varit sambo vid den tiden. Åter igen, det handlar om detta med svårigheter att fokusera på flera områden i livet samtidigt och svårigheter med att kombinera olika roller. Din sambo hade säkert varit en mycket mer produktiv människa om hon hade bott helt själv och då kunnat fokusera mer på sina egna projekt i livet, typ som att ta körkort och att träna på gym.

Sen är ju frågan varför man ens vill ha en samborelation och ett barn när man fungerar på det här viset. Jag har ju själv valt samboskap och att bli mamma trots att mitt liv hade varit mer anpassat efter mina förutsättningar om jag istället hade bott själv och dessutom avstått barn. Det korta och enkla svaret är att jag älskar min sambo och vårt barn över allt annat och jag har, sedan jag var tonåring, haft en dröm om en egen familj. Så jag lever min dröm nu. En oerhört kämpig och dränerande dröm. Men eftersom jag älskar både min sambo och vårt barn så mycket så skulle jag inte ha valt annorlunda om man kunde dra tillbaka tiden. Men finns inte den starka grundkärleken i par-relationen så är det ju som upplagt för separation efter att man blir mamma och fungerar på det här sättet.

Skaffa för guds skull inte barn med den där kvinnan. Såna gener behöver inte föras vidare och du kommer att få ett helvete. Det hela kommer att sluta med att du blir själv med barnet med undantag från varannan helg.