Lämnade Sthlm för en småstad

Flytta tillbaka så snart ni kan. Lider både med dig och barnen. Låter helt fruktansvärt:  -(

Hur trivs din man? Jag tycker det låter fruktansvärt. Du borde flytta därifrån, bara tanken på att anpassa sig till den kulturen alternativt hålla sig utanför allt?

Jobbig sits.

Kan däremot säga att inget (om det inte verkligen inte fanns något som helst alternativ) skulle få mig att flytta till Stockholm.
Då fick du flytta själv och ta striden om barnen.

Exakt samma hände här, i början var det lite mysigt ute på landet där alla känner alla, men efter 2 år var det ohållbart, jag vantrivdes, vi flyttade tillbaka mem nu bor vi lite halvlångt i en lägenhet istället för hus, det vsr lite därför vi flyttade från början, barnen skulle kunna växa upp i ett stort hus i ett tryggt område som min man växte upp, men det vart klart värt att flytta tillbaka 

Du har nog inte bara hittat din klick än, det finns att hitta i din ålder då många flyttat ut från småstaden i unga år och kommer tillbaka för de skaffar barn. det är nog de du ska söka upp. Inte de som stannat kvar.

Skulle inte rekommendera någon för den delen att flytta till sin partners småstad. Om ni skiljer er så är du fast för att ni har gemensamma barn.

Det du beskriver är anledningen att jag vägrat när min man lite drömmande talat om att flytta hem till sin uppväxtort. Det är en liten håla där man antingen jobbar inom hemtjänst/äldreboende eller driver egen hantverkarfirma. Till helgen festar man på bydgegården där man självfallet förfestat på hemkoka. Precis som du skriver är skolan dålig. Andelen behöriga lärare är små och långtidsarbetslösa hoppar in och vickar som lärare (jag känner tre sådana som hoppat in på skolan de senaste åren). 

Vi tillbringar mycket tid på orten på helger och lov och min man och jag har varit tillsammans i 12 år. De första fem åren stod folk med armarna i kors och blängde på mig när vi kom till någon tillställning. Efter fem år fick jag höra att jag var trevlig ?fast jag var från Stockholm?. 

Det finns mycket fint med orten, god sammanhållning till exempel. Men den gäller för de som är inne i den. Det är oerhört svårt att komma in som utomstående.

Hur gamla är barnen? Hur länge behöver du i värsta fall stå ut? 

Beklagar, har precis flyttat tillbaka till större ort från liten håla av exakt samma anledning som du beskriver. Min partner kände samma dock. Har du kunnat prata med din partner om det? 

Jag förstår att det känns jobbigt och att du inte trivs! Sedan tror jag inte att alla är riktigt så som du beskriver, utan att du inte har träffat rätt personer ännu. Jag har bott i Götaland, Svealand och Norrland. I små orter och stora städer, inklusive Stockholm. Jag har hittat många intressanta personer att umgås med oavsett ortens eller stadens storlek. Det har varit forskare, konstnärer, bönder och industriarbetare. Ingen har ifrågasatt varför jag inte har barn och jag är 37 år gammal. Förhoppningsvis kan du hitta några intressant personer att umgås med du också! Annars får ni nog överväga att flytta tillbaka till Stockholm.

Stackars barn som behöver växa upp så. 

Säg som det är till din man. Kanske kan ni flytta halvvägs tillbaka?

Jag vet att jag hade övergett allt hopp i din situation, är uppvuxen i en ort som är lägre än plats 35 på Sveriges stora städer och ville bara därifrån.

Topp tio får det vara för min del, i alla fall.

Det är väl bara att flytta tillbaka? Eller åtminstone till nån större ort än den nuvarande? Att skolorna är dåliga är väl en bra anledning att ta sig vidare därifrån?