Anonym (treårsmonster) skrev 2025-02-27 23:08:04 följande:
Känner med dig 
Vår son slog oss dagligen i slutet av treårsåldern. Och sparkades, bets (hårt!), spottade på oss... verkligen allt han kunde komma på, jag höll på att bli tokig. Det som tycktes fungera bäst var lågaffektivt bemötande och mycket kärlek och positiv uppmärksamhet när allt var bra. Sen vet jag att det är lättare sagt än gjort att hålla sig lugn och älskvärd när man mest väntar på nästa slag, men det är bara att bita ihop och försöka föregå med gott exempel. Tänka långsiktigt.
För det viktiga att veta är att det gick över. Han fyllde fyra, och poff, slutade nästan som över en natt. Länge efteråt måttade han slag mot oss i luften när han var arg, men han genomförde inte längre slaget, och sen lade han av med det också. Nu är han sex och det har aldrig kommit tillbaka.
Det tycks vara väldigt jobbigt att vara tre år. Och kanske speciellt om man har yngre syskon hemma som får vara "den lilla". Jag har insett att jag ofta behandlade vår son som äldre än han egentligen var under den tiden och förväntade mig att han skulle förstå och klara av så mycket själv, vilket säkert bidrog till hans härdsmältor (och svartsjuka mot småsyskonet). Att få småsyskon ska nog inte betyda "nu är du stor" när man är så liten, utan mer "nu kan vi göra fåniga bebisgrejer igen! kommer du ihåg den här ramsan från när du var bebis?" Jag gjorde mycket mer fjantiga småbarnsgrejer med sonen i fyraårsåldern och det uppskattades enormt! T.ex. ramsor som "baka baka liten kaka" och "prästens lilla kråka" och olika kittellekar, lekte bebis, bär runt på honom, klädde på honom kläderna fastän han kunde själv osv. - allt sånt som jag just då gjorde med småsyskonet. Och ju gulligare jag varit mot sonen, desto gulligare har han varit mot lillbrorsan sin
Tack. Behövde läsa. Här är det bara jag av oss föräldrar som utsätts. Jag kan vakna bredvid honom och så ligger vi och pratar, jag fixar morgonvälling, fixar till täcket. Och så från ingenstans kommer ett slag rätt i ansiktet och ett JAG SLÅR DIG!! NU SLÅR JAG DIG IGEN! - utrop.
Jag är så trött. Det kommer ofta från ingenstans och utan riktiga skäl, utan skäl hittas på som är helt orealistiska (jag slog dig så du inte skulle klättra ut på taket) eller något sånt.
Jag lägger ned min själ i mina barn, planerar överraskningar, lagar favoritmat, hittar på utflykter, busar, har med dem i vardagen, leker fantasilekar. Klär ut oss, leker ute, leker inne. Allt. Allt jag gör är för barnen och jag försöker VERKLIGEN att möta treåringen utifrån vad han vill och inte se honom som stor.
Och ändå är jag nu bara måltavla för det här. Och det för ju ont att bli slagen i ansiktet även när det kommer från en treåring.
Efter kan han säga förlåt om han ser jag blir ledsen, men det är som att det inte kopplar att slag är fel. Alls. Det är nästan som det har blivit ett ticks att man ska slå mamma.
Jag är riktigt ledsen. Och hoppas bara det går över. Jag gör så mycket som Astrid Lindgren sa att ge barnen kärlek och mer kärlek, men jag får så mycket slag tillbaka. Och det gör ont.
