Väntan på uppehållstillstånd
Det här är mest jag som skriver av mej men det kanske blir några intressanta diskussioner av det också? Jag, (M38) har bott i USA nu i elva år. Specifikt mitt i Bibelbältet, i Missouri.
Min fru är född här. Vi träffades på Facebook, tro't eller ej, och hon är, i varje möjlig bemärkelse, mitt livs kärlek. Fantastisk kvinna, en av de smartaste människorna jag vet, och otroligt konstnärlig/artistisk.
Hon är också den/det enda som kan få mej att stanna kvar i det här helveteshålet en enda dag längre.
- Jag har enorm hemlängtan.
- Under mina elva år här har jag bara haft råd att resa hem tre-fyra ggr, nån vecka per gång. Min mamma avled förra året i snabb cancer. Det är typ tio år av interaktion med henne som jag blivit rånad på av Missouri. Så känns det i alla fall.
- Löner och arbetsrättigheter här är urursla, t.ex har jag 'två' veckors semester om året (2 veckor=10 dagar med Amerikansk matematik) och ynka fyra sjukdagar. Vilket är generöst med Missouristandard. Också anledning till att jag bara kunnat träffa mamma några få ggr innan hon avled.
- Människorna här är, för att tala klarspråk, extremt MAGA, och extremt kristna. Om jag är generös och inte dömer det, så är det i alla fall en toxisk kulturchock för mej fortfarande elva år senare.
Nu har vi för åtta månader sedan som tur är ansökt för min fru att få svenskt uppehållstillstånd genom att hon varit gift med mej i tio år. För ungefär en månad sedan genomförde hon sin intervju vid Svenska Ambassaden i Washington äntligen. Så nu går vi bara och väntar. Och väntar. Och väntar. På Migrationsverket. Som har fullt upp och säkerligen inte tillräckligt med personal.
Det är fan i mej tortyr dock. Varje dag som går som vi inte fått godkänt hennes ansökan känner jag att är en bortkastad dag i mitt liv. Jag hatar mitt jobb, hatar staden vi bor i, saknar min svenska familj.... Skulle jag beskriva känslan det ger så är det en blandning av klaustrofobi, och en oförmåga att kunna andas.
Jag kom hem efter jobbet igår, och var så jävla trött. Hjärnan var slut, det var tryck i huvudet typ, orkade inte ens prata med min bonusson och minimalt med min fru, i säkert en timme innan jag blev normal. Kroppen var blytung. Svårt att beskriva exakt hur det kändes men hade liksom ingen energi att vara människa. Jag gissar lite low key på att det är symptom på det faktum att jag hatar jobbet och platsen vi bor på. Men ändå. Så jävla jobbigt.
Jaja, där har ni det, nu har jag skrivit av mej. För de som är insatta i immigrationsprocessen så skicksde vi in en Request to Conclude/Begäran att avgöra ärende. Den avslogs (innan intervjun). Nu har vi överklagat så jag hoppas det genererar ett beslut omgående så vi kan börja planera vår jävla flytt från det här jävla U-landet.
