Varför är ärlighet så svårt?

Det beror vad dessa halvsanningar och lögner är. Kan vara konstigt eller kan vara du som är för rigid i vad du vill veta

Kanske beror på att han har ngt att dölja. Ngt som han inte känner sig nöjd med.

Det är små saker till bevisade lögner, som plötsligt bara glömts bort tills jag påminner.

Och om det är viktigt för mej, borde det inte vara viktig för min partner?

Eller är det helt naturligt att fila på ärligheten hela tiden?

Det beror ju lite på vad dessa smålögner handlar om. Det kan vara för att skydda sig själv, sin partner, någon annan. Det kan vara för att man faktiskt har något att dölja,. Det kan ju även vara så att man inte alls ser det som lögner själv. Det kan vara så att ens partner är alltför rigid och krävande kring något som gör det enklare att dra en vit lögn än att ständigt behöva försvara något. Det finns säkert fler orsaker som jag inte kommer på just nu. 

Beror väl lite på vad det gäller.  

Att komma dragandes med lögner och halvsanningar beror ju oftast på att man kan vinna något på det, att man förlorar på sanningen.  Att man inte vill ta konsekvenserna oavsett hur dom än må se ut. 

Det är nog en omöjlighet att vara 100% sanningsenlig i en relation. Detta skulle innebära att alla vita lögner vi säger till varandra skulle upphöra.  

Som "det gjorde ingen ting" när partnern råkade slå sönder vasen man ärvde av farmor.  Självklart blev man lessen med vill inte låtsas om det. 

Om vi talar uteslutande sanning så uppfattas vi som att vi saknar social förmåga.

Att kräva ärlighet av sin partner är inte någon garanti för en god relation

100 ärlig kan INGEN vara . Självklart drar alla vita lögner och halvsanningar i sina relationer. Allt annat är en utopi och väldigt naivt.

För Självklart är vi många som tycker "det är inget" om partnern frågar om något är fel eller "jag är för trött" om något vi kanske inte riktigt har lust att göra eller "jag har mens/huvudvärk/mår illa" när vi kanske inte har lust med sex den kvällen ..
eller "jamen det var bra" när vi frågar om jobbet och det kanske egentligen var både konflikter och kaos...
"nej hon var tråkig" när en svartsjuk partner undrar om kompisen på festen var intressant...
"nej jag gillar inte porr" ...på frågan om man porrsurfar fast man Självklart onanerar och faktiskt inte ser något fel på porr..
. "jag har gått ner 2 kg"... fast man gått UPP i vikt...
"jo jag tränade idag"... men valde lunch på stan istället... 

Kom igen.liksom.. 

Det är svårt att svara när man inte har hela historien. 

Det är också olika på lögner och lögner. 

Att säga: Ja, jag har slutat röka, jag har inte rökt på två veckor till sin partner som man har lovat att sluta trots att man egentligen fortfarande bolmar på som en skorsten är skillnad mot att säga; Jag tyckte ändå inte om den där muggen så det gjorde inget, till sin partner som råkat ha sönder ens mugg trots att man eg gillade den jättemycket. 

Det första är till för att skydda sig själv, det andra för att skydda sin partner. 

100% ärlighet är nog inte bra för något förhållande. 

Min älskade man säger inget när jag har på mig något han tycker är fult, det kan ses som undanhållande av sanningen, men också som att han inte vill såra mig samt att han inser att jag har rätt att ha på mig vad jag vill oavsett om han tycker att det är fint eller inte. 

Men, eftersom detta är familjeliv så får jag väl tillägga att han å andra sidan alltid säger till när han tycker jag är extra fin i något också och han skulle säga till om jag tog på mig något som inte passade mig.